Tjusningen i att läsa böcker med verklighetsbakgrund är att det som i en rent skönlitterär bok skulle ha varit /fyll i valfritt adjektiv/ blir fördjupat, nej, liksom förmerat av vetskapen att ju faktiskt har hänt på riktigt. Baksidestexten på Ers Majestäts olycklige Kurt berättar att Kurt Haijby hade en affär med ”V-Gurra”, alltså konung Gustav V och tack vare hovets generösa utbetalningar kan leva som en filmstjärna. Det vore en katastrof utan dess like om det kom ut att självaste konungen var homosexuell. Haijby åtalas visst på 50-talet ”och därmed är hans öde beseglat”. Som såpa räknat verkar det ju lovande, minst sagt. Och det blir bättre. Historien som berättas slår en såpopera med hästlängder.

Jag finner Haijby så obehaglig som person (Dick Erixon kallar honom, med rätta, en vandrande katastrof) att jag, första gången jag läser det, inte tycker det är konstigt att han tvingas både till ”Beckis” och sedan till Gestapos bunker i Berlin. För vad ska man göra med en människa som inte förstår vad han/hon håller på med? Jag vill ruska tag i Haijby, skaka honom hårt och skrika åt honom högt och länge: fattar du inte?? (Vilket inte skulle göra honom ett dugg bättre förstås, men få mig att må lite bättre för stunden..)

Men det är ju jag som privatperson som känner så och jag som privatperson som i sinne vill agera så. En rättsstat FÅR får inte agera hur som helst och absolut inte som en privatperson i sinne.

Det har begåtts rättsövergrepp mot Haijby av rädsla för att svenska folket skulle få veta att deras kung är bög. När det så kommer ut, så tar folket det med ro, fast det förstås skedde trettio år efter affären var aktuell. Var hovet väl försiktigt, eller var homofobin så utbredd som de befarade?

Uppenbarligen ligger grundlig research bakom boken, vilket (förstås) ger den tyngd. I förordet skriver författarna:

Personerna i boken har funnits på riktigt och har – med några få och obetydliga undantag – sina rätta namn. Händelserna har verkligen inträffat. Sedan har vår fantasi dramatiserat, förskönat, fyllt ut luckor – helt enkelt gjort historien till en roman. Vi hoppas att läsaren ska finna denna osannolika historia lika fascinerande som vi.

Jovisst är det fascinerande, men den grumlas en smula, och ibland mer än så, av att inte veta var verkligheten slutar och fiktionen tar vid. Rättsövergreppen blir förstås inte mindre, men det stör min läsning att inte veta vad som är vad och vilka luckor det är som författarna har fantiserat igen..

Har ni läst om Kurtan? Vad tycker ni?

Annonser