You are currently browsing the monthly archive for februari 2009.

Jag är trött på mitt bloggeri. Läsglädjen finns där och jag plöjer böcker av hjärtans lust. Jag får inspiration från massivs av håll och min bokbok används flitigt. Men att blogga om böcker/läsning/läsandet har på senaste tiden känts som ett måste. Jag vill ju bokblogga av hjärtans lust, men på sista tiden har det känts som något jag gör för att…ja, jag har sagt att jag ska. Och så kan vi ju inte ha det.

Så jag tar en paus och stänger boklådan tills inspirationen, lusten och skrivglädjen finns där igen.

Hejdå. Så länge.

Dagens i-landsproblem 1: Jeffre Eugenides Middlesex är så tung att jag knappt orkar bläddra i den där jag ligger på sidan i sängen och läser. Det är nästan lättare att vända mig 180 grader i sängen istf att bläddra…

Dagens ilandsproblem 2: Det går inte att bläddra i pocketböcker med tumvantar i ylle! Hur ska jag nu kunna läsa på busshållplatsen? Jag kan ju vara flera minuter tidig!

Jag gillar inte chick-lit. Den genren ger mig ingen intellektuell utmaning, ingen tankemat och jag irriterar mig oftast för mycket på handlingen eller huvudpersonerna för att det ska fungera som underhållning. Det finns två undantag. Vattenmelonen av Marian Keyes och Djävulen bär Prada av Lauren Weisburger. Eller fanns. Nu finns det tre.

Alla var där är det tredje undantaget. Samma koncept som i Djävulen…: smart flicka med tråkig garderob får helt oväntat jobb i bransch där mode, märken och människor är det viktigaste som finns. Hennes tidigare liv ersätts alltmer av jobbet som tar nästan all vaken tid. Och hennes garderob förändras (d.v.s förbättras) med det nya jobbet. Och så finns det två intressanta män som är så olika och så attraherande. Vännerna har tålamod, men börjar till slut tröttna och ställer ultimatum. Hur ska det gå? Ska hon förlora det hon tidigare hade, för att det nya arbetet tvingar henne?

I Djävueln var det flärdtidnings-/modebranschen, i Alla var där är det pr-branschen. Och det funkar den här gången oxå (varför ändra ett vinnande koncept?) Långt inne i mig finns en Camilla som lockas av mode, kläder och fläärd, av det fiina folket och Weisberger talar direkt till den Camillan. Det finns dessutom lite förälskelse och det där spända ovisshetsstadiet precis i början när man har träffat någon lyckas Weisberger fånga på pricken. Jag kommer på mig med att fundera på hur det var när Fantastiskheten och jag träffades..

Äntligen är jag av med oskulden! Ja, alltså, äntligen har jag läst min första Paul Auster! Mina förhoppningar var ju skyhöga inför Siri Hustvedts What I loved (och de infriades ju med råge) och jag har generaliserat de förväntningarna till hennes mans författande. Jag har läst lite recensioner här och var och blivit ömsom peppad och ömsom avskräckt. Vilken bok skulle jag börja med? För att komma in rätt i hans författarvärld? Jag ville ju verkligen inte bli besviken!

Den bibbla jag frekventerar mest har en fantastisk pockethylla precis när man kommer in och häromdagen så stod Dårskaper i Brooklyn precis i blickfånget. En av blurbarna på framsidan sa ”en bra bok att börja med för den som ännu inte upptäckt en av samtidens främsta författarskap”. Svaret på min fråga, den tar vi!

Handlingen låter så…enkel. Så…platt. Så…händelse…fattig. Hur mycket kan en sextioårig föredetta försäljare av livförsäkringar ha att berätta? Om mötet med sin systerson som arbetar på antikvariat och dennes excentriske homosexuelle chef?

Men aj, aj, vad skenet bedrar! Tänk om Auster hade berättat godnattsagor för mig när jag var liten. Eller historier för mig på en fjällvandring. Jag älskar hans sätt att berätta historier. Det är varmt, detaljerat och jag älskar hans litteraturutvikningar och auran av det lärda. Boken är full med tänkande människor och jag bara älskar det! Jag älskar att historiens vändningar är fullständigt oväntade, men på något sätt inte överraskande. Expect the unexpected. Auster framställer vardagliga människors liv som spännande, att s.k vanliga människor är intressanta och har ett äventyr att delge oss. Och att livet i sig faktiskt kan vara ett äventyr.  Och jag fullkomligt älskar det projekt som Nat filosoferar på i slutet av boken.

Den här boken gör mig så bubblande glad inombords. Jag är verkligen inte besviken!

Vilken Auster ska jag kasta mig över härnäst?

Det mysiga med den svinkalla dragiga lägenheten på Jobborten är att jag blir varm om knäna där jag sitter med den bärbara datorn på knäna i det minst dragiga hörnet. Samtidigt som jag bloggar! 😉

Jag är inne i en riktig flow-period när det gäller läsning och har på fem dagar plöjt lika många böcker. Jag älskar känslan när man inte känner att man läser, utan sidorna bara vänds och jag är någon helt annanstans.  Framförallt älskar jag att det finns så många bra böcker som jag inte har läst! Men som jag har fått tag på! Bibblosar är väärldens bästa uppfinning!!

Just nu skrattar jag högt åt Jonathan Safran Foers Allt är upplyst, men funderar på om den skulle ge mer att läsa på engelska. Översättaren har gjort ett fantastiskt jobb att föra över Alex språkhantering, så att det blir tokigt på svenska på ungefär samma sätt som det skulle ha blivit tokigt på på engelska. Samtidigt så undrar språknörden i mig hur boken hade varit på originalspråk. Hela tiden funderar jag, faktiskt. Undrar om bibblan har den på engelska…. Den funkar på svenska, alltså, det gör den, men funkar den ännu bättre på engelska?

Heberlein skriver om hur det är att ha en av de kanske värsta psykiska sjukdomarna, bipolär sjukdom (det som tidigare kallades manodepressivitet). Boken är så självutlämnande och Heberlein är så modig och jag blir till slut så trött på hennes ångest, livsleda och ständiga självmordsplaner att jag inte förstår hur hon orkar leva med det hela tiden. Jag kan ju iaf ta en paus från boken! Jag förstår verkligen att bipolär sjukdom har en hög dödlighet, för hur orkar man fortsätta leva med sig själv när tankarna gör så där? Jag kan absolut förstå att man väljer att ta livet av sig, som ett slags sista försök att få kontroll över sig själv och nån jävla gång få lugn och ro och vila!

Och ännu jobbigare blir det, för samtidigt som sjukdomen härjar inuti, så pågår livet där utanför och förutsätter medverkan: jävel-ångest och sen telefonintervjuer; gråtattacker efter en föreläsning; självmordsplaner efter framträdande på Almedalsveckan. Hur många pallar egentligen de så tvära kasten? Heberlein inte bara överlever, hon gifter sig, skaffar barn, doktorerar och är en ofta anlitad föreläsare. Utåt sett är hon ju lyckad.

Själva bokens form speglar hur det (förmodligen) är att ha sjukdomen. Beskrivningar av gråtattackerna, självmordsplanerna varvas med diskussioner om Foucault och vansinnet, Kant och pliktetiken och andra. Hon diskuterar vad vansinne är, om självmord är moraliskt försvarbart och meningen med livet. Hon dissar Humes tanke om att den ”som drar sig bort från livet” (d.v.s tar livet av sig) inte orsakar några skador och även Foucaults tanke om att galenskap är socialt konstruerad, att vansinne (som hennes sjukdom) ÄR verklig och inte bara en konstruktion. I början av boken är hon i något slags blandtillstånd på väg ner i en depressiv fas och ju längre in i boken vi kommer, desto mer depressiv blir hon.

Hon sätter ord på många av mina tankar kring psykisk sjukdom, det tabubelagda, det skambelagda och det faktum att det ofta förknippas med våldsdåd. Och vikten av bra vård. Att inläggning på låsta avdelningar ofta handlar om att skydda sig från sig själv, snarare än att skydda omvärlden från en (även om det förstås oxå förekommer..) Och att psykofarmaka faktiskt inte är några lyckopiller, utan för många förutsättningen för ett någorlunda värdigt liv. Och, framförallt, att det inte bara är att rycka upp sig när man är nere!

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva ville jag först läsa enbart för titelns skull. Formuleringen sammanfattar det så bra. Självmordstankar handlar nog inte om dödslängtan, utan om livsleda och kan ses som ett rop på hjälp. Inte minst som (enligt Heberlein iaf) 80 % av de som räddas från att ta sina liv är tacksamma. Och den kan oxå läsas som en symtombeskrivning av depression. Vilket inte gör den mindre viktig på något sätt. Det här är en av årets viktigaste böcker!

Via Åsiktskanonen hittade jag en intervju med Heberlein som SVTs En bok, en författare har gjort. Skynda er att se den, den ligger bara ute till den 20 februari!

SvD, DN och Trelleborgs Allehanda har oxå tyckt om boken (fast TAs recension ger jag faktiskt inte mycket för…). Vad tycker ni?

Men ååh! Svårt hypad den här boken har varit! Jag läste ut denna min första Enquistare för tre veckor sedan och sedan dess har den legat på fönsterbrädan vid skrivbordet och jag har varit helt blockerad i skrivandet om den! Det här får bli ett enkelt tyck-inlägg, tror jag.

Jag gillar förstås att läsa om hans liv. Memoarer/biografier är verkligen min tekopp! Fast jag gillar inte att känslan av att man ser genom semitransparent is, på vissa ställen ser man ända ner till botten och på vissa ställen ser man inte alls. D.v.s jag gillar att han har integritiet nog att bli personlig utan att bli privat, men jag gillar inte att det resulterar i att det känns som att viktiga pusselbitar saknas. Jag gillar tredjeperson-formen, för distansen det ger för både läsaren och författaren. Jag gillar växlingarna i ton och form mellan det rikssvenska och det underbara västerbottniska. Jag gillar inte att jag inte har läst mer av honom, för det är inte alldeles lätt att lära känna honom när man inte vet vilka romaner han var uppslukad respektive blockerad av. Det är ingen lätt sak att lära känna ‘n Elofs Per Olof genom att börja med den här. Den kärva, allvarliga, halvt galghumoristiska humorn gillar jag oxå, för att den är så välbekant västerbottnisk och för att den är så väl använd just här. Hans sätt att skriva är nytt och annorlunda för mig, men inte helt odumt. Jag gillar att stilen på ytan verkar lättsam och lättläst, men trots allt kräver sin läsare. Han P O utgår från, och litar på, att läsaren är en läsare och ingen skummare.

Och jag hade förmodligen älskat det oavsett vad boken hade handlat om, för det är stilen jag gillar, mer än själva innehållet! Jag har inte hunnit så långt i Blanche och Marie men läser ibland mer för stilen än för innehållet.

Jag är periodare på s.k ”självhjälpsböcker”. Jag gillar tanken att det går att förändra beteenden som är negativa/skadliga för att komma framåt i tillvaron. Därmed inte sagt att vi i grundläget är dåliga människor, men man kan ju samla på sig en del ovanor här i livet, som man själv liksom omgivningen uppskattar om de förändrades. Lite som själslig heminredning: ibland är det skönt med nya gardiner och visst blev det smidigare när vi ställde tvättkorgen där vi faktiskt tar av oss kläderna?

Good enough är en variant som riktar sig till perfektionister. Som i så många böcker som kommer ur det självupplevda, så får vi Gummessons historia till livs. (Som varnagel eller vad är det?) Hon ger exempel ur sitt eget och andras liv på hur det är att leva som, och med en, perfektionist. Det sistnämnda ger mig mest. Att komma till insikt att perfektionisten, trots alla ambitioner, faktiskt inte skapar någon trevlig stämning omkring sig, utan faktiskt mest är jobbigt. Vi människor kan ju som bekant lätt vara betydligt hårdare mot oss själva än mot nära och kära och att få läsa hur perfektionistens omgivning reagerar är upplysande.

Jag är en s.k ”typ A-människa” och har länge satt en ära i att allt det jag gör ska vara perfekt (”vad är bättre att sträva efter än det perfekta?”). Alla förstår ju att det inte är hållbart i längden och efter många om och men tror jag oxå att jag har gjort det. Jag jobbar åtm på det 😉 Jag är fortfarande ambitiös, men allt behöver inte vara perfekt hela tiden. Och det bästa är att ingen dör av att jag har sänkt kraven (allra minst jag!) Jag har lärt mig the hard way och hade förmodligen haft hjälp av Gummessons bok.

Jag är dessutom skadad av akademia, där det är så viktigt att redovisa källor, och stör mig på att jag inte vet vilka ”Annika”, ”Camilla” eller ”Vendela” är: är de produkter av Gummessons fantasi för att illustrera en poäng, eller är de verkliga kvinnors uttalanden? Jag efterfrågar förstås inte källredovisning i form av ”Annika Johansson, samtal efter föreläsning datum ditten och datten”, utan mer i stil med ”Jag jobbade en gång med en kvinna, vi kan kalla henne Annika, som uttryckte det så här:”. Ibland gör Gummesson det, men varför inte göra det överallt eller lakoniskt konstatera i början att ”de citat som förekommer kommer från personer jag har mött…”. Som sagt, skadad av akademia…Det kan oxå vara perfektionisten i mig som talar 😉

Gummesson påpekar mycket klokt att perfektionism inte betyder att aldrig göra sitt allra bästa eller att aldrig ställa höga krav och sträva efter goda resultat. Bara inte jämt hela tiden (som att en sportstjärna visst kan ha skyhöga ambitioner och arbeta stenhårt för att nå perfektion, men att denne samtidigt kan ha ett ostädat hem eller vara värdelös på att passa tider). Förstås kommer oxå tips och trix på hur perfektionismen kan stävjas och hur vi kan bli good enough, tillräckligt bra. För det gåår att förändra.

Månne raljerar jag något och ja, jag erkänner, jag är lite trött på det klämkäcka hurtiga peppandet i såna här böcker (förlåt Gummesson, jag må skjuta budbäraren hära…). Inte desto mindre tror jag uppriktigt att Gummessons koppling mellan perfektionism och taskig självkänsla är viktig och att hennes bok därför behövs. Dock lämnar boken en viktig fråga obesvarad: hur undviker en perfektionist att sträva efter perfektion i good enough-andet?

Sen kan man förmodligen inte nog påpeka att det här a) att man kan behöva träna mycket innan det blir en vana och b) att det gäller att hitta individuellt anpassade lösningar -syftet är att det ska vara funktionellt. En vän till mig beslöt att fira sin födelsedag på restaurang med goda vänner, för att hen inte ville/orkade städa, baka, laga mat hemma. Hen fokuserade på det väsentliga, d.v.s umgänget med vännerna istf att slita ut sig med städ/bak/matlagning och kanske inte orka med själva firandet. En annan vän bjuder hem massor med människor till sin födelsedag, men då får folk hjälpa till med matlagning, dukning etc. för att hen ska hinna få umgås och inte slita ihjäl sig.

Streetsmart pank slyngel kommer till Wall Street och inser att han kan göra stora pengar på aktieaffärer, blir upplärd om hur Wall Streets baksida kan utnyttjas, drar igång egen firma, drar in obscena mängder pengar, och kör ett vansinnesrace under ett decennium när aktiemarknaden är jordens hetaste bransch. Nu skriver slyngeln ett slags memoarer över den tiden.

Jordan Belfort är snabbkäftad, snabbtänkt och med en gåva att övertyga människor rasar pengarna in. Belford har fått många smeknamn, som Kaiser Söze, The King och så hans favorit och det som har gett boken dess namn: The Wolf of Wall Street. Han kallar sin tillvaro för The life of the rich and dysfunctional.

Det är omöjligt att inte förföras av mr Belfort och hans historia. Det är helt galet att man kan leva så här och jag vill förstås veta hur det går. Det här är en berättelse i stil med Shantaram. Belfort är dessutom en underhållare och historieberättare av rang. Han har talets (och även skriftens) gåva och kan förmodligen sälja på folk konserverad rökskadad gröt. Eller eskimåerna is. Ett (fest)sällskaps givna och fullständigt självklara centrum. Han tar mig med storm och jag sugs fullständigt in i den osannolika historien. Jag läser i timmar, mitt adreanlin flödar och man kan förmodligen se mina ögon tindra av beundran. Vad är det med bad boys som lockar, alltså??

Och sen blir jag tvärförbannad. Vad har han för rätt att behandla sin fru och sina barn som han gör?! Han är en skitstövel av rang, eftersom vanliga moralregler inte gäller i hans egenskapade universum. Han slänger the Duchess (som han kallar sin hustru) nerför en trappa då han misstänker att hon tänker kidnappa hans Chandler, kraschar bilen där Chandler åker med utan säkerhetsbälte.. bland annat! Visserligen är han hög som ett hus när han gör det, men ändå. Han köper sig ur de mest osannolika knipor. För att han kan. Och han har dessutom tjusat mig! Jag är så arg att jag inte kan sova, samtidigt som jag vill fortsätta att läsa för att se hur det går. Han har ju uppenbarligen överlevt, lixom…

Och så kommer ett amerikanskt lyckligt slut som känns som något som mest skrevs för sidorna började ta slut och inte historien. Det öppnar dessutom för en uppföljare (ála James Frey..).

Undrar förresten vad Brett Easton Ellis skulle säga om den här historien? Med tanke på American Pshycho

Maria på Arianrhod har dragit igång Bokbloggar.nu, som syftar till att samla en massa svenskspråkiga bokbloggar på ett och samma ställe. Ett slags inspirationsportal, helt enkelt.

Jag kommer definitivt att hålla koll på den sidan – bra initiativ!

%d bloggare gillar detta: