På orten där jag bor i veckorna finns ett litet sött bibliotek. Efter det första besöket där bar jag bland annat hem Alberts Camus Pesten. Jag har såna fördomar mot så kallade ”klassiker”; bland annat att handlingen är 1) tråkig och oengagerande och 2) språket är torrt som snus och svårt att läsa. Utmanas ska dem och det här var ett utmärkt försök att få dem på skam!

Pesten beskriver vad som händer när nordafrikanska Oran drabbas av böldpest. Pesten sprids från råttor till människor och efter stor tvekan bestämmer så ledningen i staden att det faktiskt rör sig om en epidemi och beslutar att stänga stadens portar. En hel stad i karantän, således. Stadens portar kommer att vara stängda tills epidemin är under kontroll och alla räknar med att det ska röra sig om en relativt begränsad period. Livet fortsätter och man försöker hålla modet uppe, trots att folk dör som flugor överallt i staden och ingen tycks gå säker. Men epidemin fortsätter bara! Pesten skördar bara fler och fler dödsoffer, ska eländet aldrig ta slut?! Hur länge ska vi isoleras och finns något botemedel? Det där serumet, finns det och när kommer det? Desperation och snart förtvivlan drabbar förstås stadens medborgare och några försöker rymma över stadsmurarna och muta de vakter som satts ut vid stadens portar för att slinka igenom.

En läkare bestämmer sig för att ta upp kampen mot pesten och tillsammans med en grupp andra gör han oxå det.

Jag tycker väldigt mycket om berättaren som gör sig sådant besvär med att vara objektiv. Han (för det blir rätt fort tydligt att det rör sig om en han) förklarar att syftet är att berätta historien så som den var, utan att bli för personlig på ett eller annat plan. Han gör dock vissa avsteg från detta, noga motiverade och tydligt aviserade avsteg. ”Här kommer snart ett avsteg för att förklara det här och det här…där var det och det förklarade det här och nu kan den riktiga berättelsen fortsätta”, lixom. Det är så omtänksamt mot läsaren och jag tycker så mycket om det (bokidioten: vad säger dina kunskaper om olika berättartekniker dig om Camus sätt att gestalta historien? Finns det något namn för perspektivet?)

Jag drar paralleller med Ajvide Lindqvists Hanteringen av odöda (förmodligen skulle en kulturnisse/-nissa dra parallellen i omvänd, det vill säga i utgivningsordning, men jag drar den förstås i min kronologiska ordning, det vill säga läsordning). Vad händer i ett samhälle där något fruktansvärt/konstigt inträffar? Hur reagerar människor? Hur reagerar samhället? Vad händer när människor inte kan röra sig lika fritt? Vad händer när varuleveranser och post inte kan transporteras som tidigare? Vad händer när/om problemet får/inte får sin lösning? De två författarna tar upp samma problematik, men på lite olika sätt. Jag uppfattar dock inte Camus’ bok som en skräckberättelse, även om den ju förstås är det.

Jag ser oxå likheter med Stephen Kings Pestens tid, även om skalan där är mycket större: där drabbar pesten en hel kontinent. Camus låter den ”bara” drabba en stad. Dock fokuserar King mer på vad som händer efter pesten och Camus är mer intresserad av vad som händer under den. Mer Ajvide Lindqvist än King, således 🙂

Kampen mot pesten beskrivs på många ställen som kampen mot det onda och självklart handlar boken även om det. Den största behållningen för min del är dock mer det makrosociologiska (har jag sagt att jag är sociolog? 😉 ), hur en stad och dess invånare hanterar något svårbegripligt, något som undgår alla regler, alla konventioner, utan bara slår stenhårt mot alla.

Annonser