You are currently browsing the monthly archive for augusti 2008.

Puh! Veckan som från början hade tänkt tillbringas i Amsterdam blev till en rensa-slänga-packa-vecka, då vi ganska plötsligt blev med ny lägenhet för ett tag sedan. Huset vi fram tills igår bodde i ska Inom en ganska snar framtid renoveras, vilket innebär att vi förmodligen får bo i sk ”minibostäder” (d.v.s byggbaracker) under typ 4-6 månder. Inte Attraktivt. Så vi bytte. Upp oss, visade det sig.

Från en hyrestrea med hopplös planlösning och minimal förvaring (tänk halv kyl/frys plus två (2) garderober på två personer, varav en tjej och den andra hemvärnsman) till en annan hyrestrea i etage med walk-in closet, fullstor kyl och frys, skafferi (!!), gym i källaren och betydligt bättre avstånd till jobbet för oss bägge. Den ligger dessutom idylliskt mitt ute bland kohagar och ekskogar, men med riktigt bra bussförbindelser och cykelavstånd till stan.

Enda missen: ingen hiss. Det är Jobbigt att flytta Tunga Saker. Typ boklådor (jag skojar inte om vi fick vara två personer för att bära en del boklådor kartonger…säger inte vem som packat dem, men det kan ha varit undertecknad 😉 )

Idag ska vi stötta konsumtionssamhället och åka till IKEA. Och sedan börjar det roliga, att bestämma var saker ska bo, sätta upp bokhyllor, tavlor, skrivbord och börja bo in sig. Och slippa vakna på natten av hissen i trapphuset, morgonbussen eller tidningen på hallgolvet (vi har BREVLÅDA här ute -förstå hur många stora bokpaket jag nu slipper hämta på posten för att brevet är för stort att dela ut.)

Vi har varken telefon eller bredband än, så vi får se när jag blir aktiv här igen.

Jag hakar på även den andra omgången av Pocket och Prassel som En bok om dagen ordnar. Jag har gjort en sida för det här inlägget som heter just Pocket och Prassel 2.0. Den finner ni på samma rad som ”Om Camilla och hennes boklåda” och ”Pocket och Prassel”.

Villkoren för den här omgången precis de samma som förra gången med ett litet tillägg: ett av de tre paket som skickas ska vara tematiserat. Hur är valfritt och att tematisera alla paketen är förstås tillåtet, men minst ett ska ha ett tema. Nedan följer mina svar på frågorna!

* Vilken genre är du mest förtjust i?

Jag läser i huvudsak bara en kategori böcker, nämligen bra böcker Det betyder: välskrivna romaner som gärna får kommentera/diskutera/kritisera den värld jag och/eller författaren lever i. Inte bara, såklart, jag älskade Hustvedts What I Loved för språket och handlingen. Jag gillar skildringar av 1800-1900-talet, eftersom det hände så mycket i det (västerländska) samhället då. Fogelströms Stad-serie är en favorit. Till kategorin bra böcker hör även välskriven och dito researchad facklitteratur om sociala, politiska och samhälleliga frågor, dokumentärromaner (finns det ordet, egentligen?) och biografier/memorarer av personer som levt intressanta/annorlunda liv (Solsjenitzyn är min senaste hang-up). Jag gillar böcker med tankemat och oxå sådana som överraskar mig, som presenterar en vinkel på något som jag inte har tänkt på förut. Välskrivet och tankemat är således ledorden.

 

* Favoritförfattare? Har du redan allt som författaren har skrivit..?

Guillou var något av en husgud när jag växte upp, så jag har läst alla av hans böcker utom de om häxprocesserna och hans senaste Hamilton (den sistnämnda står på att-läsa-listan). Jag gillar Ajvide Lindqvist och har läst allt utom Människohamn. Siri Hustvedt, Haruki Murakami och Solsjenitzyn gillar jag oxå. Hustvedt läser jag inte för närvarande, eftersom jag har blev så besviken på hennes senaste; jag har bara läst Kafka på Stranden och En dag i Ivan Denisovitj liv av de två sistnämda. Jag gillar oxå Louise Boije av Gennäs.

* Vilka författare är du nyfiken på och har lust att läsa?

