Heberlein skriver om hur det är att ha en av de kanske värsta psykiska sjukdomarna, bipolär sjukdom (det som tidigare kallades manodepressivitet). Boken är så självutlämnande och Heberlein är så modig och jag blir till slut så trött på hennes ångest, livsleda och ständiga självmordsplaner att jag inte förstår hur hon orkar leva med det hela tiden. Jag kan ju iaf ta en paus från boken! Jag förstår verkligen att bipolär sjukdom har en hög dödlighet, för hur orkar man fortsätta leva med sig själv när tankarna gör så där? Jag kan absolut förstå att man väljer att ta livet av sig, som ett slags sista försök att få kontroll över sig själv och nån jävla gång få lugn och ro och vila!

Och ännu jobbigare blir det, för samtidigt som sjukdomen härjar inuti, så pågår livet där utanför och förutsätter medverkan: jävel-ångest och sen telefonintervjuer; gråtattacker efter en föreläsning; självmordsplaner efter framträdande på Almedalsveckan. Hur många pallar egentligen de så tvära kasten? Heberlein inte bara överlever, hon gifter sig, skaffar barn, doktorerar och är en ofta anlitad föreläsare. Utåt sett är hon ju lyckad.

Själva bokens form speglar hur det (förmodligen) är att ha sjukdomen. Beskrivningar av gråtattackerna, självmordsplanerna varvas med diskussioner om Foucault och vansinnet, Kant och pliktetiken och andra. Hon diskuterar vad vansinne är, om självmord är moraliskt försvarbart och meningen med livet. Hon dissar Humes tanke om att den ”som drar sig bort från livet” (d.v.s tar livet av sig) inte orsakar några skador och även Foucaults tanke om att galenskap är socialt konstruerad, att vansinne (som hennes sjukdom) ÄR verklig och inte bara en konstruktion. I början av boken är hon i något slags blandtillstånd på väg ner i en depressiv fas och ju längre in i boken vi kommer, desto mer depressiv blir hon.

Hon sätter ord på många av mina tankar kring psykisk sjukdom, det tabubelagda, det skambelagda och det faktum att det ofta förknippas med våldsdåd. Och vikten av bra vård. Att inläggning på låsta avdelningar ofta handlar om att skydda sig från sig själv, snarare än att skydda omvärlden från en (även om det förstås oxå förekommer..) Och att psykofarmaka faktiskt inte är några lyckopiller, utan för många förutsättningen för ett någorlunda värdigt liv. Och, framförallt, att det inte bara är att rycka upp sig när man är nere!

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva ville jag först läsa enbart för titelns skull. Formuleringen sammanfattar det så bra. Självmordstankar handlar nog inte om dödslängtan, utan om livsleda och kan ses som ett rop på hjälp. Inte minst som (enligt Heberlein iaf) 80 % av de som räddas från att ta sina liv är tacksamma. Och den kan oxå läsas som en symtombeskrivning av depression. Vilket inte gör den mindre viktig på något sätt. Det här är en av årets viktigaste böcker!

Via Åsiktskanonen hittade jag en intervju med Heberlein som SVTs En bok, en författare har gjort. Skynda er att se den, den ligger bara ute till den 20 februari!

SvD, DN och Trelleborgs Allehanda har oxå tyckt om boken (fast TAs recension ger jag faktiskt inte mycket för…). Vad tycker ni?

Annonser