You are currently browsing the monthly archive for juli 2008.
Början är fantastisk i all sin sorgenset: Erik efter dödsfallet i faderns fantastiskt välorganiserade arbetsrum. Jag älskar beskrivningen av ljuset, utsikten och nycklarna märkta ”unknown keys”. Erik hittar sin fars dagböcker och han och systern Inga börjar försöka räta ut frågetecknen kring faderns liv.
Samtidigt lever de förstås sina egna liv, Erik som ensamstående psykoterapeut i ett alldeles för stort hus efter att hustrun har lämnat honom. Han hyr ut delar av huset till Miranda och hennes dotter Eglantine (Eggy kallad). Inga försöker komma över sin stora kärlek Max’ död.
Men tyvärr, tyvärr kommer Sorrows of an American aldrig upp till den klass som What I loved höll. Det spretar för mycket, visserligen ut i intressanta tangenter, men Hustvedt lyckas inte fläta samman alla de lösa trådarna. Ingas historia hade kunnat bli en bok, Eriks en, och deras faders historia en. I en och samma bok blir det för mycket! Det amerikanska intellektuella som fanns i What I loved finns kvar och jag gillar att Hustvedt inte drar sig för att visa oss hur Erik arbetar, låta oss vara med vid terapitillfällen och i diskussioner med hans kollegor. Jag gillar de nordiska namnen och förstår av efterordet att det är Siris egen familjs historia som berättas blandat med det fiktiva. Språket som jag gillar är oxå där, men det räcker inte. Jag är faktiskt besviken, det här var inte alls vad jag hade väntat mig.
I värmen i går kväll läste jag så äntligen ut Enhet, boken i det andra Pocket och Prassel-paketet. Den var mycket i riktigt i stil med 1984 och Kallocain som jag hade tänkt, men ändå så annorlunda. Den utspelar sig i Sverige, vilket man påminns om eftersom det finns Friskis och Svettis-pass inne på enheten och eftersom Dorrit bodde i Skåne innan hon hamnade på Enheten. I övrigt är det ett Sverige där kvinnoförtryck och otillbörligt utnyttjande av kroppsstyrka är brott -d.v.s utövande av traditionella manliga och kvinnliga könsroller är förbjudet -allt ska vara jämlikt mellan könen. Att föra samhället framåt är oxå viktigt, varför människorna delas in i umbärliga och oumbärliga.
Har man inte gjort sig oumbärlig i samhället -genom sitt yrkesval, skaffat fast partner och/eller barn, då hamnar man på reservbanksenheten för biologiskt material, kallat Enheten. En folkomröstning har bestämt att så ska ske med alla umbärliga människor. På Enheten utsätts man för psykologiska och medicinska experiment och skickas så småningom på ”slutdonation”. Dorrit blir kär i Johannes som oxå bor på Enheten och de blir, under över alla under, gravida.
Jag tänker mig att det är lättare att skriva en dystopi med en allvetande berättare, för att få fram alla poänger med samhällets förändringar. I Enhet varvas den högst personliga upplevelsen av att bli fråntagen sitt människovärde med information om hur folkomröstningen gick till och vilka regler som gäller för adoption eller för att räknas som oumbärlig och resultatet blir som att Dorrits berättelse skulle kunna vara något jag kunde ha hört från en granntant, d.v.s inte alls speciellt påhittat.
Slutet blir jag först lite besviken på, för det känns så enkelt, så tillrättalagt. För enkelt, lixom. Jag kan dock inte släppa historien direkt, utan funderar vidare på framförallt slutet. Till slut inser jag att det är det enda möjliga. Dorrits resonemang tycks mig helt logiskt, utifrån hennes förutsättningar och de regler som gäller i hennes värld.
För att vara ett så omänskligt ställe, så finns mycket hopp, glädje, kärlek och, faktiskt, medmänsklighet på Enheten. Det verkar vara ett ganska angenämt ställe, där ganska trevliga människor vistas. Och sedan bryter verkligheten in när Dorrits vänner dör av konstiga biverkningar av de medicinska tester de utsätts för. Och tänk att aldrig få gå utomhus! Som helhet lämnar boken mig med en ljus och angenäm känsla som jag inte riktigt förstår. Sedan kommer jag att tänka på filmen The Wave och tänker först att jag nog är som en av ungdomarna i den och sedan att Holmqvist faktiskt är riktigt skicklig!
