I värmen i går kväll läste jag så äntligen ut Enhet, boken i det andra Pocket och Prassel-paketet. Den var mycket i riktigt i stil med 1984 och Kallocain som jag hade tänkt, men ändå så annorlunda. Den utspelar sig i Sverige, vilket man påminns om eftersom det finns Friskis och Svettis-pass inne på enheten och eftersom Dorrit bodde i Skåne innan hon hamnade på Enheten. I övrigt är det ett Sverige där kvinnoförtryck och otillbörligt utnyttjande av kroppsstyrka är brott -d.v.s utövande av traditionella manliga och kvinnliga könsroller är förbjudet -allt ska vara jämlikt mellan könen. Att föra samhället framåt är oxå viktigt, varför människorna delas in i umbärliga och oumbärliga.

Har man inte gjort sig oumbärlig i samhället -genom sitt yrkesval, skaffat fast partner och/eller barn, då hamnar man på reservbanksenheten för biologiskt material, kallat Enheten. En folkomröstning har bestämt att så ska ske med alla umbärliga människor. På Enheten utsätts man för psykologiska och medicinska experiment och skickas så småningom på ”slutdonation”. Dorrit blir kär i Johannes som oxå bor på Enheten och de blir, under över alla under, gravida.

Jag tänker mig att det är lättare att skriva en dystopi med en allvetande berättare, för att få fram alla poänger med samhällets förändringar. I Enhet varvas den högst personliga upplevelsen av att bli fråntagen sitt människovärde med information om hur folkomröstningen gick till och vilka regler som gäller för adoption eller för att räknas som oumbärlig och resultatet blir som att Dorrits berättelse skulle kunna vara något jag kunde ha hört från en granntant, d.v.s inte alls speciellt påhittat.

Slutet blir jag först lite besviken på, för det känns så enkelt, så tillrättalagt. För enkelt, lixom. Jag kan dock inte släppa historien direkt, utan funderar vidare på framförallt slutet. Till slut inser jag att det är det enda möjliga. Dorrits resonemang tycks mig helt logiskt, utifrån hennes förutsättningar och de regler som gäller i hennes värld.

För att vara ett så omänskligt ställe, så finns mycket hopp, glädje, kärlek och, faktiskt, medmänsklighet på Enheten. Det verkar vara ett ganska angenämt ställe, där ganska trevliga människor vistas. Och sedan bryter verkligheten in när Dorrits vänner dör av konstiga biverkningar av de medicinska tester de utsätts för. Och tänk att aldrig få gå utomhus! Som helhet lämnar boken mig med en ljus och angenäm känsla som jag inte riktigt förstår. Sedan kommer jag att tänka på filmen The Wave och tänker först att jag nog är som en av ungdomarna i den och sedan att Holmqvist faktiskt är riktigt skicklig!

Annonser