You are currently browsing the monthly archive for oktober 2008.
Det har varit paus för tjänsteresa till Lapphelvetet här i bloggen. Jag har bott på bästaste bästaste hotellet i finfina staden Umeå (åh, min barndoms stad!), varit inhyst på en avdelning med väldigt gulliga människor och puttrat omkring och småmyst både på jobbet, i stan och på hotellet (som hade lobbymusik som gjorde att man…ville bo där. I lobbyn, alltså). I Ume har jag inte varit på säkert sju år och jag hade glömt hur fin den staden är! Det doftade Norrland, folk pratade som de ska och jag kände mig överlag bara så himla bekväm! Så ska ni på tjänsteresa någon gång, så tycker jag att ni ska åka till Umeå! 😉
Och jag råkade frita några böcker oxå…jag undrar om det var så bra att gå från totalt köpstopp till vidöppen plånka…kanske ska införa köpstopp igen?
På Lagerhaus i Umeå hade de halva priset på vad jag tror var de böcker som hade stått längst fram i hyllorna (och som folk alltså hade bläddrat en del i och jag kom till kanonpris över:
- Extremt högt och otroligt nära av Jonathan Safran Foer
- Den gode tolken av John Le Carré
- Natten då de hängde Ruth Ellis av Margareta Strömstedt
Sedan fick jag tillbringa ett par timmar på Arlanda och råkade, hoppsan, slinka in på Pocketshop. Det är en FARLIG butik, I tell you! Ut med mig fick följa:
- Gulag av Anne Appelbaum
- De skamlösa av Sisela Lindblom
- Omänskliga rättigheter av Britta Abotsi och Andreas Stephens (red)
Så det här har varit en lyckad resa på så många sätt 😉
Så här i Nobelpristider blir litteratur gärna en het potatis. Calliope skriver om hur bokhandeln stormas av kunder som tror de är så kulturella och blir förnärmade över att Klätti-jo inte finns i handeln. Sedan finns det även det rakt motsatta:
På bokhora stormade det ordentligt häromdagen när JoL undrade varför man aldrig hör talas om Adonis annat än i Nobelprissammanhang. (Jag känner bara till Adonis från den grekiska mytologin, men förstår efter lite googlande att det är ett artistnamn (eller vad man ska kalla det) för en syrisk-libanesisk poet.)
En Thomas Nydahl reagerar såhär på frågan:
Men kära nån, du arbetar i ett nätsammanhang, om du söker på Adonis ser du ju genast allt som finns publicerat på svenska. Du kan inte mena allvar med din fråga. Eller?
(vad nätsammanhanget och vad som finns publicerat på svenska har med saken att göra framkommer inte…) JoL svarar att jovisst, i de lässammanhang hon ingår så nämns inte denne Adonis särskilt mycket jämfört med andra Nobelpriskandidater.
Varpå Nydahl replikerar:
Johanna, då tackar jag för ditt svar och slutar läsa er blogg, ditt svar ger precis det jag fruktade: en oerhört djup brist på kunskap, nyfikenhet och lockelse till bildning, och jag antar att du blir matad med sked och alltid får ditt serverat på silverfat i ditt bibliotek. Vad är det för recensionr och bloggar du läser, om de kunnat förbigår Adonis? Ack ack ack…
Hur Nydahl kan uttala sig om både JoL och de andra bokhorornas personligheter baserat på att en (1) av fem (5) skribenter på bokhora inte känner till EN (1) poet förblir okänt. Kanske har den slutsatsen att göra med graden av ens bildning…som då även jag tycks sakna, eftersom jag inte förstår Nydahls slutsats.
Nåväl. Jag blev nyfiken på denne Nydahl och tack och lov länkar han till sin egen blogg där jag hittar följande uttalande (skrolla ner bland kommentarerna så hittar ni det oxå) :
…den pöbel som nu ropar vill jag inte höra, däremot gärna fler som skriver begåvat utifrån behovet av riktig litteratur. Inte fler ”bok”-bloggar, de står mig upp i halsen….
