Hur beskriver man den här boken, egentligen? En dagbok är det ju inte, fast det är ju det. Snarare en jagbok (ett uttryck som används på vissa ställen). Allt synes mig djupt personlig, men på ett sätt som inte alltid går att förstå och dechiffrera: en anteckning om hur dagen har varit som kan förstås på ett högst internt plan. D.v.s inte alltid av en (utomstående) läsare. Det blir ett slags citatsamling med stämningar fångade i ett par ord eller ett par meningar. Eller noveller som tar en hel vecka att plita ner; klockrena och ibland rent av obegripliga, fast obegripligheten mer har med skilda referensramar vad gäller föredragen läsning än skilda verkligheter.

Jag har gjort små hundöron i bokens nederkanter på sidor där det finns formuleringar jag tycker lite extra mycket om. Som formuleringen breva som är mittemellan ”briefa” och ”skriva brev till” (2005, vecka 35, lördag, s 498). Eller Stjärnbetäckning. Självbefläckelse. (2005, vecka 34, lördag, s 494). (Dock kom jag på att göra det när jag hade läst ca halva boken, så nu ”måste” jag ju läsa om den igen och göra samma sak med den första halvan.)

Hon blandar egenskrivna texter med ordvrängerier, fantastier, lekar och däremellan vardagsanteckningar. Vecka 49 är fylld av associationslekar, noveller, fast mest associationslekar tills vi kommer till lördagen:

Kära dagbok,

i måndags var jag på Eva Dahlgrenkosert, i tisdags på debutbar i Kulturhuset, i onsdags på filmen ”Prosperos böcker”, i torsdags på filmen ”A nightmare before Christmas” och igå på min vän Tovas pjäs ”Papper”. Jag har suttit på KB och skrivit om helvetets geofrafi hos Milton. Jag har också läst böcker av J.M. Coetzee, Jenna Jameson och Birgitta Trotzig. Jag har gjort observationer (som av kvinnan på plats 94, hon som läste Svensk Damtidning och en rosa pocket med titeln ”Kamelonten”. Jag tror hon var i sällskap med mannen på plats 96, som läste Vilhelm Mobergs ”Prinsessan på Solklinten”). Så det är inte det att det inte har hänt något, bara att jag fick lust att skriva om det jag inte skrev i dagboken när det hände, fastän det var viktigt.

/Martina

För vad är det för bok hon skriver egentligen? Små anteckningar numrerade med år, vecka och dag? Så att läsaren förleds tro att anteckningen sammanfattar dagen som har varit? D.v.s en dagbok. Jag älskar hur hon leker med skriveriet och läsaren, så att man aldrig kan placera hennes små notiser i något fack, aldrig kan luta sig tillbaka eftersom man vet vad som komma skall. Kan man dessutom sammanfatta en dag, förkorta ner den och trycka in den i formuleringar?

Hennes små iakttagelser av händelser är inte helt utan verklighetsanknytning. Jag förstår mellan, men ibland på, raderna att hon tillbringar lite tid på psyk; hon mår inte så himla bra och hoppar av universitetet och går omkring och driver lite i tillvaron; hon jobbar på tidskriften o-, och får till slut ge ut sin bok. Men boken är så himla mycket mer. Den är svår att sammanfatta, förstås, den måste läsas! Och ”Allt” är en himla passande titel.

På den tågstation där jag byter tåg på väg till jobbet hänger ett gäng män som ser av livet härjade ut och jag fick en dag frågan av en av dem om det var bibeln jag satt och läste. Nej, det är allt, svarade jag, vilket av mannens ansiktsuttryck att döma inte var något klargörande svar. Tyvärr skulle tåget (och därmed jag) strax gå, för jag hade gärna diskuterat mer med den härjade mannen varför han trodde att det var Bibeln jag läste. Undrar om jag hade kunnat förklara vad allt var.

Själv sammanfattar Lowden i SvDs intervju boken precis som jag uppfattar den:

Ett tusenbitarspussel som utgår från en impressionistisk målning där varje liten bit har så intressanta penseldrag att man kan studera det i sig.

(Förutom allt det här, så har jag blivit rätt nyfiken på Gertrude Stein och Gombrowicz som ofta förekommer i Allt.)

Allt tillhör en av mitt läsårs bästa läsupplevelser. Vad tycker du?

Annonser