Jag berättade tidigare att jag lyckades få Hemlös: Med egna ord signerad här i veckan, något som gjorde mig till en riktigt glad skit 🙂

Boken består av texter i urval från Situation Sthlms sida Gatuplanet där försäljarna själva får skriva, samt, insprängt i orange, texter från redan etablerade författare som bland andra Liza Marklund och Fredrik Lindström. Texterna av de etablerade författarna skummar jag mest, för jag vill tillbaka till dramatiken på gatorna, i grovsoprummen, på hotellhemmen, i kylan och blåsten, där ute i verkligheten! Texterna är uppdelade efter år, med en liten ingress om vad som hände det året. Politiska texter blandas med dikter, biografiska berättelser, och, mina favoriter, Raine Gustavssons dagbok, gatans lexikon och poeten vars namn jag har glömt (hette han Tobbe?).

Snabbt kan man konstatera är det minsann inte är några offer som skriver. Det kommer många konkreta förslag på hur hemlösas situation kan förbättras, de uppmanar till dialog med myndigheterna och politikerna. Många skriver om den förlorade kontakten med familjer och barn. Maria Urdin (tror jag det är? Jag är helt värdelös på att minnas namn!) skriver ett brev till sin son och tårarna bara dräller nerför mina kinder när jag läser det. Galghumor och finstämd lyrik blandas med uppgivenhet, förtvivlan och texter om kampen för ett egenvärde och att bli sedd av det ”normala” samhället.

Snabbt förstår man oxå hur viktigt för självkänslan det är för många av skribenterna att vara tidningsförsäljare snarare än hemlös (den förstnämnda termen är något som för övrigt Situation Sthlm alltid använder om sina försäljare -de kallas aldrig hemlösa..).

Jag tycker att det är en Viktig Bok jag läser, men vet inte om känslan istället är en åh-nu-har-jag-gjort-dagens-goda-gärning-och-kan-återgå-till-det-vanliga-livet, så där lite hycklande, nedlåtande. Jag kommer att köpa Situation Sthlm varje gång jag får chansen, men jag vill inte ägna mig åt välgörenhet. Jag vill inte skriva den här texten för att jag ska framstå som så himla god som stöttar dem i samhällets yttersta utkant genom att köpa en jävla (ursäkta franskan) pocketbok, utan för att jag tyckte den var riktigt bra. Ändå känner jag mig som en samvetsdövande välutbildad medelsvensson för att jag inte gör mer än att köpa denna jävla pocketbok. Fast jag visste faktiskt inte att överskottet gick till Situation Sthlm förrän jag hade betalat boken, jag köpte den för att jag ville läsa den, för att se vad den innehöll. Så det så.

Det känns så klatschigt att säga att skribenterna framstår som så starka, men jag tycker ju det. Jag imponeras över att de överlever i en vardag där jag förmodligen inte skulle palla alls. (Ja, nu överlever ju inte alla. Tyvärr finns i boken oxå nekrologer och i författarpresentationerna finns alltför ofta ”dog år XXXX”). Jag önskar bara att de finge bo någonstans. Där ”någonstans” inte innebär grovsoprum, cykelbodar eller på en kompis soffa. Och jag önskar att vi brydde oss mer.

Det här är en bra jävla pocketbok, så är det bara. Skrivna av människors vars liv gått sönder som SvDs recensent uttrycker det.

Så, Victor Estby, när kommer uppföljaren? Jag vill läsa mera!

Annonser