I Rädslans geografi finns den coolaste begravningsbyrå jag har stött på. Vad som tidigare var Viborgska begravningstjänsten döps om till Timglaset :

För det första ändrades öppettiderna. Timglasets dörrar stod öppna från eftermiddagen till sena kvällen. Även under veckosluten.

Förutom att [sic] själva affärslokalen där kistor och urnor stod på sina hyllor med oblygt synliga prislappar som i vilken affär som helst, utan att dölja av diskreta skynken eller skåpdörrar med tonat glas, var också det rymliga kontoret…en osannolik iscensättning, en fläkt av Tre systrar, ett stänk av Tarkovskijs Spegeln en strimma Lång Dags färd mot natt.

Gamla fotoalbum, borddukar med frans, golvlampor, krackelerade speglar, sorgdok, oljelampetter, bivaxljus. I bokhyllorna (som snarast bildade ett litet antikvariat) stod mest diktsamlingar, essäer och litteratur som handlade om sorg. I hörnen höga svarta cd-torn: Eva Dahlgren, Sade och Patricia Kaas om vartannat. Eller från morgon till kvällen en och samma: Oxå Maarus [en annan av huvudkaraktärerna] absoluta favorit Tanika Tikram.

Helhetsintrycket var lika hisnande som när det i en tungviktsmatch blir total golvning redan i första sekunden, nedräkning och gonggong. När man väl klivit in var det inte så enkelt att komma ut igen. och det behövdes inte heller, inte så snart. Saara [innehavarinnan] lät de anhöriga sitta i sofforna så länge de ville, de kunde läsa böcker, lyssna till musik, i cd-hyllorna fanns oxå massor av etnomusik, islamskt, afrikanskt, samejojk. På serveringsbordet av mässing: Café Parisien och sandkakor (s 307 i min Månpocketutgåva från 2000).

Saara funderar oxå på att i anslutning till lokalen öppna ett café för anhöriga och sörjande, eller ”vem som helst som kände sig lite ledsen”, där det skulle serveras ”vänlig och trösterik mat” (s 307-308).

Jag har nu inte satt min fot på så många begravningsbyråer (och har inte tänkt göra det heller den närmsta tiden -hör ni det omgivningen, gå inte och dö ifrån mig!), men spontant känner jag att jag nog skulle kunna anlita Timglasets tjänster. Miljön känns rätt ombonad och som ett ställe där sorg och död tas på allvar, utan att alltomkringet görs vitt, sterilt, anonymt och överdrivet fridfullt.

Jag tycker egentligen inte det är det minsta makabert att någon väljer att professionellt syssla med hanteringen av döda, utan snarare att Saara är rätt klok kvinna (åtminstone när det gäller Timglaset, the rest is left uncommented!). Vad säger ni?

Annonser