Jag kan ofta skippa för- eller efterordet som finns i vissa böcker (klassiker, och/eller nyöversättningar ofta). Där ska boken ofta förklaaras och diskuteeras och man kan stöta på de mest högtravande intellektualiseringar. De gånger för- och/eller efterord är välskrivna kommer de oftast till sin rätt om de läses efter att man har läst själva boken. Då kan man lixom hänga med i diskussionen som skribenten för på ett helt annat sätt. Ofta skippar jag dem dock, jag skummar lite och konstaterar att jag ju i alla fall mest var intresserad av vad själva boken gav mig.

Lolita är dock ett stort undantag. Det är en bok jag har läst med en längtan att komma till efterordet, så att jag kan få lite perspektiv på eländet. För perspektiv behöver man verkligen. Ska man vara elak, så säger man att boken handlar ju om en pedofil som kidnappar en ung flicka och tar henne med på en roadtrip över USA för att ostört få våldta henne. Vilket han gör ofta och länge. Och gör han det inte, så fantiserar han om det. Ska man vara mindre elak, så säger man att boken handlar om Humbert Humbert, som har en förkärlek för nymfetter och nymfetten Lolita som tillsammans reser runt i USA och ser sig omkring. Båda versionerna är sanna, den förstnämnda dock berättad med en utomståendes ögon (kanske även Lolitas), men den andras berättad av Humbert själv, som även berättar historien.

Och boken är fantastisk i all sin avskyvärdhet. Humbert, som är berättaren, är så uppfylld av kärleken till denna tolvåriga Lolita att allt blir rosenskimrande, så även våldtäkterna. Och föregående mening är lixom så äcklig att jag egentligen inte vill tänka tanken. Våldtäkter är ju aldrig rosenskimrande, allra minst de utförda av pedofiler! Men rosenskimrande är ändå det ord jag kommer att tänka på, framförallt som Humbert Humbert så ofta beskriver Lolita med ord härstammande från blomstervärlden. Boken behandlar oxå konsekvenserna av Humberts agerande och är skriven, inte som ett försvarstal, men i alla fall som ett sätt att berätta ett sätt att se på saken.

Jag längtar till efterordet för att få veta mer om varför och hur den skrevs, mer om författaren själv. Det är knappt så att jag begriper nu varför jag tyckte så mycket om boken, hur jag så kunde fänglas och uppskatta själva skildringen av detta ämne. När jag hade läst efterordet begrep jag iofs inte mycket mer, men jag var åtminstone lite tacksam att det var fler än mig som hade läst boken (och kanske läst den på samma sätt -d.v.s älskat det oälskbara).

Jag läste någonstans att vissa säger att boken handlar mer om Humbert än om Lolita, d.v.s mer om förövaren än om offret och visst är det så. Hela boken rör sig kring Humberts kärlek till Lolita, även om man genom den kan skapa sig en bild av offret oxå. Vissa läser Lolita som en berättelse om hur det totalitära styret förstörde Ryssland, men jag uppfattar inte Lolita som en utmärkande metaforisk berättelse. Eller så kan jag för lite om Ryssland 😉

Har ni läst Lolita?

Annonser