Väl skildrat om hur ett par är fångade i förortstristessen i 50-talets USA. Sådär som det kan bli, när man inte har tänkt något som en permanent lösning, men det tillfälliga bara fortsätter och vips sitter man där många år senare och undrar hur fasen det här gick till. Fast i en tillvaro man inte vet hur eller varför man skapade.

Frank och April är dessutom fastsnärjda i varandra och försöker med jämna mellanrum slå sig ut. De är fångade i rollerna som förortsbor och i rollerna ”man” och ”hustru”, utan att någon egentligen vet hur det gick till. Var det egentligen medvetna beslut som förde dem hit? En dröm om att flytta till Paris verkar som lösningen på alla deras problem. Ett sätt att aktivt skapa sig det liv och de roller de vill leva i. Men så börjar det bli komplicerat på hemmaplan…

Jag hade väntat mig känna mer ångest när jag läste den här. Men Yates lyckas skildra parets fångenskap med sådan distans att ångesten inte blommar upp inombords. Kanske är det för att varken Frank eller April tycks känns ångest? De verkar mest arga, oförmögna att nå fram till varandra, så istället slutar de att vara ärliga mot varandra.

Gud förbjude att jag fastnar i ett sånt här liv. Huvva!

Annonser