Vilken hyllning till läsandet och läsaren den här boken är!

Innan jag läste En historia om läsning hade jag inte tänkt på att en historia om läsande inte är en historia om skrivande. Att skriva böcker var förstås få förunnade i skrivkonstens begynnelse, men att läsa det skriva ordet var ju (från början) ännu färre förunnade. Manguel skriver om när läsandet börjar iom uppkomsten av skriftspråket, om hur läsningen började: att det först rörde sig om högläsning och att det privata enskilda tysta läsandet kom rätt sent. Böcker var ju rätt dyra. Boktryckarkonsten med den gode Gutenberg förändrade ju det, som bekant. Han skriver om boktjuvar och om förbjudet läsande. Manguel har oxå den finaste liknelse jag har hört om bibliotekarier. Han kallar dem universoms ordnare.

Han skriver om bibliotek och att det system i vilket man inordnar bibliotekens bestånd faktiskt är något helt godtyckligt. Och att systematiserandet av böcker i ett bibliotek ger sken av att världen är logisk och inordningsbar i ett logiskt system. SAB-systemet sägs ju till exempel spegla det västerländska kristna samhällets prioriteringar -är SAB-systemet förresten svenskt, eller används samma system i andra länder?. Min mamma bibliotekarien skulle tycka mycket om Manguel, eftersom han inte gärna värderar vad man läser. Det kan ju sägas vara rätt godtyckligt, det med. Bibliotekarier som universums ordnare blir ju en smula ironiskt i ljuset av ovanstående, men jag tycker ändå liknelsen är väldigt vacker i sin o-ironiska mening.

De sociologiska termerna formuleringsprivilegium och makten att sätta dagordningen dyker upp i min hjärna när jag läser om det här godtycket och om att benämna viss läsning som olämplig och förbjuden. Begreppen är relaterade och går ut på att makt har man om man kan bestämma vad som är farligt/förbjudet/tillåtet och oxå att bestämma vad vi ska prata om/diskutera/läsa.

Manguel konstaterar att ett av de bästa sätten att hålla en grupp i schack är att se till att den inte kan läsa. Både att läsa och att reglera läsandet är makt, således. Att läsa ger makt att själv kunna tänka och fatta beslut och att reglera (förbjuda) läsande är indirekt att styra människors tankar. (Nu har det väl inte alltid funkat så där himla bra, historiskt sett, men ett tag funkar det ju).

En historia om läsning är, tillsammans med Allt, de två böcker jag kan minnas att jag vill läsa med penna i hand. Det finns så många kloka saker jag vill komma ihåg och kunna säga till andra människor! Jag sitter och kommer på mig själv med att nicka och tänka att ”jo, men så är det ju” och ”ja, men det där förklarar ju en massa”. Ur sociologisk synvinkel, liksom ur så många andra vinklar, är den här boken så bra! Och Manguel är så bra!

Stryker ni förresten under i böcker och vad har ni för pennor med er? Pennor är ju så lätta att tappa bort.

Annonser