Streetsmart pank slyngel kommer till Wall Street och inser att han kan göra stora pengar på aktieaffärer, blir upplärd om hur Wall Streets baksida kan utnyttjas, drar igång egen firma, drar in obscena mängder pengar, och kör ett vansinnesrace under ett decennium när aktiemarknaden är jordens hetaste bransch. Nu skriver slyngeln ett slags memoarer över den tiden.

Jordan Belfort är snabbkäftad, snabbtänkt och med en gåva att övertyga människor rasar pengarna in. Belford har fått många smeknamn, som Kaiser Söze, The King och så hans favorit och det som har gett boken dess namn: The Wolf of Wall Street. Han kallar sin tillvaro för The life of the rich and dysfunctional.

Det är omöjligt att inte förföras av mr Belfort och hans historia. Det är helt galet att man kan leva så här och jag vill förstås veta hur det går. Det här är en berättelse i stil med Shantaram. Belfort är dessutom en underhållare och historieberättare av rang. Han har talets (och även skriftens) gåva och kan förmodligen sälja på folk konserverad rökskadad gröt. Eller eskimåerna is. Ett (fest)sällskaps givna och fullständigt självklara centrum. Han tar mig med storm och jag sugs fullständigt in i den osannolika historien. Jag läser i timmar, mitt adreanlin flödar och man kan förmodligen se mina ögon tindra av beundran. Vad är det med bad boys som lockar, alltså??

Och sen blir jag tvärförbannad. Vad har han för rätt att behandla sin fru och sina barn som han gör?! Han är en skitstövel av rang, eftersom vanliga moralregler inte gäller i hans egenskapade universum. Han slänger the Duchess (som han kallar sin hustru) nerför en trappa då han misstänker att hon tänker kidnappa hans Chandler, kraschar bilen där Chandler åker med utan säkerhetsbälte.. bland annat! Visserligen är han hög som ett hus när han gör det, men ändå. Han köper sig ur de mest osannolika knipor. För att han kan. Och han har dessutom tjusat mig! Jag är så arg att jag inte kan sova, samtidigt som jag vill fortsätta att läsa för att se hur det går. Han har ju uppenbarligen överlevt, lixom…

Och så kommer ett amerikanskt lyckligt slut som känns som något som mest skrevs för sidorna började ta slut och inte historien. Det öppnar dessutom för en uppföljare (ála James Frey..).

Undrar förresten vad Brett Easton Ellis skulle säga om den här historien? Med tanke på American Pshycho

Annonser