För rätt länge sedan hittade jag Solsjenitzyns Gulagarkepelagen: Fängelseindustrin på Myrorna. Jag har påbörjat den ett par gånger, men faktiskt somnat ifrån den bägge gångerna, men jag ändå varit rätt nyfiken på herr S (hans namn är så fruktansvärt tjörvigt att skriva på tangentbordet) och nyfikenheten stillades inte direkt av att läsa Fredrikssons Alexanders kurir eller att läsa nekrologerna i tidningarna efter hans frånfälle. Så jag tänkte att jag börjar med En dag i Ivan Denisovitj liv, som en försmak på hans jätteverk om Gulagarkipelagen (för jag vill verkligen läsa mer om det).

Boken är visst baserad på herr S (tjörvigt!) egenupplevda helvete som fånge i Gulag och beskriver varken mer eller mindre hur en dag ser ut för en fånge i Gulag.

Ivan Denisovitj vaknar före reveljen som vanligt, men ligger kvar eftersom han känner sig lite krasslig. Det ironiska är att Denisovitj dag faktiskt är en av hans bättre: han får mer bröd än vad han tänkt sig till frukosten och hinner sy in och gömma undan extrabiten i madrassen innan fångarna ska iväg och jobba. Den här dagen hamnar han inte i buren, ingen stjäl hans murarslev, han murar så att han är i lä för vinden, timmarna flyger när han väl har börjat jobba, hans arbetsledare är bra och de får ett slag faktiskt vara inomhus och värma sig vid en riktig kamin. Han lyckas dessutom ”tjäna” sig till mera middag, han hinner köpa tobak av bra kvalitet från en annan fånge plus att han får lite smakbitar från ett paket som en medfånge har fått hemifrån. Och sedan lurar han in fötterna i vaddjackan, lägger sig på sin sågspånsmadrass och somnar nöjt efter en bra dag när han nästan varit lycklig.

Ha! Yeah, right att han hade haft en bra dag. Eller ja, okej då, men någon sorts lägermåttstock så var det väl så, då. Schmlägermåttstock!

Att framhäva det positiva i Denisovitj’ dag är genialt ur minst två aspekter, förutom det banala i att det ger perspektiv på det egna eländet (vilket förmodligen de flesta litteraturkritiker före mig har konstaterat): 1) det visar på människans förmåga att anpassa sig; 2) det visar på människans förmåga att vilja överleva genom att se det positiva i det som händer och 3) sammantaget visar det förstås på det omänskliga i hela systemet. SvD rubricerade sin recension En nästan lycklig dag i Gulag och det säger väl allt…

Porträtten Denisovitj/herr S (tjörvigt!) tecknar av sina medfångar (och även av fångvaktarna i viss mån) är sådär Nemirovskyskt klarsynt och, i mitt i allt eländet och den sibiriska vinterkölden, faktiskt varmt och medmänskligt. Det är verkligen en egen liten värld, lägervärlden, med egna regler för socialt umgänge, med sina egna status- och rikedomsmarkörer och där bra och dåligt får helt andra värden än i den omkringliggande. Ja, sociologen i mig går igång igen 😉

En dag har gett mig mersmak på Solsjenitzyns skrivande och jag har faktiskt ombörjat på Gulagarkipelagen, nu när jag har fått en inblick i det fruktansvärda. Jag känner att en stoor vit fläck på min allmänbildningskarta kan bli ifylld hära, för är det något jag kan lite om så är det Sovjettiden. Gulagarkipelagen har redan nu, bara ett tiotal sidor in i, karaktären av ett vittnesbörd som är mer än faktaspäckat, men jag är ju nyfiken på de skönlitterära aspekterna oxå. Vad mer är att rekommendera av Solsjenitzyns skönlitterära författande?

Annonser