Och om bokhoras medlemmar säger han:
Jag har läst Bokhora ett par veckor. Redan tidigt förstod jag att det väl bara finns en tänkande människa där, nämligen Helena. De andra är helt och hållet ”bokmänniskor” som saknar både kunskap om och erfarenhet av litteratur.
Det här började alltså med en diskussion kring Nobelpristagare i litteratur, men vi landade visst i sandlådan.
Jag tolkar Nydahls uttalande som att han ser en skillnad mellan böcker och ”riktig litteratur” och att det sistnämnda är det som är eftersträvansvärt och bör läsas. Jag tolkar det oxå som att Nydahl ägnar sig åt riktig litteratur och bokhora (och många andra ”bok-bloggare”) åt böcker, vilket man som kännare av ”riktig litteratur” (till exempel Nydahl) då rynkar på näsan åt.
Tror Nydahl att man får fler människor att utvecklas till läsare av ”riktig” litteratur (som han uppenbart förespråkar) genom den attityden? Hur vore det om vi använde oss av lite ödmjukhet, istf att fördöma och trycka ner? Hur vore det om vi istället för ”ack, ack, ack, stackars människor, har ni inte hört talas om Adonis? *klapp på huvudet” fick se ”men oj, vad ni har missat här, vänta bara ska vi se, han hör till en av mina favoriter, läs till exempel det här och det här. Och förresten, jag tycker ni ska läsa Le Clézio oxå, för han är bra på det här och det här sättet?”
Det som händer när människor likt Nydahl tittar på pöbeln ner längs nästippen är att människor a) fullkomligt struntar i hans bedömning av författarna ifråga (vad nu hans måttstock är värd) och b) gärna blir mer benägna att göra ett likhetstecken mellan elitistiska läsare och smal litteratur och dra slutsatsen att det inte är värt att läsa författare som till exempel Adonis
Ville Nydahl med sina inlägg slå ett slag för hur bra den ”riktiga” litteraturen är och hur eftersträvansvärd den faktiskt är, så vill jag bara fråga: hur tänkte du nu?
(Martina på Ett hem utan böcker ryter oxå bra.)
Jag berättade tidigare att jag lyckades få Hemlös: Med egna ord signerad här i veckan, något som gjorde mig till en riktigt glad skit 🙂
Boken består av texter i urval från Situation Sthlms sida Gatuplanet där försäljarna själva får skriva, samt, insprängt i orange, texter från redan etablerade författare som bland andra Liza Marklund och Fredrik Lindström. Texterna av de etablerade författarna skummar jag mest, för jag vill tillbaka till dramatiken på gatorna, i grovsoprummen, på hotellhemmen, i kylan och blåsten, där ute i verkligheten! Texterna är uppdelade efter år, med en liten ingress om vad som hände det året. Politiska texter blandas med dikter, biografiska berättelser, och, mina favoriter, Raine Gustavssons dagbok, gatans lexikon och poeten vars namn jag har glömt (hette han Tobbe?).
Snabbt kan man konstatera är det minsann inte är några offer som skriver. Det kommer många konkreta förslag på hur hemlösas situation kan förbättras, de uppmanar till dialog med myndigheterna och politikerna. Många skriver om den förlorade kontakten med familjer och barn. Maria Urdin (tror jag det är? Jag är helt värdelös på att minnas namn!) skriver ett brev till sin son och tårarna bara dräller nerför mina kinder när jag läser det. Galghumor och finstämd lyrik blandas med uppgivenhet, förtvivlan och texter om kampen för ett egenvärde och att bli sedd av det ”normala” samhället.
Snabbt förstår man oxå hur viktigt för självkänslan det är för många av skribenterna att vara tidningsförsäljare snarare än hemlös (den förstnämnda termen är något som för övrigt Situation Sthlm alltid använder om sina försäljare -de kallas aldrig hemlösa..).
Jag tycker att det är en Viktig Bok jag läser, men vet inte om känslan istället är en åh-nu-har-jag-gjort-dagens-goda-gärning-och-kan-återgå-till-det-vanliga-livet, så där lite hycklande, nedlåtande. Jag kommer att köpa Situation Sthlm varje gång jag får chansen, men jag vill inte ägna mig åt välgörenhet. Jag vill inte skriva den här texten för att jag ska framstå som så himla god som stöttar dem i samhällets yttersta utkant genom att köpa en jävla (ursäkta franskan) pocketbok, utan för att jag tyckte den var riktigt bra. Ändå känner jag mig som en samvetsdövande välutbildad medelsvensson för att jag inte gör mer än att köpa denna jävla pocketbok. Fast jag visste faktiskt inte att överskottet gick till Situation Sthlm förrän jag hade betalat boken, jag köpte den för att jag ville läsa den, för att se vad den innehöll. Så det så.
Det känns så klatschigt att säga att skribenterna framstår som så starka, men jag tycker ju det. Jag imponeras över att de överlever i en vardag där jag förmodligen inte skulle palla alls. (Ja, nu överlever ju inte alla. Tyvärr finns i boken oxå nekrologer och i författarpresentationerna finns alltför ofta ”dog år XXXX”). Jag önskar bara att de finge bo någonstans. Där ”någonstans” inte innebär grovsoprum, cykelbodar eller på en kompis soffa. Och jag önskar att vi brydde oss mer.
Det här är en bra jävla pocketbok, så är det bara. Skrivna av människors vars liv gått sönder som SvDs recensent uttrycker det.
Så, Victor Estby, när kommer uppföljaren? Jag vill läsa mera!
Salzinger har skrivit en reportagebok med utgångspunkt i Bush d.y:s begrepp ondskans axelmakter (Irak, Iran och Nordkorea) och dit senare Kuba, Libyen och Syrien fogades. Hon har i jobbet som utrikeskorre för SR besökt de sex länderna, vilket, förutom radioreportage, resulterade i mera personligt hållna reflektioner från respektive land. Eftersom jag jobbar med Mellanöstern, så slängde jag mig över den här boken direkt!
Reportagen/noteringarna från varje land börjar när Salzinger ska försöka ta sig in respektive land och slutar när hon har varit där färdigt. Hon skriver om det som inte kom med i radiosändningarna: om människor hon träffat, om det rotlösa i att vara stationerad på ”journalisthotell” och om en utrikeskorres vardag. Och glimtar från varje land hon reser i. Mest ger mig inblickarna från Nordkorea, Libyen och Kuba, eftersom jag dagligen hör människor berätta om livet i Irak, Syrien och Iran. Allra mest spännande är (förstås) Nordkorea, eftersom det landet är så himla stängt!
Snabbt och lätt plöjer man igenom land efter land. Salzinger skildrar vad som är utmärkande för respektive land och jag får uppfattningen att det även är vad hon ser när hon är på plats; att hon verkligen använder sin västerländskhet när hon är ute. Hon använder den som verktyg för att förstå och prata med människor.
Man kan oxå läsa boken som en skildring över vardagen som utrikeskorre i sex ganska olika länder. Då slås jag av rutinen i jobbet: hitta hotell och ordna fixare, tristessen om kvällarna, hur lätt det är att hamna i cyniska uppdragsskildringar (inte helt olika fiskehistorier, där fiskens storlek är ersatt av hur farlig en given situationen var) och elektriciteten som kan uppstå mellan journalister så isolerade i sin lilla klick på hotellet.
Rakt på sak och enkelt, men inte okomplicerat eller förenklat.
Väntetiden på Sthlms central i tisdags gjorde att jag råkade slinka in på Pocketshop. Och det är ett sån ljudnivå därinne! Herregud, böckerna bara vrålar åt mig ta heeeeem mig nuuuuuu! Så jag slet åt mig ett bar böcker efter moget övervägande och skyndade ut därifrån…
De här skrek högst:
Hälsningar från ondskans axelmakter av Caroline Salzinger
The wolf on Wall Street av Jordan Belfort
Plato and a Platapus walk into a bar: Understanding philosophy through jokes av Thomas Cathcart &Daniel Klein (jag hade en sociologilärare som under ett lät oss analysera ett skämt för att förstå mellanmänskliga relationer, så jag kunde inte motstå den här..)
