Men ååh! Svårt hypad den här boken har varit! Jag läste ut denna min första Enquistare för tre veckor sedan och sedan dess har den legat på fönsterbrädan vid skrivbordet och jag har varit helt blockerad i skrivandet om den! Det här får bli ett enkelt tyck-inlägg, tror jag.

Jag gillar förstås att läsa om hans liv. Memoarer/biografier är verkligen min tekopp! Fast jag gillar inte att känslan av att man ser genom semitransparent is, på vissa ställen ser man ända ner till botten och på vissa ställen ser man inte alls. D.v.s jag gillar att han har integritiet nog att bli personlig utan att bli privat, men jag gillar inte att det resulterar i att det känns som att viktiga pusselbitar saknas. Jag gillar tredjeperson-formen, för distansen det ger för både läsaren och författaren. Jag gillar växlingarna i ton och form mellan det rikssvenska och det underbara västerbottniska. Jag gillar inte att jag inte har läst mer av honom, för det är inte alldeles lätt att lära känna honom när man inte vet vilka romaner han var uppslukad respektive blockerad av. Det är ingen lätt sak att lära känna ‘n Elofs Per Olof genom att börja med den här. Den kärva, allvarliga, halvt galghumoristiska humorn gillar jag oxå, för att den är så välbekant västerbottnisk och för att den är så väl använd just här. Hans sätt att skriva är nytt och annorlunda för mig, men inte helt odumt. Jag gillar att stilen på ytan verkar lättsam och lättläst, men trots allt kräver sin läsare. Han P O utgår från, och litar på, att läsaren är en läsare och ingen skummare.

Och jag hade förmodligen älskat det oavsett vad boken hade handlat om, för det är stilen jag gillar, mer än själva innehållet! Jag har inte hunnit så långt i Blanche och Marie men läser ibland mer för stilen än för innehållet.

Annonser