Jag är mer nyfiken på typer av böcker, än författare. Men Paul Auster är dock en författare jag fortfarande inte har läst något av. Jag arbetar med Mellanöstern och är nyfiken på böcker om framförallt Afghanistan, Syrien, Irak och Iran, skönlitteratur som facklitteratur. Annars vill jag läsa mer av Murakami (som The Wind-up Bird chronicle). Jag är oxå nyfiken på ryska klassiska författare: Dostojevski (Brott och Straff står i bokhyllan…oläst, fortfarande) och Solsjenitzyn, till exempel. Överhuvudtaget mer icke-anglosaxisk litteratur vore spännande, Ryssland, Mellanöstern, kanske Indien…

* Vilken genre vill du absolut inte läsa?

Sci-fi och fantasy går bort, lixom utpräglad chic-litt, även om jag verkligen gillade Djävulen bär Prada. Poesi och dramatik har aldrig lockat mig, lixom heller inte novellformatet. Jag har läst mig less på deckare och kommer inte överens med kategorin svenska kvinnliga deckarförfattare som Marklund och Läckberg.

* Vilken författare vill du absolut inte läsa?

Bergman, Ranelid, Norén, Bodil Malmsten, Rudberg, Läckberg, Marklund, Martina Haag, Belinda Olsson… (namnen är de samma i den här omgången som i förra…)

* Letar du efter någon/några böcker som du vet (eller tror) har kommit i pocket, men som inte går att få tag på via bokhandeln längre? Vilka böcker gäller det  – och skulle du i så fall tycka om att få dessa i läst skick?

Hm, nej, jag tror inte det… jag vill ha både Människohamn och Guillous senaste i pocket, men dels vet jag inte om de har kommit än och sedan är jag tveksam om de kommer att ta slut på förlaget i brådrasket 😉

 

* Skulle det kännas ok att få flera begagnade pocketböcker (i trevligt skick!) istället för en ny, i något byte?

Absolut! Så länge böckerna är i fint skick, så spelar det mig egentligen ingen roll om de är nya eller begagnade.

 

*Läser du på andra språk än svenska?

Jag läser med fördel på engelska om det är originalspråk eller om den engelska översättningen kom före den svenska. Jag irriterar mig något kopifantastiskt på dåliga översättningar, framförallt från engelska till svenska. Fast, väl hanterad, är svenskan oxå ett fantastiskt språk!

 

* Läser du andra språk än svenska?* Är du tedrickare eller kaffedrickare? Någon speciell smak som du gillar?

Jag blir så oregerlig av kaffe, så det drickar jag i yttersta nödfall på jobbet. Jag är således tedrickare. Ibland svart, men lika gärna och ibland hellre grönt och rooibos. Jag är hemskt förtjust i Guteblandning och Skellefteblandning när det gäller svarta teér, som båda är lite åt det kryddiga hållet. Nu när hösten närmar sig, så dricker jag gärna te med smak av kanel och kardemumma, ja, åt det kryddiga hållet.

* Vilken slags godis gillar du?

Jag gillar mörk choklad (runt 70%), godis med kombinationen choklad+mint, Marianne, zoo-godis (men inte zoo-klubban!), Ferraribilar…

* Gillar du naturgodis; nötter, torkad frukt och liknande?

Oh, ja! Jag är hemskt förtjust i choklad- och yogurtdoppade hasselnötter, yogurtdoppade cashewnötter och dito bananer.

* Är du allergisk mot något (t.ex. nötter, gluten, mjölk…)?

Jag är måttligt laktosintolerant, även om mjölk och laktos i godis går bra. Skicka ingen giftig mjölk, bara 😉

 

* Annat som du vill lägga till..?

Det här är en sån härlig idé, jag blir precis lika glad i kroppen av den här omgången som jag var av förra! Nu köör vi  😉

Kontakta mig gärna på camillasboklada@gmail.com om det är något!

 

 

 

 

 

För rätt länge sedan hittade jag Solsjenitzyns Gulagarkepelagen: Fängelseindustrin på Myrorna. Jag har påbörjat den ett par gånger, men faktiskt somnat ifrån den bägge gångerna, men jag ändå varit rätt nyfiken på herr S (hans namn är så fruktansvärt tjörvigt att skriva på tangentbordet) och nyfikenheten stillades inte direkt av att läsa Fredrikssons Alexanders kurir eller att läsa nekrologerna i tidningarna efter hans frånfälle. Så jag tänkte att jag börjar med En dag i Ivan Denisovitj liv, som en försmak på hans jätteverk om Gulagarkipelagen (för jag vill verkligen läsa mer om det).

Boken är visst baserad på herr S (tjörvigt!) egenupplevda helvete som fånge i Gulag och beskriver varken mer eller mindre hur en dag ser ut för en fånge i Gulag.

Ivan Denisovitj vaknar före reveljen som vanligt, men ligger kvar eftersom han känner sig lite krasslig. Det ironiska är att Denisovitj dag faktiskt är en av hans bättre: han får mer bröd än vad han tänkt sig till frukosten och hinner sy in och gömma undan extrabiten i madrassen innan fångarna ska iväg och jobba. Den här dagen hamnar han inte i buren, ingen stjäl hans murarslev, han murar så att han är i lä för vinden, timmarna flyger när han väl har börjat jobba, hans arbetsledare är bra och de får ett slag faktiskt vara inomhus och värma sig vid en riktig kamin. Han lyckas dessutom ”tjäna” sig till mera middag, han hinner köpa tobak av bra kvalitet från en annan fånge plus att han får lite smakbitar från ett paket som en medfånge har fått hemifrån. Och sedan lurar han in fötterna i vaddjackan, lägger sig på sin sågspånsmadrass och somnar nöjt efter en bra dag när han nästan varit lycklig.

Ha! Yeah, right att han hade haft en bra dag. Eller ja, okej då, men någon sorts lägermåttstock så var det väl så, då. Schmlägermåttstock!

Att framhäva det positiva i Denisovitj’ dag är genialt ur minst två aspekter, förutom det banala i att det ger perspektiv på det egna eländet (vilket förmodligen de flesta litteraturkritiker före mig har konstaterat): 1) det visar på människans förmåga att anpassa sig; 2) det visar på människans förmåga att vilja överleva genom att se det positiva i det som händer och 3) sammantaget visar det förstås på det omänskliga i hela systemet. SvD rubricerade sin recension En nästan lycklig dag i Gulag och det säger väl allt…

Porträtten Denisovitj/herr S (tjörvigt!) tecknar av sina medfångar (och även av fångvaktarna i viss mån) är sådär Nemirovskyskt klarsynt och, i mitt i allt eländet och den sibiriska vinterkölden, faktiskt varmt och medmänskligt. Det är verkligen en egen liten värld, lägervärlden, med egna regler för socialt umgänge, med sina egna status- och rikedomsmarkörer och där bra och dåligt får helt andra värden än i den omkringliggande. Ja, sociologen i mig går igång igen 😉

En dag har gett mig mersmak på Solsjenitzyns skrivande och jag har faktiskt ombörjat på Gulagarkipelagen, nu när jag har fått en inblick i det fruktansvärda. Jag känner att en stoor vit fläck på min allmänbildningskarta kan bli ifylld hära, för är det något jag kan lite om så är det Sovjettiden. Gulagarkipelagen har redan nu, bara ett tiotal sidor in i, karaktären av ett vittnesbörd som är mer än faktaspäckat, men jag är ju nyfiken på de skönlitterära aspekterna oxå. Vad mer är att rekommendera av Solsjenitzyns skönlitterära författande?

I Rädslans geografi finns den coolaste begravningsbyrå jag har stött på. Vad som tidigare var Viborgska begravningstjänsten döps om till Timglaset :

För det första ändrades öppettiderna. Timglasets dörrar stod öppna från eftermiddagen till sena kvällen. Även under veckosluten.

Förutom att [sic] själva affärslokalen där kistor och urnor stod på sina hyllor med oblygt synliga prislappar som i vilken affär som helst, utan att dölja av diskreta skynken eller skåpdörrar med tonat glas, var också det rymliga kontoret…en osannolik iscensättning, en fläkt av Tre systrar, ett stänk av Tarkovskijs Spegeln en strimma Lång Dags färd mot natt.

Gamla fotoalbum, borddukar med frans, golvlampor, krackelerade speglar, sorgdok, oljelampetter, bivaxljus. I bokhyllorna (som snarast bildade ett litet antikvariat) stod mest diktsamlingar, essäer och litteratur som handlade om sorg. I hörnen höga svarta cd-torn: Eva Dahlgren, Sade och Patricia Kaas om vartannat. Eller från morgon till kvällen en och samma: Oxå Maarus [en annan av huvudkaraktärerna] absoluta favorit Tanika Tikram.

Helhetsintrycket var lika hisnande som när det i en tungviktsmatch blir total golvning redan i första sekunden, nedräkning och gonggong. När man väl klivit in var det inte så enkelt att komma ut igen. och det behövdes inte heller, inte så snart. Saara [innehavarinnan] lät de anhöriga sitta i sofforna så länge de ville, de kunde läsa böcker, lyssna till musik, i cd-hyllorna fanns oxå massor av etnomusik, islamskt, afrikanskt, samejojk. På serveringsbordet av mässing: Café Parisien och sandkakor (s 307 i min Månpocketutgåva från 2000).

Saara funderar oxå på att i anslutning till lokalen öppna ett café för anhöriga och sörjande, eller ”vem som helst som kände sig lite ledsen”, där det skulle serveras ”vänlig och trösterik mat” (s 307-308).

Jag har nu inte satt min fot på så många begravningsbyråer (och har inte tänkt göra det heller den närmsta tiden -hör ni det omgivningen, gå inte och dö ifrån mig!), men spontant känner jag att jag nog skulle kunna anlita Timglasets tjänster. Miljön känns rätt ombonad och som ett ställe där sorg och död tas på allvar, utan att alltomkringet görs vitt, sterilt, anonymt och överdrivet fridfullt.

Jag tycker egentligen inte det är det minsta makabert att någon väljer att professionellt syssla med hanteringen av döda, utan snarare att Saara är rätt klok kvinna (åtminstone när det gäller Timglaset, the rest is left uncommented!). Vad säger ni?

Jag bad Hemlige Arne avslöja sig häromdagen och det lovade hen att göra, men inte utan att jag skulle gissa först. De ledtrådar jag har är en avsändaradress i de sydskånska delarna av landet och ett namn från ett mail. Jag vet oxå att hen är förtjust i scrapbooking och är pysslig nog i övrigt att spontantematisera paket.

En titt på de andra bloggar som varit med i Pocket och Prassel ger direkt vid handen att det inte är Martina på Ett hem utan böcker eller Lisa på Mitt lilla hus, eftersom de bor i precis motsatt ände av landet (Martina avslöjade dessutom att hon har varit Lisas hemlige bokvän, så hon är dubbelt borträknad 😉 ).

Emm på Läsdagboken, Hundöra, Kerstin, Erica och *Malin* bor oxå på fel ställe. Marika trodde jag länge att det var, att döma av den lilla dannebrogen på hennes blogg. Sedan läser jag lite och ser att hon bor i Götet, och det ligger ju inte i Skåne. Inte heller tror jag att det är tigern på Ord. Caveat Lector och Ex Libric Cia har inte uppgett var de bor, men jag tror inte att det är de heller. Mest för att de helt enkelt inte känns rätt. Och Camilla har förvisso ett vackert namn, men det var inte samma namn som i mailadressen, så jag tror inte att det är hon heller.

Näej, jag tror att det är personen bakom litteraturum som är min hemlige bokvän. Anledningen till detta är att jag i hens egna svar på frågorna till pocket och prassel såg att hen letar efter en bok av Ninni Holmqvist. Alltså drar jag slutsatsen att hon gillar Holmqvist. I ett av mina paket fick jag Enhet av samma författare, eftersom Hemlige Arne hade gillat den boken.

I min så kallade analys har jag alltså litat på att både avsändarens postadress och namn i mailadressen har varit korrekt uppgivna och sedan låtit den högst ovetenskapliga känslan styra mig till en (kanske?) kvalificerad gissning. (har jag gissat fel, så vet ni att jag kommer att bli en fruuuktansvärt värdelös privatdeckare 😉 )

Hur står sig min gissning mot den så kallade verkligheten, Arne? Har jag gissat rätt?

Jag kan ofta skippa för- eller efterordet som finns i vissa böcker (klassiker, och/eller nyöversättningar ofta). Där ska boken ofta förklaaras och diskuteeras och man kan stöta på de mest högtravande intellektualiseringar. De gånger för- och/eller efterord är välskrivna kommer de oftast till sin rätt om de läses efter att man har läst själva boken. Då kan man lixom hänga med i diskussionen som skribenten för på ett helt annat sätt. Ofta skippar jag dem dock, jag skummar lite och konstaterar att jag ju i alla fall mest var intresserad av vad själva boken gav mig.

Lolita är dock ett stort undantag. Det är en bok jag har läst med en längtan att komma till efterordet, så att jag kan få lite perspektiv på eländet. För perspektiv behöver man verkligen. Ska man vara elak, så säger man att boken handlar ju om en pedofil som kidnappar en ung flicka och tar henne med på en roadtrip över USA för att ostört få våldta henne. Vilket han gör ofta och länge. Och gör han det inte, så fantiserar han om det. Ska man vara mindre elak, så säger man att boken handlar om Humbert Humbert, som har en förkärlek för nymfetter och nymfetten Lolita som tillsammans reser runt i USA och ser sig omkring. Båda versionerna är sanna, den förstnämnda dock berättad med en utomståendes ögon (kanske även Lolitas), men den andras berättad av Humbert själv, som även berättar historien.

Och boken är fantastisk i all sin avskyvärdhet. Humbert, som är berättaren, är så uppfylld av kärleken till denna tolvåriga Lolita att allt blir rosenskimrande, så även våldtäkterna. Och föregående mening är lixom så äcklig att jag egentligen inte vill tänka tanken. Våldtäkter är ju aldrig rosenskimrande, allra minst de utförda av pedofiler! Men rosenskimrande är ändå det ord jag kommer att tänka på, framförallt som Humbert Humbert så ofta beskriver Lolita med ord härstammande från blomstervärlden. Boken behandlar oxå konsekvenserna av Humberts agerande och är skriven, inte som ett försvarstal, men i alla fall som ett sätt att berätta ett sätt att se på saken.

Jag längtar till efterordet för att få veta mer om varför och hur den skrevs, mer om författaren själv. Det är knappt så att jag begriper nu varför jag tyckte så mycket om boken, hur jag så kunde fänglas och uppskatta själva skildringen av detta ämne. När jag hade läst efterordet begrep jag iofs inte mycket mer, men jag var åtminstone lite tacksam att det var fler än mig som hade läst boken (och kanske läst den på samma sätt -d.v.s älskat det oälskbara).

Jag läste någonstans att vissa säger att boken handlar mer om Humbert än om Lolita, d.v.s mer om förövaren än om offret och visst är det så. Hela boken rör sig kring Humberts kärlek till Lolita, även om man genom den kan skapa sig en bild av offret oxå. Vissa läser Lolita som en berättelse om hur det totalitära styret förstörde Ryssland, men jag uppfattar inte Lolita som en utmärkande metaforisk berättelse. Eller så kan jag för lite om Ryssland 😉

Har ni läst Lolita?

Den här moochade jag från USA och det tog låång tid innan den dök ner i brevlådan. Men vilken guldklimp att vänta på! Först kom den ut som självbiografi och handlar om James’ sex veckor på rehab. Boken börjar med att han vaknar upp ombord på ett flygplan, utan att veta hur han kom ombord eller vart han är på väg. James är både alkoholist och knarkare och läkaren säger att han aldrig har sett en så ung kropp vara så skadad. Knarkar han eller dricker han igen, då har han gjort det för sista gången. Han har gjort allt annat oxå för sista gången. Ett återfall och killen dör, alltså.

James får reda på att endast 15% av de som genomgår centrets tolv steg klarar att vara nyktra under ett helt år. 15% ! Det blir till slut rena thrillern -ska egensinnige, extremt (extremt!) envise James dela palla med sex veckor med Rules and Regulations som han blir pådyvlad och dels kunna vara nykter när han lämnar stället. Det första han förmår sin bror att göra när han kommer ut är nämligen att skjutsa honom till en bar och låna honom 40 dollar till en rejäl whisky…

Och som i många thrillers ökas spänningsmomentet genom en spirande kärlekshistoria. Ska de unga tu få varandra, trots att aaalla andra försöker hålla dem isär, med deras eget bästa för ögonen?

