I det första Pocket och Prassel-paketet låg Kafka på stranden som jag har varit sugen på länge. Femtonårige Kafka Tamura träffar vi precis innan han flyr från sin far. Hans far har uttalat en förbannelse över honom som går ut på att han kommer att döda sin far, åtrå sin mor och ligga med sin syster. Kafka säger sig vara på jakt efter sin mor och syster, men det hinner hända så mycket på vägen som han tvingas fundera över och relatera till, så jakten på modern och systern blir stundtals åsidosatt. Inte så att han slutar resa och stannar till, utan mer så att han (inklusive mig som läsare) uppslukas av det som händer i nuet. Han får dessutom en av sina tillflykter i ettbibliotek, där han får bo(!!). Och bara att heta Kafka Tamura! Kafka betyder korp/kråka på tjeckiska och bokens Kafka följs åt av en figur som kallar sig just Kråkan.

Vi lär oxå känna Nakata, som kan tala med katter och som oxå är i rörelse, på väg, han vet inte riktigt vart, men han måste röra sig. Vid en vistelse i en stuga i en skog händer oxå mycket som är viktigt i historien, alldeles bortsett från att det kan regna makrill från himlen.

En bok med alla de här beståndsdelarna hade kunnat vara så konstig och ogreppbar och ihopsatt, utan något som förenade de sinsemellan rätt disparata delarna. Den hade kunnat vara obegriplig och…konstig. Men berättelsen går ihop sig. Mer än så, Murakami skapar, som Aftonbladet-blurben på min utgåvas baksida säger, en egen värld. En värld där så oväntade saker händer att man bara måste utforska mer. Den liknar lite grann vår egen nutida värld, med mobiltelefoner, lastbilsrastplatser och långfärdsbussar. Men den skiljer sig oxå från nutiden med avsaknad av klockor, mysiska skogar och, som nämnts, makrill från ovan.

Det som jag trodde skulle bli det största spänningsmomentet, nämligen om Kafka skulle hitta sin mor och syster, upplever jag till slut som något av det minst spännande. Berättelsens oväntade vindlingar och det osannolika som inträffar på varje plats gör till slut något helt annat centralt.

Jag kan inte mycket om japansk film eller litteratur. Det här är en av de första böckerna jag läser av en japansk författare och Murakami är lika respektlös med gränser i tid som en av de få japanska filmer jag har sett, Ringu (se för guds skull inte den amerikanska nyinspelningen, The Ring, utan se originalet), på samma geniala sätt. Jag vet inte om jag vågar säga att det är typiskt japanskt att låta historia och nutid samspela på det sättet, men bra är det i alla fall. Mycket, mycket bra.

När jag läser, så känns det som att jag missar anspelningar på, och hänvisningar till, japansk kultur och litteratur, för figurer och skeenden känns för väl valda för att vara helt slumpmässiga. När jag sedan läser SvDs recension av boken förstår jag till exempel att spökhistorier fortfarande är vanliga i Japan och att andra saker i boken har kopplingar till väldigt gammal japansk berättartradition. Då klarnar ännu en dimension av berättelsen.

Jag vill läsa mera Murakami!

Annonser