Den här boken har jag inte förstått slutet på, tror jag. Kanske är det vådan av att läsa thrillers och deckare innan man ska sova. Eller så förstod jag den helt enkelt inte. Jag arbetar nästan dagligen med tolk och har funderat mycket kring deras arbete, roll och annat som rör tvåspråkighet, språkinlärning och vad det betyder för kommunikation mellan människor att få ett budskap översatt till ett annat språk innan det förstås.  Lite grann därför blev jag inspirerad till att läsa den här boken.

Bruno ”Salvo” Salvador har ett språköra likt ingen annan. Han är född i Kongo och har bott både där och i England. Han utbildade sig till tolk och talar ett antal afrikanska språk och dialekter. Förutom att tolka vid affärsuppgörelser och liknande arbetar han vid sidan av för den brittiska säkerhetstjänsten. Av dem får han i uppdrag att tolka på en konferens det ett konsortium, finansiärer och några inofficiella ledare ska försöka tvångsinföra något slags demokrati i östra Kongo. Mitt ute i ingenstans, under 48 timmar, ska dessa forma fiender försöka enas. Viljan till försoning tycks, till Salvos förvåning faktiskt finnas. När arbetet/konferensen väl börjar så upptäcker han att det minsann inte alls är demokrati som ska föras in i landet, utan mineraltillgångar som ska föras ut, med en kupp som avledningsmanöver. Så långt är jag med.

Jag gillar hur le Carré låter Salvo drabbas av svåra intrarollkonflikter: han slits mellan sin brittiska identitet och sin afrikanska, sin lojalitet med Afrika/Kongo och sina mäktiga uppdragsgivare. Han inser till sin fasa vad som är på gång när arbetet redan är påbörjat och det måste ju avslutas, väl? Ety en tolk ska ju vara neutral och endast möjliggöra kommunikation. Eller?

När konferensen är slut påbörjas egentligen Salvos egentliga arbete och det är när han har ”jobbat” ett tag som le Carré tappar bort mig. Eller jag honom, eller hur vi ska säga. Jag hänger inte med i inte alla turer, allt intrigerande och jag har brutalt svårt att skilja personerna ifrån varandra, det är mest namn som glider förbi.

Det finns mycket jag gillar med Den gode tolken. Jag har till exempel lärt mig att jag nog inte ska läsa mer le Carré, för det här intrigerandet är inget för mig, det blir för snurrigt. En av de saker jag mest uppskattade med boken var faktiskt avsnitten om Salvo själv, hans uppväxt och vägen fram till när vi möter honom i boken. Jag gillade oxå att läsa om hur mycket han brottas med sin egen roll i konferensarbetet. Slutsatsen av detta blir att jag nog ska läsa biografier och böcker som inte karaktäriseras som thrillers i fortsättningen. (SvDs recensent höjde boken till skyarna. Läs mer om det här. )

le Carré placerar boken till det sönderslitna Kongo och man kan, om man lämnar frågetecknen om slutet lite, diskutera imperialism, om demokrati kan införas ”uppifrån” och utifrån och vad det i så fall får kosta (man kan lika gärna diskutera det med Irak som exempel). Men jag kommer lixom inte dit. Vilket är synd, för det är ju viktiga frågor. Som jag nog kan få tankemat kring på andra sätt.

Har du läst Den gode tolken? Vad tyckte du?

Advertisements