You are currently browsing the monthly archive for maj 2009.

Idag infördes innegångsförbud på grund av högsommarvärme. Vatten, solskydd och picknickmaterial packades ner och vi tog oss ut i husets trädgård. Premiär! Jag finner det som vanligt angenämast i skuggan och hade gett mig på en omläsning av Manguels The library at night.

Efter att ha nickat till både en och två gånger insåg jag att det var bäst att byta genre. Och hämta mer vatten.I nattduksbordet hittade jag Ken Folletts En värld utan slut (fristående fortsättning på Svärdet och spiran), en tegelsten jag helt hade glömt av att jag hade fått av mammlan. Perfa. Fylla på med mera vatten och ut i bastun igen. Hittills är Follett bra som vanligt, med bra historier, många centrala gestalter och ett bra driv i historien. Jag gillar när man hittar böcker man inte visste att man hade!

Det visade sig att våra mycket trevliga grannar bakishängde där i solen och i skuggan fanns grannen H, i full färd med att slipa motorcykelhjul. Han hade slippapper att låna ut, så inte nog med att jag har återfunnit en oupptäckt bokskatt idag (Follett är alltså 1200 sidor..), så har jag varit kreativ och påbörjat projekt Måla Kökspall… delprojekt Slipa är klart, liksom delprojekt Rödmåla. Nu återstår delprojekt Svartmåla, vilket, om vädret fortsätter, nog ska göras under tisdagen.

Mera trägårdshänga till folket, säger jag bara 🙂

Jag vet inte riktigt hur jag tänkte när jag valde Handel med döden av Simon Kernick efter att precis ha läst En oväntad semester. Söt chic-lit och därefter något av det blodigaste och vidrigaste jag har läst på länge. En lite chockartad omställning, minst sagt.

Denis Milne är polis, men extraknäcker som yrkesmördare. Han skjutertre människor, men det visar sig att de är oskyldiga. Åtminstone verkar det så till en början. Det blir stort pådrag förstås och själv börjar Milne utreda mordet på en ung prostituerad. Och samtidigt försöker han ta reda på varför det var så viktigt att få de tre ur vägen.

Det är brutalt, blodigt, våldsamt, svart, cyniskt och väldigt bra. Det går snabbt: Kernick vilar inte på hanen (no pun intended) när det gäller att tjörva ihop historien ordentligt. Det visar sig att många av människorna har oväntade, olagliga och, i vissa fall, perversa och motbjudande skelett i garderoben. Det håller och är spännande hela vägen. Våldsamt och äckligt. Bitvis riktigt äckligt och jag är glad att det ”bara” är en bok. Och att jag är ganska härdad, för jag hade inte väntat mig all den här geggan.

Det är en svart värld Kernick målar upp, där människor inte drar sig för att fiender och hot ur vägen, kosta vad det kosta vill. En värld där människor inte är goda, där skenet ofta bedrar och det rejält och där den överlever som är smartast, mest snabbtänkt, tyngst beväpnad, har mäktigast vänner och inga skrupler har. En där en polis kan extraknäcka som mördare. Och gör det med sitt samvete i behåll.

Och trots detta vill jag läsa nästa bok, En bra dag att dö. Jag vill veta hur det går för Milne. Hur klarar han sig?

Den absolut första chic-lit jag överhuvudtaget läste var Vattenmelonen av Marian Keyes. Sen har jag inte läst henne på många många år, men när jag hittade En oväntad semester, så kände jag att det var dags igen.

Rachel är irländska och bor i New  York, otrivs på sitt jobb och ägnar sig åt att festa och ta droger istället. Så mycket att hon efter en överdos tas in på behandlingshem på Irland. Coolt, tycker Rachel, som ser framför sig en semester där hon ska glida omkring med kändisar, ta del av spabehandlingar och massage och äta massa färsk frukt och grejer. För HON är då ingen missbrukare. Allt är ju bara ett missförstånd från hennes familj. Hon har ju inga drogproblem! Fast så är det väl kanske inte, när allt kommer omkring.

Som vanligt är Keyes en skön iakttagare av mänsklig interaktion och människors funderingar kring dessa. Rachel är fullständigt övertygad om att hon inte har några problem och tycker mest hon har fått en biljett till första parkett när hon i gruppterapin får se andra människor bryta ihop och erkänna sin problematik. Och jag bara väntar på att terapeuten ska vända sig till Rachel. Och när det händer, vojne, vojne!

Rachels hela historia kryper fram, vi får träffa Machogänget och fantastiske Luke och hur i all världen ska det gå dem emellan som Rachel har behandlat honom? Det här är en varm, sorglig och faktiskt riktigt intelligent bok, som jag tycker på ett fint sätt fångar den totala förnekelsen hos en missbrukare. Och självklart finns där det chääärlek oxå, vad vore väl en chic-lit utan det?

Dock stör den svenska titeln mig. Den engelska är mycket bättre.

Nyfyndat på Myrorna:

Nytt i hyllanEn oväntad semester av Marian Keyes

Vi måste prata om Kevin av Lionel Shriver

Förorternas Buddha av Hanif Kurishi

Handel med döden av Simon Kernick

Och från Bookmooch, finaste finaste
finaste utgåvan av A concise chinese-English Dictionary for lovers:

moochat

Efter att ha letat på diverse bokhandlar i olika städer i vårt land, så fann jag Who’s that girlCelsiusbokhandeln i Uppsala härförleden. I övrigt är den en Mycket Trevlig Bokhandel, där man till exempel kan köpa block med sköna glatta sidor! Rekommenderas varmt!

Boken, då. Ung Lyckad ™ Kvinna med eget PR-företag, fulltecknad kalender och helt sönderstressad möter en dag sig själv som hon var tio år tidigare och undrar vad som har hänt på vägen. Varför hon ser sig själv som lycklig då, men inte nu? Varför hon inte skämdes över att vara som hon var då? Hur det kommer sig att hon skäms över det mesta nu? Att hon bryr sig om andras uppfattning i det mesta?

Igen har jag läst en chic-lit. Jag som inte läser chic-lit. Igenkänningsfaktorn är dock stor och även om upplägget genomskådas ganska snart, så är den faktiskt ganska trevlig. Ibland lite långsam, ibland ohyggligt pratig, så jag skummar ett par stycken, men emellanåt romantisk och söt så sockret rinner ur sidorna. Perfekt kvällsläsning när kroppen är trött efter en söndersprungen dag och hjärnan trött efter en stressad dag.

I Minaret arbetar Najwa som osynlig tjänsteande hos välbärgade Londonbor, tar hand om deras hem och barn. Ett liv som 20 år tidigare hade varit helt otänkbart för henne. Uppväxt i en sekulariserad överklassfamilj i Khartoum i Sudan med resor till London på loven hade hon en helt annan framtid framför sig. Tills familjen hals över huvud tvingas fly. Van vid att pengar alltid finns är Najwa inte speciellt intresserad av att slutföra sin utbildning och därigenom skaffa sig ett arbete. Hon påbörjar en klassresa nedåt. Och en religiös resa. Lågmält och stadigt berättar Najwa sin historia. Inte bittert, inte längtansfullt nostalgiskt, utan lugnt konstaterande: så här blev det.

Aboulela visar på ett fint sätt vilken funktion tro kan ha för individer, även när det inte är kristendom! Äntligen läser jag en bok där islam bara är, och får fungera som stöd och förklaringsmodell i helt vanliga människors liv. En bok där tro och sekularisering cirklar kring en annan religion än kristendomen, även fast den utspelar sig i väst. Äntligen!

Religionen hjälper Najwa att finna ro i tillvaron och hållbara förklaringar till bland annat varför hennes brors tillvaro ser ut som den gör. Det religiösa uppvaknandet är heller inte rebelliskt eller högljutt, utan stillsamt , men samtidigt kraftfullt. Samtidigt visar Aboulela hur klass och religion krockar och hur svårt det är att agera utanför de förväntningar ens omgivning har på en, oavsett hur mycket man som individ kämpar. Den här historien kommer jag att bära med mig länge!

Lahiri fortsätter att beskriva utvandrade indiers/andra generationens exilindiers tillvaro i Unaccustomed Earth och jag älskar vad jag läser. Åtta noveller, alla fristående utom de tre sista som hänger samman. I allmänhet är det välbärgade/välutbildade indiers situation hon beskriver.

Min största invändning mot att läsa noveller är ju att de hinner ta slut innan historien hinner utveckla sig. Så är inte fallet här. Historierna är precis lagom långa för att hinna avslutas innan de tar slut (om ni förstår 😉 ). Jag behöver inte göra någon paus mellan historierna, utan kan bara plöja fram genom boken. Jag älskar framförallt titelnovellen för skildringen av relationen mellan far och dotter. En av årets Riktigt Bra Böcker.

När jag har läst de tre sista novellerna funderar jag på om inte Lahiri ska skriva en novel snart. När jag så läser på lite, så ser jag att hon tidigare har skrivit en roman. Att jag inte har upptäckt det förrut! Så nu har jag reserverat I väntan på ett namn på bibblan 😉

Mitt ex av Eat, pray, love är på väg till Holland och After Victory är på väg till USA. Och på väg till mig från Nya Zeeland är Rubyfruit Jungle och  från Italien förhoppningsvis A concise Chinese-English Dictionary for Lovers.

Bookmooch är en myycket trevlig uppfinning 😉

Som om det vore förutbestämt, så dråsade The to-do list in på bibblan klar för mig att hämta precis när jag är igång med annan hur-du-ordnar-upp-ditt-liv-läsning.

Mike Gayle (vars To-do-list-blogg ni hittar här) surnar till över att han bor i ett skitigt hus, inte har koll på någonting och en massa dåliga samveten. Och i jämförelse med sina jättevuxna grannar Derek och Jessica är han fortfarande ett barn. Ett 36 år gammalt barn. Så han skriver ner på en lista alla dåliga samveten, ger sig tusan på att klara alla (eller ivf 99%) av alla 1277 punkterna tills hans nästa födelsedag och ordnar så att hans kompisar får bestämma huruvida han lyckas eller inte (så att han inte fuskar…).

Hans tips:

1. Make a list.

2. Do it.

Högt och lågt blandas: han avslutar abonnemang han har betalt i flera år, men aldrig använt, men gör det på barnsligast tänkbara vis; han umgås med sin mamma i en veckas tid, men med det (kanske ändå inte så barnsliga) syftet att få henne att tappa hakan (man kan säga att han lyckas).

Den är förstås full av värme och kärlek, för flera av punkterna på hans lista involverar ju hans medmänniskor (nr 715: Take Lydia campinh since she’s been begging to do it on a daily basis ever since she saw people doing it on CBBC a year ago; nr 12: be nicer to wife). Men de är oxå av de mer klassiska som nr 654: install a door bell.

Läs om hur han gör det och om han lyckas. Och tack och lov reflekterar han över huruvida han någonsin kommer att bli Derek-och-Jessica-vuxen.

”Eat, pray, love” av Elisabeth Gilbert handlar om hennes år på resande fot efter en smärtsam skilsmässa (vilken skilsmässa är inte det?). Först åker hon till Italien för att njuta (läs: äta) (gelato, pizza, oliver) och lära sig italienska. Hon struntar i hur maten påverkar hennes utseende, utan hänger sig verkligen åt ätandet och konverserandet. Därefter åker hon till Indien för att be och meditera. Där bor hon i en ashram, med allt vad det innebär med chores, tidiga mornar med meditation och böner till Gud. Hon använder termen yoga, men pratar nästan inget om asanas, alltså den fysiska yogan, utan mer om meditation. Hon upptäcker mycket om sig själv. I den sista delen åker hon till Bali för att älska. Egentligen för att finna balans, men hon råkar visst finna lite kärlek oxå. Hoppsan.

Jag gillar ju att läsa om människors resor, inre som yttre, och föll därför för den här boken. Jag gillar att läsa om Gilberts utveckling och att hon är så ärlig om sina reaktioner. Jag tänker ganska ofta ”gud, så amerikaaanskt hon reagerar” (precis så där fördomsfullt), men gillar henne ändå. Trots det, så fastnar boken ändå inte så där på hjärnan som andra böcker jag har tyckt om. Den glider lixom iväg, utan att lämna något annat intryck än ett ljummet okej.

%d bloggare gillar detta: