Början är fantastisk i all sin sorgenset: Erik efter dödsfallet i faderns fantastiskt välorganiserade arbetsrum. Jag älskar beskrivningen av ljuset, utsikten och nycklarna märkta ”unknown keys”. Erik hittar sin fars dagböcker och han och systern Inga börjar försöka räta ut frågetecknen kring faderns liv.

Samtidigt lever de förstås sina egna liv, Erik som ensamstående psykoterapeut i ett alldeles för stort hus efter att hustrun har lämnat honom. Han hyr ut delar av huset till Miranda och hennes dotter Eglantine (Eggy kallad). Inga försöker komma över sin stora kärlek Max’ död.

Men tyvärr, tyvärr kommer Sorrows of an American aldrig upp till den klass som What I loved höll. Det spretar för mycket, visserligen ut i intressanta tangenter, men Hustvedt lyckas inte fläta samman alla de lösa trådarna. Ingas historia hade kunnat bli en bok, Eriks en, och deras faders historia en. I en och samma bok blir det för mycket! Det amerikanska intellektuella som fanns i What I loved finns kvar och jag gillar att Hustvedt inte drar sig för att visa oss hur Erik arbetar, låta oss vara med vid terapitillfällen och i diskussioner med hans kollegor. Jag gillar de nordiska namnen och förstår av efterordet att det är Siris egen familjs historia som berättas blandat med det fiktiva. Språket som jag gillar är oxå där, men det räcker inte. Jag är faktiskt besviken, det här var inte alls vad jag hade väntat mig.

Annonser