Mark Levengood hör till en av mina favoritmänniskor. Jag skulle vilja ha honom som ständig deltagare i P1s Tankar för dagen som går lagom då jag sitter och äter frukost. Han är så vardagsklok och så välformulerad att man skrattar och ler och blir sådär varm i hjärtat för att han är så klarsynt iakttagare när det gäller människor. Därför började jag läsa Hjärtat får inga rynkor redan på busshållplatsen hem från paketuthämtningsstället. Den är en kåserisamling om människor, tillvaron och allting.

Bland annat funderar han över att älska människor:

Jag älskar alla som bor på femte våningen. Det är inte alls svårt, för det är bara min familj som bor där. /…/Inte så att det är något fel på systrarna som bor under oss…. Det händer att jag funderar på om jag kunde lära mig älska dem på fjärde våningen. Det borde inte vara så svårt. /…/Det är skrämmande hur många man inte älskar. /…/Kanske är det lättare att älska grannar om man bor i radhus? Då bor man ju så att säga på samma våning? /…/Jag tror inte det är svårare att älska folk som bor i radhus än folk som bor i höghus. Jag tror det är svårt att älska folk överhuvudtaget.

Han har blandat iakttagelser från sitt arbete som programledare, författare och från sin barndom och har oxå diktat en ny text till Den blomstertid nu kommer som gör mig sådär högstämd att jag vill gråta en skvätt.
Fastän han inte älskar människor på andra våningar, så är han fylld av kärlek till människan, Mark. Och den här boken är fylld av det. Det är fint.

Annonser