Jobbet tog mig till Sthlms central igår fram och åter. Reselektyr på uppvägen var Hemlös: med egna ord och när jag ändå skulle sitta och vänta i nästan en timme, så tänkte jag se om jag kunde söka upp en försäljare av Situattion Sthlm. Jag har ju aldrig köpt tidningen, fast jag har varit på centralen otaliga gånger! Eftersom boken var så bra, så ville jag ju se var de hade publicerats första gången! Hemlös… är av de böcker som har berört mig mest på senare tid. (Jag har ägnat en hösttermin åt bostadslöshetesproblematiken, skrivit, tänkt och tyckt om hemlösa, så frågan ligger mig redan varmt om hjärtat).
Efter att ha frågat mig fram, så hittade jag så småningom en försäljare. Som dessutom visade sig ha skrivit ett inlägg i boken! Alltså, en författare träffar man ju inte varje dag, så jag passade på att framföra mitt varmaste beröm för boken och, lite fräckt, fråga om en autograf. En chansning, man vet ju aldrig… Men han tog villigt fram sin penna och plitade! Jag blev skitglad 🙂
Nästa gång jag är i Sthlm ska jag se om jag har tid att leta upp Hornstull där en av mina favoritförfattare i boken säljer..och se om jag kan få hans autograf oxå!
Återkommer med ett separat inlägg om boken!
Jag visste ju att jag hade glömt nämna en bok jag fritog på bokmässan och hittade den på Jobborten i Övernattningslägenheten: Mumbai to Mecca av Ilija Trojanow. Författaren gör den traditionella pilgrimsresan från just Mumbai till Mecca och skildrar den sedd ur en västerlännings ögon.
Det stod camilla skrivet över den med STORA bokstäver, så den fick förstås följa med hem 🙂
Fransmannen Daniel Pennac har skrivit en bok om läsande, riskerna med att tvinga människor (framförallt skolungdom) att läsa och läsarens rättigheter. Det är en underbar liten bok skriven av en passionerad läsare för passionerade läsare (och kanske oxå för de som -ännu- inte är så passionerade).
Verbet läsa tål inte imperativ… Man kan ju alltid försöka. Låt oss göra det:… ”Läs! Men läs då, för tusan, jag befaller dig att läsa!” (s 11)
Han listar läsarens rättigheter.
- Först rätten att inte utnyttja sina rättigheter: Rätten att inte läsa.
- Rätten att hoppa över sidor. För att det är jag som läsare som bestämmer. Och detär min läsning
- Rätten att inte läsa färdigt en bok. Igen, för att det är jag som bestämmer. Och livet är för kort för dåliga böcker. Pennac tar upp att känna nederlag när man lägger ifrån sig en bok utan att ha slutfört den. Men han talar om att det är helt okej, att vi mognar som läsare och att böckerna väntar på oss. De åldras inte som årgångsviner. Vad skönt att höra, eller hur?
- Rätten att läsa om. Att återupptäcka, att minnas.
- Rätten att läsa vadsomhelst. Pennac gör skillnad mellan industriell litteratur (”dåliga romaner”) och livskamrater (”bra romaner”. Industriell litteratur reproducerar redan etablerade former, som går ut på att förenkla. Livskamrater väljer vi för att vi vill ha mer än anekdoten, mer än en bra historia. Pennac menar dessutom att vi till slut väljer livskamraterna, men att valet måste vara varje läsares eget.
- Rätten till bovarysmen . ”Lusten och förmågan hos människan att uppfatta sig som en annan än den hon är”, d.v.s det gäller att inte hindra flickan från att samla på Harlekinromaner (bokens exempel), eftersom det oxå tar från henne ”nöjet att av egen kraft avslöja de schabloner som får henne att drömma sig bort”. Pennac menar oxå att det är vårt första tillstånd som läsare, men att vi kommer ifrån det.
- Rätten att läsa varsomhelst För att det går att läsa överallt. Eller ja, utom möjligen när man kör bil.
- Rätten att läsa här och där. Pennac menar här och där i böckerna, men jag tycker man kan läsa varsomhelst på fysiska platser oxå. För mig går det bäst att läsa på ställen där man kan sitta. Eller stå, men helst sitta. Det funkar som ett bra sätt att skärma av andra visuella intryck och på ett ögonblick fly(tta) någon annanstans.
- Rätten att läsa högt.
- Rätten att tiga. ” [Människan] bor tillsammans med andra för att hon är ett flockdjur, men läser fö för att hon vet att hon är ensam. Detta läsande är ett sällskap för henne, som inte tar någon annans plats men som inget annat sällskap skulle kunna ersätta”. Bara för att man läser, så beyder det inte att man vill, eller ska behöva, prata om det. Läsning är en privatsak.
Och om hitta tid för läsning:
Men när jag tittar på mitt dagsschema -vad skall jag dra in på för att få min dagliga lässtund? Kompistiden? Tevetittandet? Förflyttningarna? Familjekvällarna? Läxorna? Var hitta tid för att läsa? Ett stort problem. Som inte är något. Så fort man ställer sig frågan när man skall få tid att läsa innebär det att man inte har lust till det. För när man tittar närmare på problemet visar det sig att ingen någonsin har tid att läsa… Livet är ett ständigt hinder för läsande…Läsandet är alltid stulen tid. Stulen från va? Låt oss kalla det: plikten att leva…Lästiden, liksom den tid då man älskar, späder ut livstiden. Om man betraktade kärlek ur tidsplaneringsperspektiv – vem skulle då ta sig tid att älska? Vem har tid att vara förälskad? Men har man någonsin sett en förälskad människa som inte har tid att älska? Jag har aldrig haft tid att läsa, men ingenting, absolut ingenting har någonsin kunna hindra mig från att läsa färdigt en roman jag tyckte om. Läsandet är inte avhängigt planeringen av ens sociala liv, det är, liksom kärleken, ett sätt att vara. Frågan gäller inte att ta reda på om jag har tid eller ej att läsa (tid som ingen för övrigt kommer att ge mig), utan om jag unnar mig lyckan att vara läsare – eller ej. (s 133-134)
Som sagt, den här är fantastisk! 🙂
Jenna Jameson är enligt baksidestexten vår tids populäraste kvinnliga porrstjärna och även den mest omtalade genom alla tider. Att älska som en porrstjärna, en sedelärande berättelse är hennes biografi, skriven av henne själv tillsammans med journalisten Niel Strauss. 603 sidor bilder, dagbokstexter, tips, serier och berättande huller om tvärs om stjärnans liv.
Det är (mycket!!) sex, bara bröst, naket, droger, festande, kukar, strippande, pengar, girighet och våld. Hon ger exempel på transkriberade sexscener i en porrfilm (…i sin helhet, så att inga kittlande detaljer ska lämnas åt fantasin. (s 159); ger tips på hur man gör en bra avsugning (i punktform) och ger råd om hur både killar och tjejer ska göra för att a) ta sig in i porrbranschen, och b) göra bra ifrån sig när väl där. Hon diskuterar analsex och hur man på bästa sätt mentalt hanterar porrbranschen som arbetsplats (både att arbeta däri och att hantera sin privata omgivnings reaktioner).
Allt detta är överväldigande till en början, framförallt för en tös som a) inte ser på porrfilm, b) tycker att större delen av porrindustrin handlar om kvinnoförnedring. Samtidigt är boken lite kittlande och stundtals rodnar jag och vill dölja vilken bok det är jag läser, där jag sitter på järnvägsstationen i mina skor med klack, min skjorta och mina svarta uddabyxor på väg till mitt Viktiga Arbete (”tänk om någon såge att det explicit PORR jag sitter och läser!!”).
Sedan tänker jag att boken ju faktiskt handlar om en tjej som växer upp utan sin mor, med en far som jämt arbetar och lämnar Jenna och hennes bror att härja vind för våg, som blir våldtagen inte en, inte två, utan flera gånger, som hamnar i, milt uttryckt dåligt sällskap, börja knarka mer än en gång (och oxå slutar mer än en gång), men som till slut lägger av med knarket och tar ansvar för sitt liv. Bruden är fruktansvärt duktig på sitt jobb och tjänar massvis med pengar på det. Hon har skinn på näsan och vet vad hon vill. Hon startar eget företag, använder webben som distributionsforum och hittar kärlek och familj.
Det är ordet porr som får mig att tappa fattningen. Att diskutera det tillsammans med något annat -framförallt i de explicita termer Jameson använder!- gör att porren tar över. Sex är fortfarande så privat (för mig som för många andra, gissar jag) att det känns mig så främmande att slå mynt av det; att dra denna fina kärleksförklaring i smutsen genom att göra det till ett yrke. (Jag vet inte vad jag har flest fördomar om: sex som ömhetsbetygelse i ett parförhållande eller porrindustrin.) Det Jameson med flera gör är att de har sina egna gränser för vad som är privat långt bortom mina, och många andras, gränser. Det handlar nog dessutom om den fina gränsen mellan moral och moraliserande (tack Fantastiskheten för den gränsdragningen). Är porrstjärnor som, likt Jamesom, gjort ett medvetet och genomtänkt val att stanna i porrbranschen (och nu förutsätter jag, åtminstone för diskussionens skull att hon faktiskt har gjort det), moraliskt förkastliga? Moraliserar vi inte bara om dem? För att vi själv inte skulle göra de val de gör? (En tangent: läs här om att ha bibeln som rättesnöre vad gäller moralregler…)
Orden ”kvinnlig” och ”porrstjärna” känns dessutom inkompatibla: för handlar inte porrbranschen om att förnedra kvinnor? Det visar sig dock att en kvinnlig porrstjärna tjänar betydligt mycket mer än en manlig. Dock domineras branschen (åtm enl Jameson) av män, män och åter män. De äger produktionsbolagen; de skriver avtalen. Men kvinnorna är, återigen enl Jameson, stjärnorna. I en (hetero)porrfilm har killen bara en intressant kroppsdel och ska i övrigt hålla sin kropp så mycket utanför bild som möjligt, medan kvinnan är i centrum (både i kameralinsen och i tittarnas fantasier).
Att älska en porrstjärna… kommer att ta ett tag att smälta. Den utmanade många av mina föreställningar om porrbranschen (och infriade en del andra) och jag imponeras faktiskt över att Jameson har överlevt det liv hon har levt. Hon nuddar ett par gånger vid frågan varför hon blev porrskådis, men jag tycker inte vi får något riktigt bra svar. Kanske för att något bra svar inte finns? Hur kom det sig att du arbetar med det du gör just nu?
Den här har stått i min bokbok ett tag, men vad som har undgått mig ända fram tills att jag öppnade den, var att det var en novellsamling. Och vi vet ju vad jag tycker om novellsamlingar… mitt snabba läsande ger dem sällan rättvisa och jag blir irriterad på snuttifieringen. Men där satt jag på tåget med enbart Den indiske tolken som sällskap. Så vad gör man…? Ack, så glad jag blev att jag tog mig an den!
Den indiske tolken sällar sig alltså till kategorin Novellsamlingar Camilla Njutit Av (dit även Ajvide Lindqvists Pappersväggar och Truckstop hör). Nio noveller där Lahiri skildrar…de vilsenhetens villkor som gäller för människor som lever mellan två världar, enligt baksidestexten. Det handlar mestadels om kombinationen indier och Amerika, indier med olika starka kopplingar till Indien och USA och novellerna visar hur lätt en insider blir en outsider och hur lite det behövs för att man ska se på det välbekanta med nya ögon.
Den indiske tolken är tydligen Lahiris debutbok och jag imponeras av hennes bredd i berättarröster: oavsett om det är en indisk tolk, en sjuårig pojke, en tioårig flicka eller en medelålders utvandrad indisk akademiker, så är berättandet alltid trovärdigt och tankarna aldrig påklistrade. Till mina favoriter hör När mr Pirzada kom på middag och Ett välsignat hus, då de, i mitt tycke, fångar mycket av även samhället runt karaktärerna (ehum, sociologinörd, någon? 😉 ). Det känns som att få sitta på en middag och höra nio personer berätta varsin historia. Jag känner mig priviligierad att få tillhöra detta middagssällskap, men njuter hänsynslöst. Och kanske är det så en bra novellsamling är tänkt att fungera: som bra historier runt ett middagsbord; olika historier som ändå hör i hop.
Camillas boklåda 