Anders och Cecilias dotter Maja försvinner bokstavligt talat spårlöst under en vinterutflykt vid Domarö i skärgården utanför Norrtälje. Världen rämnar för Anders och Cecilia. Deras förhållande oxå. Två år senare återvänder Anders, alkoholiserad och rätt deppad, till Domarö. Han får då veta att Maja fortfarande finns. Han ger sig i kast med ett stundtals förtvivlat sökande efter sin dotter och bland det första han finner är Domarös sekelgamla hemligheter med havet. Anders farmor Anna-Greta, men framförallt hennes särbo Simon spelar oxå huvudroller i det som nu kommer att hända på Domarö.

Ajvide Lindqvist har en osviklig känsla för miljöer, han är en verbal scenkonstnär utan like. Förutom att han fångar miljöer som finns i verkligheten, så mejslar han in det övernaturliga och magiska, utan att det känns konstlat eller konstigt, som om det vore naturligt och inget att ifrågasätta. Som när faster pratar om vittra eller skrömta. Som att det odiskutabelt finns på riktigt, men kan vara svårt att förklara och dessutom osynligt. Så är det med varelsen som Simon har; så är det med havet i Människohamn.

Ajvide tecknar inte bara fysiska miljöer fantastiskt, han är även de mentala miljöernas mästare. Anders, Anna-Greta och Simon förvandlas från obekanta ytliga namn till karaktärer med egna själsliga sår och en historia fast förankrad på Domarö. Författaren har verkligen lagt sig vinn om att göra sina karaktärer egna, kantstötta på sitt eget personliga vis. Människohamn hade varit omöjlig att berätta utan detta gedigna historieskrivande.

Den finstämda kärleken mellan Simon och Anna-Greta fungerar som motpol till Anders avgrundsdjupa sorg och saknad. Historien ger många minnesbilder från förr i ti’n, om hur utbrytarkungen och smugglarkungens dotter möttes och hur det kom sig att de nu har varit tillsammans i femtio (!) år. Fint som snus. Så vill jag vara kär när jag blir gammal 😉

Jag är nu inte uppväxt vid havet, men skulle jag illustrera vemod så skulle jag välja en höstdag vid havet, där havet är grafitgrått, molnen rökgrå och det är kallt och naket. Där människans litenhet illustreras av en skärgårdsbod vid stranden. Den känslan finns genomgående i Människohamn, oavsett om det är sommar eller vinter.

För att vara en skräckroman, så är dessutom de ”skräckiga” inslagen nedtonade, vilket gör dem än mer kraftfulla. De eskalerar visserligen till ett mäktigt crescendo i romanens slut, men är då inte skrämmande, utan bara oundvikliga. Igen gör Ajvide Lindqvist det osannolika trovärdigt, som genom magi. Spöken kör flakmoppe och citerar The Smiths och för en gångs skull får elaka spöken spela en central roll i en Ajvidesk historia. Jag har ingen relation till The Smiths och i vanliga fall brukar citerande av dylikt slag irritera mig då det är ett flörtande med redan insatta. Så icke nu. Ajvide Lindqvist räddar sig genom att låta spökena vara Smiths-nördarna och Anders tillräckligt insatt för att även undvika irritation hos en läsare som säg, mig.

Slutet stör mig lite. Det är inte enbart lyckligt och gör att lyckan får en besk bismak. Det ger budskapet att kompromisslös kärlek får konsekvenser. Jag tror jag stör mig på att författaren inte helt står på Anders sida, men oxå på att det är (för mig) ganska oväntat.

Allt det här tillsammans blir en roman om människans litenhet gentemot naturen, om en faders kärlek till sitt barn, om magi och hat och om att vi människor inte alltid förstår allt i vår tillvaro.

Annonser