You are currently browsing the monthly archive for december 2008.

Oj, här har det hunnit vara jul utan minsta spår på bloggen. I år, som alla andra år sedan jag flyttade hemifrån, har julen inneburit en massa resande.

Först slutade jag mitt jobb och tyckte det var hemskt konstigt. Dagen efter åkte jag till Lapphelvetet för att fira lillejul med papps, syster +sambo. Där åt jag tills jag dog, upptäckte Sara Lidman och att jag behöver läsa fler västerbottniska författare. Jag träffade fina T och C, lekte med en treåring och hans nya spark och sov ut. Och fick fina presenter.

Sedan åkte jag till Skåneland för att fira jul i Köpendanmark med Fantastiskhetens släkt. Den danska julmaten (flaeskesteig med rödkål och potatis och ris a’la Mang till efterrätt) slår den svenska med hästlängder. Jag åt tills jag dog, fick fler fina presenter och blev förkyld. Juldagen firades med tacos och inlagd stekt strömming, så jag åt tills jag dog igen. Och fick mer presenter och skrattade så att jag tjöt åt Fantastiskhetens tokiga syskon.

Nu är Fantastiskheten och jag hemma igen. Tillsammans. Utan tokiga syskon, mat man måste äta tills man dör och med en massa bra julklappar. Som måste packas upp. Så jag tror jag ska ta en tupplur 😉

Annonser

Anders och Cecilias dotter Maja försvinner bokstavligt talat spårlöst under en vinterutflykt vid Domarö i skärgården utanför Norrtälje. Världen rämnar för Anders och Cecilia. Deras förhållande oxå. Två år senare återvänder Anders, alkoholiserad och rätt deppad, till Domarö. Han får då veta att Maja fortfarande finns. Han ger sig i kast med ett stundtals förtvivlat sökande efter sin dotter och bland det första han finner är Domarös sekelgamla hemligheter med havet. Anders farmor Anna-Greta, men framförallt hennes särbo Simon spelar oxå huvudroller i det som nu kommer att hända på Domarö.

Ajvide Lindqvist har en osviklig känsla för miljöer, han är en verbal scenkonstnär utan like. Förutom att han fångar miljöer som finns i verkligheten, så mejslar han in det övernaturliga och magiska, utan att det känns konstlat eller konstigt, som om det vore naturligt och inget att ifrågasätta. Som när faster pratar om vittra eller skrömta. Som att det odiskutabelt finns på riktigt, men kan vara svårt att förklara och dessutom osynligt. Så är det med varelsen som Simon har; så är det med havet i Människohamn.

Ajvide tecknar inte bara fysiska miljöer fantastiskt, han är även de mentala miljöernas mästare. Anders, Anna-Greta och Simon förvandlas från obekanta ytliga namn till karaktärer med egna själsliga sår och en historia fast förankrad på Domarö. Författaren har verkligen lagt sig vinn om att göra sina karaktärer egna, kantstötta på sitt eget personliga vis. Människohamn hade varit omöjlig att berätta utan detta gedigna historieskrivande.

Den finstämda kärleken mellan Simon och Anna-Greta fungerar som motpol till Anders avgrundsdjupa sorg och saknad. Historien ger många minnesbilder från förr i ti’n, om hur utbrytarkungen och smugglarkungens dotter möttes och hur det kom sig att de nu har varit tillsammans i femtio (!) år. Fint som snus. Så vill jag vara kär när jag blir gammal 😉

Jag är nu inte uppväxt vid havet, men skulle jag illustrera vemod så skulle jag välja en höstdag vid havet, där havet är grafitgrått, molnen rökgrå och det är kallt och naket. Där människans litenhet illustreras av en skärgårdsbod vid stranden. Den känslan finns genomgående i Människohamn, oavsett om det är sommar eller vinter.

För att vara en skräckroman, så är dessutom de ”skräckiga” inslagen nedtonade, vilket gör dem än mer kraftfulla. De eskalerar visserligen till ett mäktigt crescendo i romanens slut, men är då inte skrämmande, utan bara oundvikliga. Igen gör Ajvide Lindqvist det osannolika trovärdigt, som genom magi. Spöken kör flakmoppe och citerar The Smiths och för en gångs skull får elaka spöken spela en central roll i en Ajvidesk historia. Jag har ingen relation till The Smiths och i vanliga fall brukar citerande av dylikt slag irritera mig då det är ett flörtande med redan insatta. Så icke nu. Ajvide Lindqvist räddar sig genom att låta spökena vara Smiths-nördarna och Anders tillräckligt insatt för att även undvika irritation hos en läsare som säg, mig.

Slutet stör mig lite. Det är inte enbart lyckligt och gör att lyckan får en besk bismak. Det ger budskapet att kompromisslös kärlek får konsekvenser. Jag tror jag stör mig på att författaren inte helt står på Anders sida, men oxå på att det är (för mig) ganska oväntat.

Allt det här tillsammans blir en roman om människans litenhet gentemot naturen, om en faders kärlek till sitt barn, om magi och hat och om att vi människor inte alltid förstår allt i vår tillvaro.

På baksidan av boken Med kallt blod berättas att Herb Clutter, hans hustru och två av hans barn mördas den 15 november 1959. Vi får oxå veta att två nyligen frigivna straffångar, Dick Hickock och Perry Smith, arresteras den 30 december samma år. Dryga fem år senare, den 14 april 1965 hängs de i Kansas statsfängelse. Motivet till mordet sägs oxå vara oförklarligt. Så hur kul är en bok om ett mord där vi redan på baksidan har fått reda på brottets gärningsmän, att de är fast och har blivit dömda?

Faktiskt väldigt spännande. Nästan mer spännande än en ordinarie deckare, ety den här berättelsen är sann. Jag tummar på mina sovrutiner för att få läsa ”bara ett kapitel till”.

Truman Capote har lusläst offentliga dokument, gjort egna observationer och samtalat med personerna ifråga. Det som senare blev boken publicerades först i The New Yorker och boken har oxå journalistens noggranna hantverk över sig.

Baksidestexten säger oxå att boken ska handla om ”skoningslösa sociala mekanismer i det amerikanska samhället” och det är det som lockar mig i läsningen. Vad har fått de här två straffångarna att mörda en, som det tycks, helt oskyldig familj? Vad är det som har gått snett? Har något gått snett? Eller har författaren hållit något hemligt för mig som läsare?

Familjen presenteras så grundligt att det känns som att jag har suttit bredvid dem i vardagsrummet. Och brottet framstår som än mer oförklarligt då, då de inte kan ha haft några fiender, så rejäla och rekorderliga som de tycks ha varit.  Varvat med familjens presentationer får vi oxå brottslingarna presenterade och hur Hickocks och Smiths vägar någonsin kan korsa familjen Clutters blir alltmer långsökt ju längre in i boken jag kommer.

Bokens styrka ligger i porträtten av Hickock och Smith och det märks att författaren har lagt ner mycket tid på att lära känna dem. Jag fascineras dessutom, i litteratur som i verkligheten, av personer som lyckas se människan bakom brottslingen, som sheriffens hustru (tror jag det är) som lagar mat till fångarna.

Jag kommer gång på gång på mig själv med att vänta på deckarens psykologiska vändning, någon knorr på historien som gör det hela förklarligt eller greppbart. Men det kommer aldrig. Sakta, sakta nystas hela historien upp och när boken är avslutad, så har man faktiskt förstått hur vägarna korsades och vilket motivet var. Och verkligheten slår sannerligen dikten med hästlängder.

Men är inte titeln en felöversättning? Den engelska titeln är In Cold Blood vilket väl närmast blir ”kallblodigt” eller ”med berått mod” på svenska. ”Med kallt blod” känns väldigt svengelskt. Eller?

Mark Levengood hör till en av mina favoritmänniskor. Jag skulle vilja ha honom som ständig deltagare i P1s Tankar för dagen som går lagom då jag sitter och äter frukost. Han är så vardagsklok och så välformulerad att man skrattar och ler och blir sådär varm i hjärtat för att han är så klarsynt iakttagare när det gäller människor. Därför började jag läsa Hjärtat får inga rynkor redan på busshållplatsen hem från paketuthämtningsstället. Den är en kåserisamling om människor, tillvaron och allting.

Bland annat funderar han över att älska människor:

Jag älskar alla som bor på femte våningen. Det är inte alls svårt, för det är bara min familj som bor där. /…/Inte så att det är något fel på systrarna som bor under oss…. Det händer att jag funderar på om jag kunde lära mig älska dem på fjärde våningen. Det borde inte vara så svårt. /…/Det är skrämmande hur många man inte älskar. /…/Kanske är det lättare att älska grannar om man bor i radhus? Då bor man ju så att säga på samma våning? /…/Jag tror inte det är svårare att älska folk som bor i radhus än folk som bor i höghus. Jag tror det är svårt att älska folk överhuvudtaget.

Han har blandat iakttagelser från sitt arbete som programledare, författare och från sin barndom och har oxå diktat en ny text till Den blomstertid nu kommer som gör mig sådär högstämd att jag vill gråta en skvätt.
Fastän han inte älskar människor på andra våningar, så är han fylld av kärlek till människan, Mark. Och den här boken är fylld av det. Det är fint.

Den brittiska drottningen drabbas av bokmalen och istället för att läsa i syfte att senare konversera författare etc., börjar hon läsa för nöjes skull. Och vilka konsekvenser det får. Drottningen vänder blad av Alan Bennett är en snabbläst historia om hur tokigt det blir när drottningen tycker det är roligare att läsa böcker än…tja, det mesta, faktiskt.

Mitt favoritstycke är när hon, på sedvanligt drottningmanér, vid något tillfälle ska hälsas av en mängd människor som hon måste vinka till och samtidigt sitter med en bok precis under fönsterkanten, så att hon kan läsa samtidigt! Jag har alltid tyckt att det sett så tråkigt ut att bli hälsad av folket sådär och alltid funderat vad kungligheter pratar om när de åker förbi folket så där. Nu vet vad jag vad de kan göra 😉

Bennett väljer en tacksam person att illustrera hur fängslande läsandet kan vara. Dronningen är, som så ofta offentliga personer är, fångad i en rollbeskrivning som hon själv inte varit med om att utforma och när då något ohejdbart -som passionen för läsning- drabbar henne, så kliver hon utanför rollbeskrivningen, ja, börjar vilja skriva om den. Folk höjer på ögonbrynen åt att hon inte gör som hon alltid har gjort. Minisociologiskt experiment på 124 sidor, minsann! Mycket roligt.

Boken karaktäriseras av en lågmäld brittisk humor som passar utmärkt väl till historien. Det är en mycket kärleksfylld historia som Bennett skriver. Rekommenderas varmt 🙂

Det cirkulerar ju en bokenkät bland bokbloggers och jag hittade den både via Martina och på bokhora. Och i likhet med JoK, så älskar jag att svara på frågor om mig själv, så håll till godo 🙂

1. Den värsta läsupplevelse du haft?

I likhet med Martina, så finns en viss uppdelning av I.B (innan bloggen) och E.B (efter bloggen). (Bloggen funkar som ett slags minneskartotek..jag minns böcker bättre sedan jag har börjat blogga om dem..). När det gäller okynnesläsning (d.v.s sånt jag bloggar om), så kommer jag inte ihåg I.B, men E.B är en av de värsta Det infantila samhället av Carl Hamilton (här kan ni läsa varför den var så fruktansvärd). Cosa Nostra var oxå riktigt dålig. (mer om den finns här). Vad gäller kurslitteratur (d.v.s ”pliktläsning”), så har dåliga läsupplevelser alltid rört amerikanska böcker kring organisationsteori. Jag har annars blivit ganska bra på att sålla bort potentiellt dåliga läsupplevelser.

2. Vilken bok har påverkat dig mest hittills?

Oj. Min semikristna bakgrund gör att den första bok jag tänker på faktiskt är Bibeln. Eller, egentligen är det inte så mycket Bibeln i sig som när jag upptäckte att det fanns alternativ till en kristen världsbild. När det gäller skönlitteratur så var Egalias döttrar en höjdare (diskursanalytiker som jag är). Annars var det svårt, faktiskt…

3. Har du läst någon bok som du blivit riktigt skrämd av?

American Psycho av Brett Easton Ellis kunde jag bara läsa i dagsljus med människor runtomkring mig. Fast den äcklade mig mer än den skrämde mig..

4. Vad använder du som bokmärke?

I mina egna böcker gör jag hundöron och skäms inte det minsta för det. I övre högra hörnet viker jag för att markera var i läsningen jag är och i de nedre hörnen viker jag för att komma ihåg tänkvärda citat och stycken. I böcker som inte är mina försöker jag komma ihåg att använda The Last Line, men oftare blir det gamla kvitton, använda postit-lappat och såna lappar som sitter på nyinköptakläder. Jag införskaffade ett pocketfordral i samma material som torrdräkter är gjorda av och där finns ett mycket förträffligt lässnöre. När jag nu kommer ihåg att använda fodralet… Jag vågar inte riktigt använda vackra bokmärken i mina böcker, ety jag oftast har med mig böcker i ryggsäck/handväska och de har en tendens att tappas bort och det är de lite för vackra för..

5. När brukar du läsa? Hemma, på jobbet, på morgonen, på förmiddagen, på kvällen, innan du lägger dig…?

Jag läser alltid innan jag somnar, nästan oavsett hur trött jag är. Ibland blir det ett par sidor, ibland ett par timmar.  Jag har oxå alltid med mig en bok i väskan på väg till och från jobbet, men jag är oftast för trött för att orka koncentrera mig på längre stycken, så jag läser oftast Metro/Extra.  Jag har alltid med mig en bok i väskan, då man aldrig vet när ett lästillfälle kan uppenbara sig: i kassan i matbutiken, i väntan på bussen…

6. Vad var den första bok du läste?

Jag har ett väldigt sönderläst exemplar av Alla vi barn i Bullerbyn (där ryggen är ihoptejpad) som jag fick när jag fyllde tre. Jag har inget minne av att ha läst den själv, men jag minns bilderna… Jag minns faktiskt inte vilken bok jag först läste, men jag minns att jag tidigt diskuterade läsning med min fröken i skolan och hade konstaterat att ”man får bilder i huvet när man läser”.

7. Vad är bättre, pocket eller inbundet?

Pocket! Smidigare format att a) ha med i väska b) läsa i sängen när man som jag är närsynt och läser liggandes på sidan. Dessutom är det ett snyggt format.

8. Vilken bok läser du nu?

Innan-jag-somnar-läsning: Nobeller av Gun Ekroth (red).

9. Och vilken sida är du på?

Någon av de sista. Fast det betyder inte att jag snart har läst ut den, för den läser jag inte från pärm till pärm, utan hoppar och har mig.

10. Brukar du lämna “kännetecken” i dina böcker? (klottrar i dom, spiller mat/dryck på dom & andra barbariska åtgärder?)

Som jag nämnde, så gör jag hundöron, om böckerna är mina. Och på sistone har jag börjat stryka under bra citat och lämna kommentarer i marginalen (återigen i mina böcker). Jag tycker heller inte att just det är barbariska åtgärder, då böcker ju känner sig uppskattade om det märks att de är lästa, eller hur? Spullen mat och dryck gör bara att sidorna klibbar ihop och det blir så jobbigt, så det undviker jag 😉

11. Påverkar titeln/omslaget dig om du överväger att läsa en bok?

Inte om jag har läst recensioner/fått tips om boken och intresset redan är väckt. Går jag och ögnar igenom en bokhandel/bibblo, så dras mina blickar (såklart?) till omslag (fast kanske mer till författare…). Däremot är det inte avgörande för mitt val av bok. Där spelar baksidestexten och igenombläddrandet större roll.

12. Sidantalet, då?

Njae. Jag gillar böcker som räcker ett tag, snitt-tjockleken på mina böcker ligger nog kring 300+, men jag avskräcks inte av varken tunna eller tjocka böcker.  Däremot kan jag irritera mig på böcker som är för tjocka, d.v.s där det ”ordbajsas” odyl..

13. Brukar du bläddra fram till sista sidorna för att få reda på slutet?

Jag har faktiskt aldrig förstått det där, för ofta om man läser de sista sidorna, så vet man ändå inte hur det går: det kan ha dykt upp andra karaktärer, handlingen kan ha förflyttats geografiskt och då måste man ju ändå läsa hela boken för att inte stå frågande på slutet. Så nej, det gör jag inte. Däremot kan jag skumma ”onödiga” sidor i en bok för att komma framåt i handlingen: om författaren överdoserar adjektiv-stycken, tex.

14. Finns det någon bok du läst flera gånger?

Guillous Hamilton-serie är feelgood-böcker för mig, så de har jag läst fler gånger än jag kan räkna: Hamilton kan nog räknas som en nära vän till familjen. Stjärnor utan svindel av Louise Boije av Gennäs återkommer jag oxå till för att omläsningen fortfarande ger nya aspekter på historien.

15. Har du råkat ut för någon olycka som böcker varit orsaken till?

Nej, böcker är hemskt snälla och fredliga saker.

16. Brukar du sälja/ge bort dina böcker eller klänger du dig maniskt fast vid dem, även om det är någon bok du inte gillar?

Min bokhylla ska ju vara fylld med kärlekar, så böcker som jag inte gillar åker ut. Vissa kastar jag för att jag inte vill att andra ska råka ut för dem, men 99,9% åker till Myrorna eller vänner/släkt, då smaken är som baken. I bokhyllan är jag väldigt bra på feng shui, faktiskt. Böcker jag gillar ger jag gärna bort, men då ger jag bort ett nytt exemplar, det redan lästa är ju mitt.

17. Tar du med dig boken du läser på toa?

Nej, tjotta är ett typiskt ställe att passa på att läsa sånt som Ny Teknik (som sambon får -en stor fördel med att bo ihop med en ingenjör), fackets tidning  och andra tidskrifter. Jag är rätt snabb på toa, så tidningar/tidskrifter passar bättre än böcker där.

18. Just det, läser du i badrummet?

Jag lyssnar gärna på ljudbok de få gånger jag faktiskt badar, men kan någon uppfinna ett sätt att vattentäta böcker så att man slipper hålla dem över vattnet, så skulle jag definitivt bada oftare 😉

19. Har du något boksystem? Skriver du upp vad du läser/ska läsa/ska köpa/köpt för böcker? Skriver du kanske till och med läsdagbok?

Jag har en bokbok där jag skriver upp alla boktips jag får. Tyvärr är den inte alltid närvarande när jag får boktips (den borde faktiskt kunna teleporteras till mig), så jag klottrar ner tips på det som ligger närmast: post-it-lappar som läggs i en hög på jobbets skrivbord, lappar vid datorn hemma. Ett avsnitt i min filofax är oxå dedikerat till boktips. Guldgruva att ha med vid bibblobesök sen! Sen skriver jag på bloggen om böcker jag har läst.

Den här boken har jag inte förstått slutet på, tror jag. Kanske är det vådan av att läsa thrillers och deckare innan man ska sova. Eller så förstod jag den helt enkelt inte. Jag arbetar nästan dagligen med tolk och har funderat mycket kring deras arbete, roll och annat som rör tvåspråkighet, språkinlärning och vad det betyder för kommunikation mellan människor att få ett budskap översatt till ett annat språk innan det förstås.  Lite grann därför blev jag inspirerad till att läsa den här boken.

Bruno ”Salvo” Salvador har ett språköra likt ingen annan. Han är född i Kongo och har bott både där och i England. Han utbildade sig till tolk och talar ett antal afrikanska språk och dialekter. Förutom att tolka vid affärsuppgörelser och liknande arbetar han vid sidan av för den brittiska säkerhetstjänsten. Av dem får han i uppdrag att tolka på en konferens det ett konsortium, finansiärer och några inofficiella ledare ska försöka tvångsinföra något slags demokrati i östra Kongo. Mitt ute i ingenstans, under 48 timmar, ska dessa forma fiender försöka enas. Viljan till försoning tycks, till Salvos förvåning faktiskt finnas. När arbetet/konferensen väl börjar så upptäcker han att det minsann inte alls är demokrati som ska föras in i landet, utan mineraltillgångar som ska föras ut, med en kupp som avledningsmanöver. Så långt är jag med.

Jag gillar hur le Carré låter Salvo drabbas av svåra intrarollkonflikter: han slits mellan sin brittiska identitet och sin afrikanska, sin lojalitet med Afrika/Kongo och sina mäktiga uppdragsgivare. Han inser till sin fasa vad som är på gång när arbetet redan är påbörjat och det måste ju avslutas, väl? Ety en tolk ska ju vara neutral och endast möjliggöra kommunikation. Eller?

När konferensen är slut påbörjas egentligen Salvos egentliga arbete och det är när han har ”jobbat” ett tag som le Carré tappar bort mig. Eller jag honom, eller hur vi ska säga. Jag hänger inte med i inte alla turer, allt intrigerande och jag har brutalt svårt att skilja personerna ifrån varandra, det är mest namn som glider förbi.

Det finns mycket jag gillar med Den gode tolken. Jag har till exempel lärt mig att jag nog inte ska läsa mer le Carré, för det här intrigerandet är inget för mig, det blir för snurrigt. En av de saker jag mest uppskattade med boken var faktiskt avsnitten om Salvo själv, hans uppväxt och vägen fram till när vi möter honom i boken. Jag gillade oxå att läsa om hur mycket han brottas med sin egen roll i konferensarbetet. Slutsatsen av detta blir att jag nog ska läsa biografier och böcker som inte karaktäriseras som thrillers i fortsättningen. (SvDs recensent höjde boken till skyarna. Läs mer om det här. )

le Carré placerar boken till det sönderslitna Kongo och man kan, om man lämnar frågetecknen om slutet lite, diskutera imperialism, om demokrati kan införas ”uppifrån” och utifrån och vad det i så fall får kosta (man kan lika gärna diskutera det med Irak som exempel). Men jag kommer lixom inte dit. Vilket är synd, för det är ju viktiga frågor. Som jag nog kan få tankemat kring på andra sätt.

Har du läst Den gode tolken? Vad tyckte du?

mm, den här veckans bokfemma ska jag suga riktigt länge på!

Den här veckan handlar det om att välja böcker man associerar till ordet ”mamma”. Jag tycker mycket mycket om min mamma och det finns massor av böcker jag förknippar med henne! (och det inte bara för att hon jobbar som bibliotekarie (f.ö hennes drömjobb!)).

Jag återkommer… 🙂

%d bloggare gillar detta: