You are currently browsing the monthly archive for april 2009.

Jag tänkte testa det här med Twitter. Häng med här, om ni vill.

Annonser

Under en period för några år sedan hade jag just tillräckligt med energi för att orka skriva uppsats och jobba för att dra in pengar till mina mest basala behov. Då levde jag på ungefär 5000 kr per månad. Det räckte precis till fasta kostnader, mat och några chokladbollar efter väl förrättat värv. Jag bakade bröd, muffins och kakor, gjorde storkok och fick planera mina utflykter (till skola och jobb), så att jag inte skulle stå där svinhungrig och tvingas köpa en macka innan bussen gick hem. För det hade jag inte råd med. Fantastiskheten bjöd på middag emellanåt (precis som han gör emellanåt nu oxå, när min inkomst har blivit något större), men han sköt inte till något. Jag ville fortfarande vara självförsörjande.

Det är en av de mest stressfria perioderna i mitt liv. Det var vid den här tiden på året och jag tyckte att jag hade all tid i världen. Jag åkte en massa kollektivt och hann läsa en massa böcker. Jag hann sitta en massa på balkongen för att det var skönt. Jag upptäckte oxå då hur många av mina behov som var skapade och hur mycket i tillvaron som faktiskt är gratis.

Jag tänker mycket på den perioden när jag läser Karin Liljas bok Växla ner, om att ändra tempo i livet. Hon ger konkreta tips på hur man själv kan hoppa av karriärhetsen och välja tid framför pengar. Att inte arbeta heltid, utan göra andra saker istället. Att inte låta jobbet bli Det Enda och att ha andra mål än att Göra Karriär. Det är inte en bok om att snåla, utan om att inse att pengar faktiskt inte är allt här i världen; att inte underskatta värdet i att till exempel laga mat tillsammans (där värdet ligger i både näringsmässigt och socialt hänseende).

Hon funderar i början av sin bok över att människorna i bondesamhället nog hade det minst lika stressigt som vi idag och undrar över varför downshifting börjar vara så aktuellt just nu. Jag tror så här. Att sköta korna, köra in ved, laga mat till familjen var alla saker som tvunget skulle göras, men det mesta låg på gångavstånd. Visst skulle korna mjölkas vid speciella tider, höet skulle in innan regnet kom och maten skulle stå på bordet en viss tid, men Hell hour fanns helt enkelt inte. Säkert var man stressad och oroad över saker då med, om skörden skulle slå fel, om maten skulle räcka, över att barnen sov dåligt. Och visst slet folk. Herregud, att jobba i skogen/sköta en bondgård var väl ingen sinekur.

Men jag tror att stadsbor idag är mer stressade över att få ihop livspusslet, för att de geografiska avstånden är större och tiden mer inrutad. Vi ger oss vidare sällan ställtid mellan sysselsättningarna och det stressar ju förstås. Dessutom ger vi oss inte tid att vila när vi behöver det, sådär mikropausigt. Och många av oss befinner sig i ”hårda” miljöer, d.v.s städer/urbana miljöer, istället för nära naturen. För naturen läker.

Jag tror mycket på Liljas sätt att tänka kring att växla ner. Hon tar upp saker som att välja kvalitet när man shoppar, för att det är bättre rent ekonomiskt. Jag är själv rätt lat när det gäller shopping och köper hellre en dyr tröja som håller längre, så att jag slipper köpa nytt så snart. Och visst blir det billigare i längden. ”Köp dyrt -köp billigt, köp billigt -köp dyrt” sa min mamma och Lilja använder uttrycket ”buy quality, cry once” för att illustrera samma poäng. Poängen överlag är att vi inte behöver göra av med pengar bara för att vi har möjlighet att dra in dem. Vi kan lika gärna (och kanske hellre) välja att tjäna mindre pengar och göra av med dem på saker som är Riktigt Viktiga. Och använda tiden till andra Riktigt Viktiga Saker.

Å andra sidan är det kul att ha pengar över. Jag har aldrig känt mig så (monetärt) rik som när jag fick mitt första ”riktiga” jobb efter att uppsatsen var färdig. Och då gick det inte länge förrän de där skapade behoven kom tillbaka: morgonte på Pressbyrån för att jag ville; utelunch för att jag inte hade med mig matlåda; köpemuffins till eftermiddagsfikat.

(Här märker jag att jag gör lite som en av Liljas bekanta hon berättar om i boken -redogör för mina egna val här i livet med anledning av Liljas downshifting.)

Tänkvärt och konkret, Lilja! Den här boken kommer jag att gå tillbaka till.

Även i den Konungsliga Hufvudstaden finns böcker som behöver fritas, visade det sig. Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan hade lagerrensning och sen hade jag en fribok att hämta på Pocket Shop. Treevligt 🙂

De här kom jag hem med:

sthlmsfynd-Jhumpa Lahiris Unaccustomed Earth (efter att ha läst JoLs recension)

-Karin Liljas Växla ner

-Murakamis What I talk about when I talk about running (oxå efter lyriska ord av JoL)

Charlie av Margareta Suber (som jag varit sugen på sedan jag läste Ensamhetens brunn)

Following the Equator av Mark Twain

Jag tycker verkligen om att köpa böcker. Det ligger en skön tillfredsställse i att strosa runt i en bokaffär, välja ut sina böcker och sen få gå iväg från affären vetandes att de bara är miiiina.

Redan överfylld med intryck är jag i den Konungsliga Hufvudstaden för att förkovra mig i Arbetsplatsens datasystem. 2, 5 dagar med det primära syftet att ge mig fler intryck!

Som tur är har hotellet vita väggar, vilsamt vitt vårljus strilar in och jag slipper umgås efter kursdagens slut, då det inte är internat, utan fri lek efter kursdagens slut. Ikväll hittade jag ett café med Bo Kaspers Orkester på låg volym, där jag fick sitta alldeles ifred och läsa min bok och äta mina amerikanska pangkakor, utan att konversera en endaste människa. Ljuvligt!

Lyran har dragit igång vad hon kallar en tematrio och första trion ska vara böcker skrivna av författare som fått Nobelpriset. Jag hakar på, även fast jag inte har läst många nobelpristagare! Utan inbördes ordning kommer:

  1. Martha av Doris Lessing. Jag förundrades över det inkännande i beskrivningen av Martha.
  2. Vredens druvor av John Steinbeck. Ett av mina första möten med en nobelpristagare. Jag läste den i gymnasiet när jag hade fått tag på en lista med s.k ”klassiker” och fick en känsla av ”äntligen läsning att bita i”. Den fungerar för mig lite som Mannen utan öde fungerar för Lyran.
  3. Mannen utan öde av Imre Kertész är mitt tredje val. Den är lågmäld och fruktansvärd och jag förundras och fascineras över sättet att icke-skildra något så fruktansvärt  som koncentrationslägret.

Just nu skulle jag kunna ge ganska mycket för att få:

  • ett rum helt i vitt möblerat med bekväma läsmöbler
  • fullkomlig tystnad
  • vårsol alternativt ett snöfall utanför fönstret
  • sjok av tid
  • någon som med jämna mellanrum kom in med typ scones, färskost och marmelad, smoothies eller helt enkelt väckte mig ur en tupplur och berättade att middagen var serverad.

Då skulle jag inte släppa Murakamis Fågeln som vrider upp världen förrän den var rejält utläst. Den där halva sidan jag nu hinner läsa innan ögonen trillar ihop är ju bara frustrerade lockande.

Jag jobbar nu i en omgivning där jag inte kan skärma av alla intryck ordenligt. Det resulterar i en förfärlig huvudvärk framåt eftermiddagen och en massiv trötthet efter jobbet. Men det förtretligaste är att jag inte orkar läsa..

Sen övar jag mig på att ligga på spikmatta. Det är jätteläskigt, men bra, för jag sover som en död och det hjälper mina ihopbitna käkar att bli mindre ihopbitna. Och bidrar till att jag inte orkar läsa sen.. hm, jag får kanske förlägga läspassen tidigare på kvällen.

%d bloggare gillar detta: