Jag har tillbringat den senaste veckan tillsammans med Bernat, fast mest med Arnau i det medeltida Barcelona. Det vill säga, jag har läst den fantastiska Katedralen vid havet av Ildefonso Falcones, en sexhundrasidig tegelsten om den frihetslängtande livegne bonden Bernat som efter sju sorger och åtta bedrövelser flyr med sin lille son Arnau till Barcelona, hoppets stad för sådana som han. Har man vistats ett år och en dag i den staden blir man medborgare och således fri. Frihetslängtan är vad som kännetecknar både far och son.

Arnau växer upp nära bygget av katedralen Santa Maria, folkets katedral i ett Barcelona som både härjas av pest och av krig. Han är nära katedralen i både fysisk och mental bemärkelse, då han tätt som oftast springer på bygget, blir vän med bastaixerna som bär sten till bygget och pratar med den sköna jungfrun. Han börjar klättra på samhällets sociala stege, inte av äregirighet och egoism, utan mer för att det bara blir så, som det tycks. Och intrigerna tätnar ju högre upp på stegen han kommer. Till slut ligger hans liv i inkvisitionens händer.

Arnau är en tämligen annorlunda medeltida man, med förvånansvärt moderna tankar om jämställdhet, klasskillnader och bemötandet av människor. Hans attityd sätter en del käppar i hjulet för honom, men vinner oxå mångas hjärtan.

Under den första delen av läsningen tänker jag mycket på Ken Follets Stjärna och spiran: medeltid: en ung man växer upp vid sidan av ett stort katedralsbygge, där arkitekturhistoria och ”vanlig” historia vävs in i en skönlitterär berättelse. Falcones bok är dock mer. Den känns (och är, tydligen) välresearchad och är en skönlitterär historia skiktad med en historielektion. Just skiktningen är tydlig; det kommer ibland tydliga avsnitt historielektion som bryter av det skönlitterära, även om historielektionen behövs för att det fiktiva ska vara så välblandat med det historiska. De två sammansmälter tyvärr aldrig, utan ligger som olika tunga skikt genom hela boken. Jag lär mig känna igen dem och läser dem ytterst kursivt, eftersom själva historien är så spännande!

Min kunskap kring det medeltida Barcelona är ytterst begränsad och jag uppskattar verkligen Falcones grundliga förarbete så att en okunnig läsare som mig ska få denna detaljerade bild presenterad för sig. Men det blir lixom för mycket. Jag älskar detaljerna kring staden, människorna, katedralsbygget, handel, hamnen och i viss mån det sociala och politiska. Jag älskar oxå skildringarna av de ”vanliga människornas” Barcelona, det där som man kanske inte ser så ofta i historieskildringar. Men när det övergår i historielektion, då tröttnar jag. Jag inser förstås att balansen är ytterst svår att hålla, men oxå att Falcones i mina ögon inte lyckas hålla den. Och jag älskar att Falcones har valt folkets katedral Santa Maria del Mar som fysisk bas för sin historia.

Jag kommer heller inte överens med porträttet av Aledis, en av karaktärerna i boken. Hon är förförisk och vill över allt annat ha Arnau, så till den milda grad att hon lämnar den man hon giftes bort med och följer efter Arnau. Hon känns inte trovärdig som kärlekskrank, desperat kvinna, men heller inte som känslokall psykopat som går över vilka gränser som helst för att få vad hon vill. Aledis lutar visserligen mer åt psykopathållet, men känns ihålig och platt. Definitivt inte trovärdig.

Språket är funktionellt, men inte mer. Men läs boken för allt i världen, det är den definitivt värd!

Björn Widegren på Gefle Dagblad har diametralt motsatt åsikt. Läs här vad han tycker. Vad tycker ni?

Annonser