I det första Pocket och Prassel-paketet låg Kafka på stranden som jag har varit sugen på länge. Femtonårige Kafka Tamura träffar vi precis innan han flyr från sin far. Hans far har uttalat en förbannelse över honom som går ut på att han kommer att döda sin far, åtrå sin mor och ligga med sin syster. Kafka säger sig vara på jakt efter sin mor och syster, men det hinner hända så mycket på vägen som han tvingas fundera över och relatera till, så jakten på modern och systern blir stundtals åsidosatt. Inte så att han slutar resa och stannar till, utan mer så att han (inklusive mig som läsare) uppslukas av det som händer i nuet. Han får dessutom en av sina tillflykter i ettbibliotek, där han får bo(!!). Och bara att heta Kafka Tamura! Kafka betyder korp/kråka på tjeckiska och bokens Kafka följs åt av en figur som kallar sig just Kråkan.
Vi lär oxå känna Nakata, som kan tala med katter och som oxå är i rörelse, på väg, han vet inte riktigt vart, men han måste röra sig. Vid en vistelse i en stuga i en skog händer oxå mycket som är viktigt i historien, alldeles bortsett från att det kan regna makrill från himlen.
En bok med alla de här beståndsdelarna hade kunnat vara så konstig och ogreppbar och ihopsatt, utan något som förenade de sinsemellan rätt disparata delarna. Den hade kunnat vara obegriplig och…konstig. Men berättelsen går ihop sig. Mer än så, Murakami skapar, som Aftonbladet-blurben på min utgåvas baksida säger, en egen värld. En värld där så oväntade saker händer att man bara måste utforska mer. Den liknar lite grann vår egen nutida värld, med mobiltelefoner, lastbilsrastplatser och långfärdsbussar. Men den skiljer sig oxå från nutiden med avsaknad av klockor, mysiska skogar och, som nämnts, makrill från ovan.
Det som jag trodde skulle bli det största spänningsmomentet, nämligen om Kafka skulle hitta sin mor och syster, upplever jag till slut som något av det minst spännande. Berättelsens oväntade vindlingar och det osannolika som inträffar på varje plats gör till slut något helt annat centralt.
Jag kan inte mycket om japansk film eller litteratur. Det här är en av de första böckerna jag läser av en japansk författare och Murakami är lika respektlös med gränser i tid som en av de få japanska filmer jag har sett, Ringu (se för guds skull inte den amerikanska nyinspelningen, The Ring, utan se originalet), på samma geniala sätt. Jag vet inte om jag vågar säga att det är typiskt japanskt att låta historia och nutid samspela på det sättet, men bra är det i alla fall. Mycket, mycket bra.
När jag läser, så känns det som att jag missar anspelningar på, och hänvisningar till, japansk kultur och litteratur, för figurer och skeenden känns för väl valda för att vara helt slumpmässiga. När jag sedan läser SvDs recension av boken förstår jag till exempel att spökhistorier fortfarande är vanliga i Japan och att andra saker i boken har kopplingar till väldigt gammal japansk berättartradition. Då klarnar ännu en dimension av berättelsen.
Jag vill läsa mera Murakami!
Vilken hyllning till läsandet och läsaren den här boken är!
Innan jag läste En historia om läsning hade jag inte tänkt på att en historia om läsande inte är en historia om skrivande. Att skriva böcker var förstås få förunnade i skrivkonstens begynnelse, men att läsa det skriva ordet var ju (från början) ännu färre förunnade. Manguel skriver om när läsandet börjar iom uppkomsten av skriftspråket, om hur läsningen började: att det först rörde sig om högläsning och att det privata enskilda tysta läsandet kom rätt sent. Böcker var ju rätt dyra. Boktryckarkonsten med den gode Gutenberg förändrade ju det, som bekant. Han skriver om boktjuvar och om förbjudet läsande. Manguel har oxå den finaste liknelse jag har hört om bibliotekarier. Han kallar dem universoms ordnare.
Han skriver om bibliotek och att det system i vilket man inordnar bibliotekens bestånd faktiskt är något helt godtyckligt. Och att systematiserandet av böcker i ett bibliotek ger sken av att världen är logisk och inordningsbar i ett logiskt system. SAB-systemet sägs ju till exempel spegla det västerländska kristna samhällets prioriteringar -är SAB-systemet förresten svenskt, eller används samma system i andra länder?. Min mamma bibliotekarien skulle tycka mycket om Manguel, eftersom han inte gärna värderar vad man läser. Det kan ju sägas vara rätt godtyckligt, det med. Bibliotekarier som universums ordnare blir ju en smula ironiskt i ljuset av ovanstående, men jag tycker ändå liknelsen är väldigt vacker i sin o-ironiska mening.
De sociologiska termerna formuleringsprivilegium och makten att sätta dagordningen dyker upp i min hjärna när jag läser om det här godtycket och om att benämna viss läsning som olämplig och förbjuden. Begreppen är relaterade och går ut på att makt har man om man kan bestämma vad som är farligt/förbjudet/tillåtet och oxå att bestämma vad vi ska prata om/diskutera/läsa.
Manguel konstaterar att ett av de bästa sätten att hålla en grupp i schack är att se till att den inte kan läsa. Både att läsa och att reglera läsandet är makt, således. Att läsa ger makt att själv kunna tänka och fatta beslut och att reglera (förbjuda) läsande är indirekt att styra människors tankar. (Nu har det väl inte alltid funkat så där himla bra, historiskt sett, men ett tag funkar det ju).
En historia om läsning är, tillsammans med Allt, de två böcker jag kan minnas att jag vill läsa med penna i hand. Det finns så många kloka saker jag vill komma ihåg och kunna säga till andra människor! Jag sitter och kommer på mig själv med att nicka och tänka att ”jo, men så är det ju” och ”ja, men det där förklarar ju en massa”. Ur sociologisk synvinkel, liksom ur så många andra vinklar, är den här boken så bra! Och Manguel är så bra!
Stryker ni förresten under i böcker och vad har ni för pennor med er? Pennor är ju så lätta att tappa bort.
Jag är imponerad! För ett tag sedan moochade jag the rules of attraction av Brett Easton Ellis från en engelsk tjej. Hon mailade mig för några dagar sedan att det skulle dröja lite, för hon hade inte möjlighet att ta sig till postkontoret. Fine, jag har letat länge efter den boken, så det gör mig verkligen inget att vänta lite till, men det är ju sjysst att hon informerar om förseningen.
Swoosh, sa det och så rasslade paketet ner på hallmattan idag! Det måste ha gått med egen albatross från England! Ännu en bok till mig alltså 🙂
(moochade böcker räknas för övrigt inte som att bryta köpstoppet, det bestämde Fantastiskheten och jag för länge sedan, för man köper ju inga böcker. Faktiskt.)
Men, åh, jag glömde ju nämna det i det andra paketet jag blev gladast över; det som lixom var den största överraskningen. Jag hade helt glömt av det, tills jag läser hos Martina att hon oxå fått ett. Ett bokmärke. Som minne av Pocket och Prassel-sommaren 2008. Ett jättefint ihopscrappat (tror jag det är) ljusblått bokmärke med mitt namn, blommor och läckert svärtade kanter. Väldigt väldigt fint!
Tusen tack, Hemlige Arne (och hur är de svärtade kanterna gjorda?!)
En bok om Biafras kamp för självständighet, hur jävligt kriget slog mot de civila i Biafra och en bok om att överleva, på alla sätt. Biafra ville göra sig självständigt från Nigeria och 1967-1970 rasade inbördeskriget. En halv gul sol utspelar sig under den tidsperioden.
683 sidor som jag inte riktigt vet hur jag ska beskriva, jag vet bara att jag sjönk in bortom texten och in i historien och förundras över varför vi (läs:jag [men förmodligen även många andra i väst] kan så lite om Afrika. Orden ”Biafra-barn” och ”tänk på barnen i Biafra” hörde jag när jag var liten, men jag hade inte gjort någon koppling till någon sorts verklighet. Jag behöver veta mer om Afrikas alla länder och vill veta mer om Nigeria och igbo-folket. Som så ofta när man läser, så är frågorna fler vid avslutad läsning, än när den påbörjades! Boken förtjänar en så mycket utförligare recension, men det här är allt jag förmår: läs, läs, läs!
Stig Fredriksson har varit utrikeskorrespondent i både Washington och Moskva under många år och jag blev mäkta förvånad när jag hittade Alexanders kurir. Ett journalistliv i skuggan av det kalla kriget i en boklåda för halva reapriset. Bilden av honom (den jag hade alltså…) som en alltigenom neutral journalist fick sig plötsligt en spricka. Vaddå Alexanders kurir? Innan jag ens hade läst baksidestexten var min första tanke att kunde det vara Alexander Solzjenitsyn som titeln anspelade på? Men jag trodde han var död?
Och jo, det var Solzjenitsyn och nej, han var inte död. Det visar sig att under Fredrikssons tid som utrikeskorre i Moskva, så lärde han känna Solzjenitzyn och blev dennes kurir ut till väst. Bland annat var Fredriksson behjälplig med utförseln av manuskriptet till Solzjenitzyns Gulagarkeplagen, om sovjettidens fångläger. Gulagarkepelagen publicerades i väst, något som definitivt inte uppskattades av sovjet, utan resulterade i att Solzjenitsyn landsförvisades. Fredriksson avslöjar oxå att han var påtänkt som Solzjenitsyns personlige assistent under landsförvisningen, men att det under de efterföljande diskussionerna om politik och dito ståndpunkter öppnade sig en sådan klyfta att de båda till slut var överens om att det nog inte var någon bra idé. Jag blir oxå förvånad över vilka åsikter Solzjenitsyn visar sig ha, efter att ha kämpat för sin (och andras) möjligheter att yttra sig fritt under Sovjettiden.
Boken handlar inte bara om kurirandet åt Solzjenitsyn (som för övrigt är ett fruktansvärt ord att skriva på ett tangentbord!), utan om Fredrikssons liv som journalist och vad han tyckte och kände under sina uppdrag. Det ger journalisten en varmare sida. Boken är läsvärd av den anledningen, men även för förstahandsupplevelserna om hur det var att verka bakom järnridån.
För inte så länge sedan såg jag De andras liv (tack mamma för att du kom ihåg titel och hela innehållet på filmen!) och det finns likheter mellan bok och film, framförallt hur det var att leva under järnridå.
Se film och läs bok och var glad för att vi har yttrandefrihet. Och tänk lite på FRA-lagen…
Gellert Tamas skrev ju boken om Lasermannen, en bok om en mördare i ett Sverige i förändring. Mycket skickligt skriven, om än otäck. Han har tillsammans med fotografen Robert Blomböck oxå skrivit reportageboken Sverige, Sverige, fosterland. Om ungdom, identitet och främlingskap om 1990-talets Sverige ur ett annat perspektiv. Han har skrivit om fotbollsfans (-huliganer?), varför det inte finns några skinheads i Olofström, om flyktingar som gömmer sig och om ungdomsgäng på stan i Stockholm. Bland annat.
Samma rappa, klarsynta språk som i Lasermannen, men i Sverige, Sverige är lite mer av Tamas journalisten närvarande. Boken handlar om ett årtionde där det hände mycket i Sverige, framförallt vad gäller attityden till invandrare och boken är intressant som just nedslag i historien. Bäst tycker jag om reportaget om Black Army, där författarna hänger med just Black Army ut på matcher, för att förstå tjusningen med att hänga i en sån hejaklack. Intressant är oxå det sista reportaget där författarna bjuder med en övertygad nasse på en resa till Auschwitz. Jag imponeras faktiskt av att nassen åker med på resan och att han verkligen tar tillfället i akt att diskutera med guiden på plats om huruvida förintelsen faktiskt ägt rum. Det trodde jag inte han var mogen nog för. Starkt.
Jag är en sån sucker för att göra quiz. Hittade det här hos Hermia och jag känner mig faktiskt som Mumin ser ut på bilden, just ikväll. Tihi
 |
|
 |
Hvem er du i Mummidalen? |
| Mitt resultat: Mummitrollet Du er Mummitrollet! Du er veldig nysgjerrig. Du får ofte nye venner og drar gjerne ut på eventyr. |
|
| Ta denne quizen på Start.no | |
Camillas boklåda 