När jag läste på baksidan av Rädslans geografi, så lät det först som att det skulle vara en action-roman. Rena action-romaner, lixom filmdito, är inte min tekopp, men något i vad jag har hört om boken, fick mig ändå att välja den. Och vad jag bedrog mig på Snellmans bok. För det första så är Rädslans geografi ingen actionroman. Och den är såå min tekopp!

Den beskrivs som en kombination av utvecklingsroman och psykologisk thriller och var inte alls så våldfetischistisk som jag hade väntat mig. Vilket förstås gör den desto bättre. Som i Enhet är de skrämmande inslagen, d.v.s våldet, nedtonade för att andra aspekter av berättelsen bättre ska komma fram.

Berättelsen är egentligen två inflätade i varandra. Historien om huvudpersonen Lyyras liv, flickan som springer och kräks, om männen i hennes liv, tandläkarstudier och så småningom tvillingpojkar. Och historien om vad de sju kvinnorna gör på Midnattsinstitutets kurs i ”Rädslans geografi och destruktionsfeminism”. Vi börjar med mycket Lyyra, lite Midnattsinstitut, men ju längre framåt historien går, desto mer omvända blir proportionerna. Att inte berätta historierna var för sig, utan inflätade i varandra, men i kronologisk ordning har jag väl stött på förut, men sällan har det fungerat så bra och skapat sådan förståelse för huvudpersonens nyfikenhet och dragning till det drastiska som i Rädslans Geografi.

Det är första gången jag stöter på begreppet ”Rädslans geografi” och det sätter ord på något många tjejer (och förmodligen oxå andra utsatta grupper) gör: inte går genom skogen hem från krogen på kvällen, utan tar den upplysta, men längre, vägen hem; misstänksamt ser sig omrking när de hör tunga fötter närma sig bakifrån även på den ljusa vägen hem; har nycklarna i beredskap en lång stund innan man kommer till ytterdörren, så att man snabbt kan ta sig in… ”Rädslans geografi” är ett annat slags geografi (både fysisk och mental), där rädsla (för överfall tex) gör att vägar och handlingsmönster förändras.

I Snellmans bok har kvinnorna tröttnat. På att vara rädda. På att vara offer. På att vara i underläge. De slår tillbaka, bokstavligt talat. Varje kvinna på kursen hämnas på en man i sitt liv, någon som förnedrat henne på något sätt. Först överfaller gruppen honom med vässade strumpstickor, virknålar och andra vassa föremål och vid ett senare tillfälle planeras värre dåd. Vid det tillfället bjuds det på middag och på frågan ”jaha, hur har det varit sen vi sågs sist; har det hänt något speciellt?”, så är det ingen av männen som berättar att de blivit överfallna. Ingen! Det är tydligen inte tillräckligt maskulint att ha blivit misshandlad med strumpstickor instuckna i ändan… (Våld är tydligen oxå könsbestämt: misshandel med knytnävar, järnrör och vapen är maskulint, medan att sticka vässade strumpstickor djupt in i skinkan på en man är feminint. Är inte det kvinnliga våldet mer förfinat, så säg?)

Våldet som kvinnorna utövar är grovt och uppsåtligt, elakt och utstuderat, men det framstår inte som ont våld, inte American Psycho-ont, lixom. Kanske är det teoretiserandet kring seminariet och våldet som gör det, men gör ju samtidigt våldet än mer utstuderat…jag vet inte på vilket sätt jag ska förklara känslan.

Snellmans taktik med att väva in Midnattsinstitutets agerande med Lyyras liv visar på ett konkret sätt vad som kan hända när kvinnor till slut tröttnar på de där jefla männen, i förlängningen en diskussion om jämställdhet, om den till synes oöverstigliga kommunikationsbarriären som tycks finnas mellan könen
och vad oförmågan att överstiga den till slut kan resultera i. Den gör allt detta, utan att komma med några pekpinnar, i likhet med Egalias döttrar (som jag har skrivit om här). Så ett litet paket med de två och Svelands Bitterfittan blir en ganska bra grund för att diskutera kvinnors och mäns roller, eller vad säger ni?

Snellman har lyckats skriva en riktigt bra utvecklingsroman och en bra psykologisk thriller och hon har gjort det i en och samma bok! Eftersom jag både gillar att läsa biografier och livshistorier, böcker med tankemat och skildringar av levnadsmönster långt ifrån mitt eget (som i American Psycho), så kommer sig läsnjutningen här lika mycket av skildringen av Lyyras livshistoria, som tankematen tematiken ger och våldet och destruktionsfeminism som jag aldrig har sett den förr (ja, alltså, jag njuter inte som våldsskildringarna som sådana, utan…ja, ni förstår)

Läs vad några andra har tyckt om boken och ta sedan genast och läs den!

Annonser