Jag tror att jag i går fick en liten glimt av hur det kan vara att ha ADHD, där ett kännetecken är att ha ett väldigt litet attentionspan.

Jag skulle ta mig från punkt A till Ordfronts monter. Ordfront hade en jättestor jätteorange ballong ovanför sin monter och var därför ganska lätt att se. Jag har på mässkartan lokaliserat mig och stakat ut rakast möjliga väg fram till den jätteoranga. (Det var faktiskt rätt rak, typ rakt fram en längre bit och sedan en liten sväng till vänster). Jag har tagit sikte på den jätteoranga och tänker att ”det här blir nog en baggis, hallå, jag ser ju faktiskt vart jag ska! Tänk bara JÄTTEORANGE så går det bra”. Jag hade bara inte tänkt på vägen ordentligt. 20 minuter senare har jag besökt fyra andra montrar, läst och valt bort sju böcker, köpt tre böcker och står och fingrar på en fjärde. Jag kommer ihåg mitt mål när jag funderar på vad jag ska göra härnäst, lyfter blicken och ser det jätteoranga…

Jag tyckte verkligen att jag hade gjort ett bra jobb. Jag hade läst kartan ordentligt, stakat ut vägen och räknat antalet korsande gångar innan jag skulle vara framme. Vad jag inte hade räknat med var allt spännande visuellt som fanns i verkligheten och inte på kartan. Montrar jag inte hade besökt, böcker jag inte hade klämt på, pratande människor jag inte hade hört på och muffins jag inte hade ätit. Och titta där runt hörnet, där finns ju.. oj, nämen, på vägen dit runt, ligger ju… jag ska bara titta lite.

Det var ju bara att skratta gott, alltså, för det händer mig ju bara en dag om året, men…all heder till ni ADHD-människor där ute som överlever i vardagen, alltså.

Annonser