I När man skjuter arbetare…”  arbetar Hilma som småskolelärarinna i Tärna(by) när läroverksadjunkt Thornvall kommer upp en sommar och blir handlöst förälskad i Hilma. Hon är väl smickrad, men är han inte en aning intensiv, den unge adjunkten? Han är en gudabenådad sångare, sjunger och underhåller gärna och har ett brinnande intresse för arbetarnas sak! Han och Hilma börjar i alla fall sällskapa och blir fästfolk. Snabbare än kvickt ser Hilmas svärmor till att bröllopet blir av.  Till och med bröllopsfesten ser hon till går fortare än planerat, som att det är viktigt att allt bleve överstökat. Berättelsen utspelar sig under trettiotalet i samma veva som skotten i Ådalen.

Det visar sig att läroverksadjunkten Thornvall är sinnessjuk (”han ha natt åt nerven”) och att hans gener inte ska föras vidare. alls. Han har vad som idag kallas bipolär sjukdom (manodepressivitet) och topparna och dalarna befinner sig lååångt ifrån varandra. Svängningarna kommer inte tätt, men de är väl så häftiga när de kommer. Den övriga familjen Thornvall vet allt detta, men håller allt tyst om det för Hilma. Och så går det som det går. Hilma får veta det på värsta möjliga vis.

Hilma protesterar på sitt eget sätt, men glömmer aldrig någonsin att svärfamiljen underlät att berätta för henne hur det låg till innan bröllopet. Hon får goda och insiktsfulla råd i hur hon ska hantera den uppkomna situationen, men fattar ett helt självständigt beslut kan tyckas. Det gör inte hennes levnadssituation bättre, knappast den sociala heller, men inför Gud, hela hembyn och framförallt sina föräldrar har hon hedern i behåll och har inte smitit undan sitt ansvar. Även fast hon fysiskt har flyttat från byn, så får hennes agerande fortfarande konsekvenser för hennes familj i den sociala hierarkin därhemma. Hon gör ett val som en ung kvinna sjuttio år senare förmodligen skulle tveka länge och väl innan hon gjorde.

Thorvall skriver insiktsfullt om det skamfyllda med att ha samröre med en sinnessjuk person. Liten semantisk utvikning: har det inte skett en betydelseförskjutning i begreppet sinnessjuk? Nu används det ju om någon som är skvatt galen ”han är ju sinnessjuk” eller om något som är utöver det vanliga, något som är konstigt eller på något sätt anmärkningsvärt (åtminstone bland yngre människor) ”det är ju helt sinnessjukt!”. Den ursprungliga betydelsen är väl ersatt med uttrycket psykisk sjukdom istället? Används sinnessjuk någonsin i dess ursprungliga betydelse idag? Eller är det för stigmatiserande (psykisk sjukdom är iofs oxå rätt tabubelagt och skamfyllt…) Psykisk sjukdom det är förhoppningsvis något mindre tabubelagt idag att tala om, men fortfarande är det mindre okej att tala om själens sjukdomar än om den fysiska kroppens.

Klassperspektivet är oxå ständigt närvarande i När man skjuter… och det ger en extra dimension till tankarna som boken väcker om hur vi ser på andra människor. Att man med vissa kännetecken kan känna sig inneha rätten att göra skillnad på folk.

Hilma ska tydligen vara Thorvalls egen mamma och historien alltså inte något sprunget ur fantasin, enligt förordet. Att läsa romanen utan den vetskapen är känsloladdad läsning som det är, men verklighetskopplingen gör det, som i så många andra fall, ännu starkare. Så fort jag kommer i närheten av ett bibliotek som har I skugga av oron (som är fortsättningen) ska jag kasta mig över den!

Annonser