Det har förekommit anklagelser att vissa delar i boken är påhittade, något Frey inte har tillbakavisat. (Wikipedia har en farily utförlig artikel om det hela, finns att läsa här!) Oprah har till exempel blivit skitförbannad i direktsändning för att hon har blivit lurad, när det hela kom ut. Var han till exempel så nära döden som läkaren i boken påstår, eller är det en skönlitterär krydda? Och fick han hjälp att korta ner sitt fängelsestraff? Har han ens suttit i fängelse? Sådana frågor förblir irriterande obesvarade..

Jag uppfattar den dock som tillräckligt självupplevd för att verka trovärdig. Jag har inte hittat information om vilka delar av boken som ska vara skarvade (hans kriminella förflutna sägs vara en sådan sak, men jag har ingen förstahandsinformation om detta..), men för läsupplevelsens skull spelar det faktiskt mindre roll. Frey använder inte citat- eller anföringstecken för att skilja berättarens röst från sina tankar eller andras utsagor. Det skapar först förvirring, sedan en, i mitt tycke, oerhört trovärdig, skildring av hur det är att ständigt gå omkring med det där bandet i bakhuvudet som skriker saker åt en på högsta volym (i James fall är det om droger och sprit, i mitt fall negativa/självdestruktiva tankar). Jag får oxå uppfattningen att den skildrar det jävliga i att vara beroende och det fullkomligt överjävligt skitsvåra i att hålla sig nykter. Att ständigt stå emot de där impulserna.

Den här boken har verkligen berört mig på riktigt, på allvar, på djupet. Och jag är jäkligt glad att det gick som det gick för James -både att han hamnade på rehab (ingen James, ingen bok, förstås) och att det gick som det gick sen (och sentensen igen, ingen James, ingen bok).

Någon som har läst Min vän Leonard som tar vid där A million little pieces slutar?

Tidigare i veckan kom det tredje paketet i Pocket och Prassel. Och vilket paket! Jo Nesbös Fladdermusmannen, en påse med yogurtdoppade cashewnötter och dito bananer och en påse Rooibos Orange! Godiset åt jag upp samma kväll, teet har jag än bara luktat lite på, men Fladdermusmannen började jag på samma kväll.

Du anar inte, Hemlige Arne, hur rätt du prickade med den boken! Jag har pluggat ett halvår i Sydney där boken utspelar sig och jag oohar och aahar när Harry Hole äter middag i Darling Harbor (där jag oxå åt middag ofta -och herregud vilken glassbar som fanns där!) och vistas på andra ställen där jag oxå har varit. Sydney ger mig en alldeles speciell känsla i magen, lite sådär ljust turkos och ljummen, och samma känsla återkommer när jag läser om Holes vistelse där. Oxå bortsett från detta verkar den vara riktigt bra 😉

Jag har verkligen uppskattat de här tre paketen och det är en alldels underbart lyxig känsla att veta att någon sätter ihop de här paketen speciellt för mig. Och att jag får dem sådär baraföratt.

Tack för allt du har gett mig, Hemlige Arne. (det här låter ju som värsta avskedet…inte riktigt tänkt så…) Jag har lixom hoppat omkring här hemma varje gång jag har fått ett paket och bara varit så himla glad! Jag är jättenyfiken på vem du är, så vill du tala om det, så gör gärna det. Och vill du vara anonym, så är det förstås lika okej!

När jag läste på baksidan av Rädslans geografi, så lät det först som att det skulle vara en action-roman. Rena action-romaner, lixom filmdito, är inte min tekopp, men något i vad jag har hört om boken, fick mig ändå att välja den. Och vad jag bedrog mig på Snellmans bok. För det första så är Rädslans geografi ingen actionroman. Och den är såå min tekopp!

Den beskrivs som en kombination av utvecklingsroman och psykologisk thriller och var inte alls så våldfetischistisk som jag hade väntat mig. Vilket förstås gör den desto bättre. Som i Enhet är de skrämmande inslagen, d.v.s våldet, nedtonade för att andra aspekter av berättelsen bättre ska komma fram.

Berättelsen är egentligen två inflätade i varandra. Historien om huvudpersonen Lyyras liv, flickan som springer och kräks, om männen i hennes liv, tandläkarstudier och så småningom tvillingpojkar. Och historien om vad de sju kvinnorna gör på Midnattsinstitutets kurs i ”Rädslans geografi och destruktionsfeminism”. Vi börjar med mycket Lyyra, lite Midnattsinstitut, men ju längre framåt historien går, desto mer omvända blir proportionerna. Att inte berätta historierna var för sig, utan inflätade i varandra, men i kronologisk ordning har jag väl stött på förut, men sällan har det fungerat så bra och skapat sådan förståelse för huvudpersonens nyfikenhet och dragning till det drastiska som i Rädslans Geografi.

Det är första gången jag stöter på begreppet ”Rädslans geografi” och det sätter ord på något många tjejer (och förmodligen oxå andra utsatta grupper) gör: inte går genom skogen hem från krogen på kvällen, utan tar den upplysta, men längre, vägen hem; misstänksamt ser sig omrking när de hör tunga fötter närma sig bakifrån även på den ljusa vägen hem; har nycklarna i beredskap en lång stund innan man kommer till ytterdörren, så att man snabbt kan ta sig in… ”Rädslans geografi” är ett annat slags geografi (både fysisk och mental), där rädsla (för överfall tex) gör att vägar och handlingsmönster förändras.

I Snellmans bok har kvinnorna tröttnat. På att vara rädda. På att vara offer. På att vara i underläge. De slår tillbaka, bokstavligt talat. Varje kvinna på kursen hämnas på en man i sitt liv, någon som förnedrat henne på något sätt. Först överfaller gruppen honom med vässade strumpstickor, virknålar och andra vassa föremål och vid ett senare tillfälle planeras värre dåd. Vid det tillfället bjuds det på middag och på frågan ”jaha, hur har det varit sen vi sågs sist; har det hänt något speciellt?”, så är det ingen av männen som berättar att de blivit överfallna. Ingen! Det är tydligen inte tillräckligt maskulint att ha blivit misshandlad med strumpstickor instuckna i ändan… (Våld är tydligen oxå könsbestämt: misshandel med knytnävar, järnrör och vapen är maskulint, medan att sticka vässade strumpstickor djupt in i skinkan på en man är feminint. Är inte det kvinnliga våldet mer förfinat, så säg?)

Våldet som kvinnorna utövar är grovt och uppsåtligt, elakt och utstuderat, men det framstår inte som ont våld, inte American Psycho-ont, lixom. Kanske är det teoretiserandet kring seminariet och våldet som gör det, men gör ju samtidigt våldet än mer utstuderat…jag vet inte på vilket sätt jag ska förklara känslan.

Snellmans taktik med att väva in Midnattsinstitutets agerande med Lyyras liv visar på ett konkret sätt vad som kan hända när kvinnor till slut tröttnar på de där jefla männen, i förlängningen en diskussion om jämställdhet, om den till synes oöverstigliga kommunikationsbarriären som tycks finnas mellan könen
och vad oförmågan att överstiga den till slut kan resultera i. Den gör allt detta, utan att komma med några pekpinnar, i likhet med Egalias döttrar (som jag har skrivit om här). Så ett litet paket med de två och Svelands Bitterfittan blir en ganska bra grund för att diskutera kvinnors och mäns roller, eller vad säger ni?

Snellman har lyckats skriva en riktigt bra utvecklingsroman och en bra psykologisk thriller och hon har gjort det i en och samma bok! Eftersom jag både gillar att läsa biografier och livshistorier, böcker med tankemat och skildringar av levnadsmönster långt ifrån mitt eget (som i American Psycho), så kommer sig läsnjutningen här lika mycket av skildringen av Lyyras livshistoria, som tankematen tematiken ger och våldet och destruktionsfeminism som jag aldrig har sett den förr (ja, alltså, jag njuter inte som våldsskildringarna som sådana, utan…ja, ni förstår)

Läs vad några andra har tyckt om boken och ta sedan genast och läs den!

%d bloggare gillar detta: