Kristoffer dör av en osannolik olycka och hans tre vänner Leo, John och Piotr bestämmer sig för att uppfylla Kristoffers sista önskan, att få sin aska utspridd i ett välbevakat bergsområde mellan Tjeckoslovakien och Polen. Piotr kommer från Polen, liksom Kristoffer gjorde, och de tar hjälp av Piotrs släkting som är taxichaufför med egen bil. Han går med att skjutsa ungdomarna från färjeterminalen till det aktuella berget i en pytteliten Fiat och således hjälpa kidsen uppfylla den dödes sista önskan.

Anteckningar från en liten Fiat är vad som hände. Boken utspelar sig kort innan murens fall, vilket får mig att haja till mer än en gång i boken innan jag vant mig. Jag har lixom mest läst böcker om murens fall och hur det var att leva bakom järnridån, inte så många som har utspelat sig där. Framförallt inte många som utspelar sig så kort innan fallet.

På baksidan av den här boken står Kristoffers död ger de tre vännerna en snabbskjuts till ödmjukheten mot livet, den som normalt brukar dröja till pensionsåldern och kolonilotten innan den börjar blomma. [min markering] Jag hoppas att det är ironiskt/cyniskt/skämtsamt menat, för den där ödmjukheten mot livet hittar jag bara hos en person. 

Killarna är ett par och tjugo, har alla gjort lumpen som fjälljägare och framförallt Leo (som kallas japanfinnen -läs varför och garva!) och John (som har ”det” och får tjejer på fall överallt) är testosteronberusat övertygade om att de är så himla stenhårda (Piotr som är bokens jag och berättare har ju makten att skriva bort sådana oönskade sidor från sig själv, så han uppfattas inte som lika stenhård -avsiktligt eller ej). Leo och Johan är omogna slynglar som inte visar minsta ödmjukhet inför att åka in i ett kommunistiskt Polen med allt vad det innebär av annorlunda sätt att föra sig. Piotr, som ju kommer från landet vill ju visa dem sitt hemland, men polarna skiter faktiskt i det och kör sitt vanliga stenhårda race. Jag lessnar på Piotrs polare långt innan de är framme.

Piotr, däremot, kämpar med sin religion, grubbel som polarnas sekulära argument fördjupar -vilken funktion fyller tron i hans liv, tror han eller inte? Och VARFÖR tror han i såfall? Han skäms något frukteligt över att han är oskuld, framförallt eftersom han tror att hans polare har gjort det hur många gånger som helst. Han gör många insikter under resan, ser sitt forna hemland med svennarnas ögon, men ser även dem med polackernas ögon. Och han mognar.

Killarna ägnar större delen av resan åt att trakassera varandra och ”diskutera” the hard way, framförallt om religion. Piotr är katolik och ber gärna till sin heliga Maria. De andra killarna är ateister och kommer med det ena argumentet efter det andra om varför religionen inte håller som rättesnöre. Piotr får oxå klä skott för John och Leos frustration över det rent ut sagt jobbiga land de befinner sig i. ALLT är fel med Polen och det ska minsann påtalas.

Jag är alls inte missnöjd över att ha läst boken. Den känns som en bok för ”unga vuxna”, som DN:s recensent skriver och den är bra som just sådan. Kanske är killar i tjugonånting-åldern just så dryga som Piotrs kompisar. Men det finns oxå sådana som Piotr i den åldern, som våndas över att inte veta vem man är; över att man kommer från ett konstigt land; över att man inte passar ihop med ens kompisar för att man är oskuld och troende katolik. Och som sedan helt enkelt bestämmer sig till slut.  SvDs recensent, däremot, skrattar ihjäl sig åt de dråpliga recensionerna i boken. Vi har inte alls samma humor.

Annonser