Jag fick tag i Extremt högt och otroligt nära för halva priset och hade nog haft den oläst fortfarande om det inte var för det. Bara det där med en nioåring som sörjer sin pappa…det ÄR inte min tekopp, alltså. Tårdrypande lång väg och sånt gillas inte! Jag har varit opepp på boken ända sedan den kom ut och låtit mina fördomar styra mig bort från den. Tills den gången i Umeå när den fanns för halva priset. Och jag fick bita huvudet av skammen.

You had me at inledningen:

Tänk på en tekittel? Tänk om pipen kunde öppna och stänga sig när ångan kom ut, så att den blev som en mun som kunde vissla vackra melodier, eller deklamera Shakespeare, eller bara gapskratta tillsammans med mig? Då skulle jag kunna uppfinna en tekittel som läste med pappas röst, så att jag äntligen kunde somna, eller kanske en hel kör med tekittlar som kunde sjunga refrängen till ”Yellow Submarine”, som är en låt av Beatles, som jag älskar, eftersom etomologi är ett av mina raisons d’être, som är ett franskt uttryck som jag kan.

Så förtjust jag är i att prata med barn i verkligheten, så hade jag ju kunnat räkna ut att jag skulle älska den här boken! Högt och lågt omvartannat och i skrift blir det ju oemotälskligt! Och när man tröttnat på barnets tankar, så lägger man bara ifrån sig boken och gör något vuxet. Som att dammsuga, äta enbart potatis till middag eller vika tvätt. Men Oskar lockar, så snart är jag där med näsan i boken igen. Och jag skrattar med tårar i ögonen. Och gråter med ett leende på läpparna. Och hjärtat värker för denne nioåring. Som sörjer sin pappa. Bland annat.

(Jag skrev förresten mina första dagboksanteckningar i Oskar-stil: meningen börjar i en ände, är betydelsebärande helt igenom, men tar slut någon helt annanstans och med ovanlig, men inte inkorrekt kommatering.)

Annonser