Jag är periodare på s.k ”självhjälpsböcker”. Jag gillar tanken att det går att förändra beteenden som är negativa/skadliga för att komma framåt i tillvaron. Därmed inte sagt att vi i grundläget är dåliga människor, men man kan ju samla på sig en del ovanor här i livet, som man själv liksom omgivningen uppskattar om de förändrades. Lite som själslig heminredning: ibland är det skönt med nya gardiner och visst blev det smidigare när vi ställde tvättkorgen där vi faktiskt tar av oss kläderna?

Good enough är en variant som riktar sig till perfektionister. Som i så många böcker som kommer ur det självupplevda, så får vi Gummessons historia till livs. (Som varnagel eller vad är det?) Hon ger exempel ur sitt eget och andras liv på hur det är att leva som, och med en, perfektionist. Det sistnämnda ger mig mest. Att komma till insikt att perfektionisten, trots alla ambitioner, faktiskt inte skapar någon trevlig stämning omkring sig, utan faktiskt mest är jobbigt. Vi människor kan ju som bekant lätt vara betydligt hårdare mot oss själva än mot nära och kära och att få läsa hur perfektionistens omgivning reagerar är upplysande.

Jag är en s.k ”typ A-människa” och har länge satt en ära i att allt det jag gör ska vara perfekt (”vad är bättre att sträva efter än det perfekta?”). Alla förstår ju att det inte är hållbart i längden och efter många om och men tror jag oxå att jag har gjort det. Jag jobbar åtm på det 😉 Jag är fortfarande ambitiös, men allt behöver inte vara perfekt hela tiden. Och det bästa är att ingen dör av att jag har sänkt kraven (allra minst jag!) Jag har lärt mig the hard way och hade förmodligen haft hjälp av Gummessons bok.

Jag är dessutom skadad av akademia, där det är så viktigt att redovisa källor, och stör mig på att jag inte vet vilka ”Annika”, ”Camilla” eller ”Vendela” är: är de produkter av Gummessons fantasi för att illustrera en poäng, eller är de verkliga kvinnors uttalanden? Jag efterfrågar förstås inte källredovisning i form av ”Annika Johansson, samtal efter föreläsning datum ditten och datten”, utan mer i stil med ”Jag jobbade en gång med en kvinna, vi kan kalla henne Annika, som uttryckte det så här:”. Ibland gör Gummesson det, men varför inte göra det överallt eller lakoniskt konstatera i början att ”de citat som förekommer kommer från personer jag har mött…”. Som sagt, skadad av akademia…Det kan oxå vara perfektionisten i mig som talar 😉

Gummesson påpekar mycket klokt att perfektionism inte betyder att aldrig göra sitt allra bästa eller att aldrig ställa höga krav och sträva efter goda resultat. Bara inte jämt hela tiden (som att en sportstjärna visst kan ha skyhöga ambitioner och arbeta stenhårt för att nå perfektion, men att denne samtidigt kan ha ett ostädat hem eller vara värdelös på att passa tider). Förstås kommer oxå tips och trix på hur perfektionismen kan stävjas och hur vi kan bli good enough, tillräckligt bra. För det gåår att förändra.

Månne raljerar jag något och ja, jag erkänner, jag är lite trött på det klämkäcka hurtiga peppandet i såna här böcker (förlåt Gummesson, jag må skjuta budbäraren hära…). Inte desto mindre tror jag uppriktigt att Gummessons koppling mellan perfektionism och taskig självkänsla är viktig och att hennes bok därför behövs. Dock lämnar boken en viktig fråga obesvarad: hur undviker en perfektionist att sträva efter perfektion i good enough-andet?

Sen kan man förmodligen inte nog påpeka att det här a) att man kan behöva träna mycket innan det blir en vana och b) att det gäller att hitta individuellt anpassade lösningar -syftet är att det ska vara funktionellt. En vän till mig beslöt att fira sin födelsedag på restaurang med goda vänner, för att hen inte ville/orkade städa, baka, laga mat hemma. Hen fokuserade på det väsentliga, d.v.s umgänget med vännerna istf att slita ut sig med städ/bak/matlagning och kanske inte orka med själva firandet. En annan vän bjuder hem massor med människor till sin födelsedag, men då får folk hjälpa till med matlagning, dukning etc. för att hen ska hinna få umgås och inte slita ihjäl sig.

Annonser