You are currently browsing the monthly archive for september 2008.

Jag tror att jag i går fick en liten glimt av hur det kan vara att ha ADHD, där ett kännetecken är att ha ett väldigt litet attentionspan.

Jag skulle ta mig från punkt A till Ordfronts monter. Ordfront hade en jättestor jätteorange ballong ovanför sin monter och var därför ganska lätt att se. Jag har på mässkartan lokaliserat mig och stakat ut rakast möjliga väg fram till den jätteoranga. (Det var faktiskt rätt rak, typ rakt fram en längre bit och sedan en liten sväng till vänster). Jag har tagit sikte på den jätteoranga och tänker att ”det här blir nog en baggis, hallå, jag ser ju faktiskt vart jag ska! Tänk bara JÄTTEORANGE så går det bra”. Jag hade bara inte tänkt på vägen ordentligt. 20 minuter senare har jag besökt fyra andra montrar, läst och valt bort sju böcker, köpt tre böcker och står och fingrar på en fjärde. Jag kommer ihåg mitt mål när jag funderar på vad jag ska göra härnäst, lyfter blicken och ser det jätteoranga…

Jag tyckte verkligen att jag hade gjort ett bra jobb. Jag hade läst kartan ordentligt, stakat ut vägen och räknat antalet korsande gångar innan jag skulle vara framme. Vad jag inte hade räknat med var allt spännande visuellt som fanns i verkligheten och inte på kartan. Montrar jag inte hade besökt, böcker jag inte hade klämt på, pratande människor jag inte hade hört på och muffins jag inte hade ätit. Och titta där runt hörnet, där finns ju.. oj, nämen, på vägen dit runt, ligger ju… jag ska bara titta lite.

Det var ju bara att skratta gott, alltså, för det händer mig ju bara en dag om året, men…all heder till ni ADHD-människor där ute som överlever i vardagen, alltså.

Annonser

I natt har jag sovit fjorton (14) timmar och drömt om Henrik Schyffert som jag stod en meter från igår (snygg i gubbkeps, t-shirt och jeans, men på intet sätt en kändis jag har strävat efter att spota…märkligt). Jag låg och mysvaknade till solljuset och grönskan utanför sovrummet och tänkte på allt det braiga med lördagen. Sen vaknade även hungern och jag gick upp och lassade i mig jordens laddning äggröra plus en kvarts pizza. Jag känner mig faktiskt lite bakis..bokmässebakis. Så medan Fantastiskheten fixade routern så att vi båda kan näta samtidigt, så bäddade jag ner mig igen med Damernas Värld och Elle (som jag tillsammans med Hennes, fick för typ 60 riksdaler…vardagsfläärd).

Ska försöka mig på en liten sammanfattning av min första Bokmässa, ever. Om det går.. Here we go:

Jag hade helt sjukt ont i fötterna när jag satte mig på tåget hem; axlarna värkte efter att ha burit Piratförlagets jätteväska och en ryggsäck full med böcker och mina öron gnydde efter att ha tvingats genomleva detta evinnerliga SORL en hel dag. Men jag säger som Donkey i Shrek: Let’s do that again!

Jag älskade varje minut! (dock älskade jag de spenderade med att ta sig förbi trafikstockningen vid Adlibrismontern helt klart mindre!). Förutom allt det braiga med att förlag som Arkiv och Daidalos var där (älska bra samhällsvetenskaplig och sociologisk litteratur!) och en hel dags spenderande i ett nördparadis, så är jag imponerad av själv arret: det var kö till insläpp (fast endast vid huvudentrén fick jag klart för mig senare..) och lite kö till toan, men allt var lixom dimensionerat för att hantera de ENORMA mängder bokmänniskor som var där. Jag behövde aldrig vänta så att jag blev less och hann aldrig bli irriterad på något. Kön till garderoben var obefintlig, vilket ju brukar vara en flaskhals på diverse ställen annars (krogen till exempel…). Folk var vänliga mot stackars förvirrade besökare och visade inte bara på kartan, utan pekade i verkligheten med hela armen vart man skulle gå. Högsta betyg till sånt kringgrejs, faktiskt! Att sånt funkar gör lixom att man kan koncentrera sig på den EGENTLIGA anledningen till att man är i lokalerna, nämligen mässan.

Jag köpte aldrig något seminariekort: att vara i mässhallen gav mig fullt tillräckligt med input ändå. Kanske gör jag det om det blir en tvådagars nästa år. Om jag orkar… Däremot köpte jag böcker. När jag kom hem var jag förvånad över att jag inte hade kommit hem med fler.. Återkommer med inlägg om de fritagningar jag gjorde.

Note to self till nästa års mässa:

  • det var alldeles lagom att vara där från halvtolv-ish till halvsex-ish
  • mässan är inget ställe att socialisera på, utom möjligen vid mat- och fikapauser, det handlar istället om att Uppfylla Uppdrag; hitta Random House-montern (fanns den där? Jag hittade något estniskt-utländskt som inte alls var ett förlag, utan typ..nåt annat); lokalisera matställe OCH välja mat att beställa innan blodsockret sjunker till katastofala nivåer, t.ex.
  • ta med MYCKET vatten!
  • markera kännetecken på mässkartan i FÖRVÄG: Bonnierförlagens; Forumförlagens; Adlibris. Det är JOBBIGT att hålla på och vända den där förbaskade kartan fram och tillbaka
  • markera även fler montrar du vill besökaI förväg: det spar massor med tid och energi -se föregående punkt
  • köp alla böcker du vill ha. I går valde jag och sovrade. Det behövde jag inte, egentligen.
  • tänk inte ”men jag väntar med att köpa den här boken, hit kommer jag igen” om du hittar något du vill ha, alla intrycken gör att du förmodligen har glömt vilken bok det var när/om du kommer förbi montern igen.
  • spendera mycket tid vid förlag som Daidalos, Arkiv och Kabusa och mindre vid de stora som Bonnier, Rabén och Sjögren och Forum.
  • ha logistisk information i handväskan (som från vilket hållplatsläge spårvagnen går). Sparar energi..
  • kom ihåg att det är dumsnålt att inte betala 20 spänn för garderoben. Du kommer ändå att ha mer än tillräckligt att bära på under dagen.
  • boka tågbiljetter tidigt, så kanske det blir mindre schweindyrt
  • platta skor is the shit. Minimera orsakerna till ont i fötterna så mycket det bara går!

Kringgrejs jag lyckades med i mitt arr av dagen:

  • markera kännetecken som Ordfrontmontern, Adlibris och The Upsala English Bookshop på mässkartan
  • ha med mig mackor, Risifrutti (plus sked!) och energybars för hela dagen (2+2+2 visade sig räcka utmärkt)
  • se till att ta pauser och skärma av det visuella sorlet vid strategiska punkter där luften var lite mindre dålig (som vid Adlibrismontern)
  • gå ut luft- och solpaus där i mitten av dagen
  • ha tillräckligt med kontanter
  • köpa på kort där så var möjligt, om inte köpet var av typen liten peng
  • ha med Väldigt Bekväm Ryggsäck
  • se till att få tag i Piratförlagets rymliga reklampåse/väska tidigt
  • stanna till emellanåt för att packa om (i kombination med uppfyllande av punkt tre), så att det tyngsta bars i ryggsäcken och inte i påsen i handen (alltså, hur kan böcker bli så tunga? jag köpte ju bara en. Och två. Och tre. Åt gången…)
  • ha mellanmål och vatten samlade i en väska på ett ställe. Smidigt
  • ha mobil, plånka och mässkarta i separat handväska.
  • känna efter vilka böcker som Skulle Inhandlas och vilka som i stället Skulle Lånas (på ett bibliotek vid hemkomsten eller senare tidpunkt, that is). Jag kom till exempel inte hem med en enda av Susan Falludis böcker, även om jag höll länge i dem..
  • åka taxi istf att vänta 45 minuter på buss hem mitt i natten. MYCKET väl investerade pengar!!
  • åka tyst avdelning både dit och hem -min hjärna är ändå tillräckligt trött efter att ha behövt höra så mycket sorl som på mässan, tågsorl är onödigt.
  • åka 1 kl hem var väääldigt skönt. Mycket plats. Tyst. Lugnt.
  • vara tillräckligt mycket/lite klädd. skjortklänning, leggings och stövlar var fullt tillräckligt!
  • ha koll på logistik till och från mässan: vilket hållplatsläge spårvagnarna gick från; vilken hållplats jag skulle gå av på; vilken linje jag skulle åka med och även ha flera alternativa tider till spårvagnarna
  • gå från mässan innan stängningsdags för att undvika värsta folksamlingarna
  • hinna sitta och äta innan tåget gick hem.

Jag hann dessvärre inte med någon bloggträff. Det var synd. Det hade varit grädde på moset. (Tur att mitt mos redan var fantastiskt! 😉 ) Hade ni kul?

Även om jag handlade mycket böcker och ovanstående kan tyckas handla om att optimera shoppingen, så var mässan för mig mycket mer än en ren shoppingupplevelse.

Kristoffer dör av en osannolik olycka och hans tre vänner Leo, John och Piotr bestämmer sig för att uppfylla Kristoffers sista önskan, att få sin aska utspridd i ett välbevakat bergsområde mellan Tjeckoslovakien och Polen. Piotr kommer från Polen, liksom Kristoffer gjorde, och de tar hjälp av Piotrs släkting som är taxichaufför med egen bil. Han går med att skjutsa ungdomarna från färjeterminalen till det aktuella berget i en pytteliten Fiat och således hjälpa kidsen uppfylla den dödes sista önskan.

Anteckningar från en liten Fiat är vad som hände. Boken utspelar sig kort innan murens fall, vilket får mig att haja till mer än en gång i boken innan jag vant mig. Jag har lixom mest läst böcker om murens fall och hur det var att leva bakom järnridån, inte så många som har utspelat sig där. Framförallt inte många som utspelar sig så kort innan fallet.

På baksidan av den här boken står Kristoffers död ger de tre vännerna en snabbskjuts till ödmjukheten mot livet, den som normalt brukar dröja till pensionsåldern och kolonilotten innan den börjar blomma. [min markering] Jag hoppas att det är ironiskt/cyniskt/skämtsamt menat, för den där ödmjukheten mot livet hittar jag bara hos en person. 

Killarna är ett par och tjugo, har alla gjort lumpen som fjälljägare och framförallt Leo (som kallas japanfinnen -läs varför och garva!) och John (som har ”det” och får tjejer på fall överallt) är testosteronberusat övertygade om att de är så himla stenhårda (Piotr som är bokens jag och berättare har ju makten att skriva bort sådana oönskade sidor från sig själv, så han uppfattas inte som lika stenhård -avsiktligt eller ej). Leo och Johan är omogna slynglar som inte visar minsta ödmjukhet inför att åka in i ett kommunistiskt Polen med allt vad det innebär av annorlunda sätt att föra sig. Piotr, som ju kommer från landet vill ju visa dem sitt hemland, men polarna skiter faktiskt i det och kör sitt vanliga stenhårda race. Jag lessnar på Piotrs polare långt innan de är framme.

Piotr, däremot, kämpar med sin religion, grubbel som polarnas sekulära argument fördjupar -vilken funktion fyller tron i hans liv, tror han eller inte? Och VARFÖR tror han i såfall? Han skäms något frukteligt över att han är oskuld, framförallt eftersom han tror att hans polare har gjort det hur många gånger som helst. Han gör många insikter under resan, ser sitt forna hemland med svennarnas ögon, men ser även dem med polackernas ögon. Och han mognar.

Killarna ägnar större delen av resan åt att trakassera varandra och ”diskutera” the hard way, framförallt om religion. Piotr är katolik och ber gärna till sin heliga Maria. De andra killarna är ateister och kommer med det ena argumentet efter det andra om varför religionen inte håller som rättesnöre. Piotr får oxå klä skott för John och Leos frustration över det rent ut sagt jobbiga land de befinner sig i. ALLT är fel med Polen och det ska minsann påtalas.

Jag är alls inte missnöjd över att ha läst boken. Den känns som en bok för ”unga vuxna”, som DN:s recensent skriver och den är bra som just sådan. Kanske är killar i tjugonånting-åldern just så dryga som Piotrs kompisar. Men det finns oxå sådana som Piotr i den åldern, som våndas över att inte veta vem man är; över att man kommer från ett konstigt land; över att man inte passar ihop med ens kompisar för att man är oskuld och troende katolik. Och som sedan helt enkelt bestämmer sig till slut.  SvDs recensent, däremot, skrattar ihjäl sig åt de dråpliga recensionerna i boken. Vi har inte alls samma humor.

Bokhororna ordnar, inte helt oväntat, en träff  på mässan på lördag. I baren Heaven 23 i Gothia Towers preciis vid mässan på lördag. De träffas där från klockan 17. Jag tänkte hänga på där, fast kanske drälla in lite senare. Ska ni hänga på?

För övrigt är min jobbvecka fullkomligt sönderspäckad med saker som gör att jag inte alls har ork (eller för den delen tid!) att sitta och planera och spåna och längta till lördag… Tur att jag inte ska köra själv, utan iaf kan sitta och sova på tåget både ner och hem. På hemvägen var förresten 2 kl slutsåld, så jag får sitta och lyxa i 1 kl hem. Schweindyrt blev det, men kanske är det precis det man är värd efter en hel dags maximalt boknörderi? Jag tror bestämt jag tycker det 🙂

Vad tror ni om en bloggträff i anslutning till Bokmässan? Jag skulle tycka det var kul att se lite ansikten på folk man annars bara ”ser” i text på nätet. Jag kommer att åka dit på lördagen, så jag föreslår förstås den dagen 😉 . Ett förslag är att vi ses i anslutning till att mässan stänger, någonstans i närheten av den alt. någonstans centralt eller dit det är lätt att transportera sig.

Jag tänker mig en avslappnat ställe att vila fötterna på ett slag och blajja. Ett kvällsöppet schysst fik? Något bra ställe med fullständiga rättigheter? Jag har inte varit i götet mer än en handfull gånger och känner således inte till stan, så förslag på lokal behövs alltså för genomförandet.

Några deltagare från Skriva.net samlades förra året på Gyllene Prag, men de tycks träffas på torsdagen eller fredagen.

Sista möjligheten för mig att ta mig till min ände av landet går 18.42 från tågstationen på lördagen, så jag föreslår dessutom att träffas ganska direkt i anslutning till mässan 😉

Är ni intresserade? Och var skulle vi isf ses?

My friend Leonard (Min vän Leonard på svenska) är fortsättningen på James Freys A million little pieces (Tusen små bitar) som jag läste tidigare. Den tar vid när ”A million..” slutar, alltså när James är klar med rehab. Han avtjänar sitt fängelsestraff och åker sedan till Chicago där Den Stora Kärleken från rehab, Lilly, bor på ett ”half-way house” (jag vet att det finns en svensk benämning, men det kallas väl inte ”halvvägshus”? Eller?). De kom överens during rehab att båda bosätta sig i samma stad. Nu går det inte riktigt som James har tänkt sig med det och början på det nya livet blir allt annat än enkel. Leonard, vännen från rehabtiden, tar honom under sina vingars beskydd.

Boken ger dels svar på frågorna vad som händer James efter rehab, men är framförallt en väldigt kärleksfull skildring av ett far- och sonförhållande, skrivet av en person som (om vi nu ska tro att det Frey berättar är sanning) har ett helt annat förhållande till sin biologiske far. Freys biologiske far uppfattar jag som mer tafatt och oförstående, inte nödvändigtvis för att han älskar sin son mindre än vad Leonard gör, men för att han faktiskt inte förstår James val här i livet (droger, sprit…).

Det är trovärdigt även denna gång, även om jag läser den mer som en roman än som en självbiografi. Jag vill ha svar på hur det gick för million little pieces-James, inte hur den ”riktige” James Frey klarade sig. Jag bryr mig mindre om sanningshalten i det skrivna i den här än i den första boken. Som de flesta av James’ vänner i boken, så charmar Leonard även mig med sin förmåga att underhålla, sin generositet och undertonen av våld, brutalitet och brottslighet som sällan eller aldrig blir något annat än en underton i det rent sociala umgänget. Jag gillar honom verkligen, även om det är svårt att få något grepp om vem han verkligen är, eftersom hans fokus alltid är på att hjälpa/stötta/muntra upp/umgås med James. Det är först i bokens senare del som James (och vi!) får lära känna Leonard. Och då är det för sent.

Stilen är densamma som i A million…, inga anföringstecken vid konversationer och mycket sparsam kommatering. Det blir dock inte samma starka effekt som i A million.., eftersom kärnan i My friend Leonard inte är kampen mot Begäret, utan relationen mellan James och Leonard. Det funkar inte riktigt lika bra, även om det känns tryggt rent stilistiskt känna igen författaren.

Jag är verkligen glad att jag har fått ”lära känna” Leonard och att se att Frey kan skriva bra om inte bara starka begär, utan även stark kärlek och relationer mellan människor. My friend Leonard är, lixom A million little pieces, vacker, smärtsam och poetisk, men på helt andra sätt!

Nu när vi flyttat klart (eller iaf burit de flesta sakerna från Gamla lägenheten till Nya), så är det dags att ta tag i Bokmässeplaneringen. Dumma dumma SJ kör bara Bokmässetåget på torsdag och fredag -varför inte köra även på lördag när så kallade vanliga människor skulle kunna åka? Nähej, under helgen får man allt åka på vanligt inköpta biljetter med ordinarie tåg! Vilket gör att jag som åker med Stockholmståget inte kommer till Götet förrän 11.15! Vid närmare eftertanke blir nog dagen tillräckligt lång och intensiv ändå om jag kommer vid lunch…

De seminarier jag vill gå på är

  • ”Litteraturen och hemliga polisen -motståndets estetik 11-11.45 (hinner jag nog knappast…)
  • ”Fiktion och verklighet” med Tomas Bodström och Liza Marklund 12-12.45 (krockar med TVÅ intressanta miniseminarier)
  • Susanne Brögger 13-13.45
  • Denise Mina 14-14.45

De miniseminarier jag vill gå på:

  • ”Men inte om det gäller din dotter” av Jan Guillou 12-12.20
  • ”Med högklackade skor i Sibiriens snö” av Sandra Kalniete 12-12.20

De två ovanstående är de jag tycker verkar mest intressanta där på lördagen (av de som jag hinner med, vill säga…) Åsså krockar de!! Hur delar jag på mig på bästa sätt? Blä.

Nedanståendeminiseminarier vill jag oxå gå på:

  • ”Förvandlingar och återkomster” 15-15.20
  • ”Ers majestäts olycklige Kurt” 16-16.20
  • ”De tio bästa SF-romanerna: En kanon i vår tid” 16.30-16.50

Men jag vill oxå lyssna på Fredrik Paulun om sanningen om GI 14.30-14.50 (ingår i hälsosatsningen på mässan).

Priset för seminariekortet på lördagen är 875 kr och för miniseminarierna 525 kr. I avgiften för korten ingår entrén till utställningen på lördagen..

Jag har dock inte riktigt bestämt mig om jag ska köpa kort till BÅDE seminarierna och miniseminarierna. Just nu lutar det åt miniseminariekortet, eftersom det av de ”stora” seminarierna egentligen bara är Denise Mina som lockar och hon känns inte riktigt värd 875 kr, faktiskt..

Ska du på Bokmässan? Hur går det för dig med planerandet? Ska vi sammanstråla någonstans för en bloggdrink? Det vore kul att träffa andra boknördar 🙂

Min hemlige bokvän hade skickat mig ett STORT paket! Det låg och väntade på mig i fredags när jag kom hem och hade vi inte haft brevlåda hade det inte gått ner där!

Och paketet innehöll MYCKET. Ett riktigt lyxpaket. Det innehöll Jakaranda av Tamara McKinley (som jag har läst en gång för länge sedan, men som nu ju måste läsas om!), Flickan utan röst av Colleen McCullough (som jag har sneglat på, men aldrig kommit mig för att låna/köpa), två (!!) sorters te (rooibos och Guteblandning) och tre (!!) chokladkakor (70%-iga i olika varianter -mums!). Mycket pocket och Mycket prassel, således! Där låg dessutom ett vackert kort med ett litet meddelande från min hemlige bokvän.

Jag gissade att temat var Australien, att döma av kombinationen te +var böckerna utspelar sig. Och det visade sig att jag hade rätt, ety facit fanns med i paketet! Jag har ju tidigare avslöjat att jag har pluggat i Sydney och Australien kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta, så det här var ett riktigt myyspaket 🙂

Tack min bokvän, jag ser fram emot att läsa framförallt McCulloughs bok, dricka te och äta choklad nu när det börjar bli dags för höstmys!

%d bloggare gillar detta: