”Eat, pray, love” av Elisabeth Gilbert handlar om hennes år på resande fot efter en smärtsam skilsmässa (vilken skilsmässa är inte det?). Först åker hon till Italien för att njuta (läs: äta) (gelato, pizza, oliver) och lära sig italienska. Hon struntar i hur maten påverkar hennes utseende, utan hänger sig verkligen åt ätandet och konverserandet. Därefter åker hon till Indien för att be och meditera. Där bor hon i en ashram, med allt vad det innebär med chores, tidiga mornar med meditation och böner till Gud. Hon använder termen yoga, men pratar nästan inget om asanas, alltså den fysiska yogan, utan mer om meditation. Hon upptäcker mycket om sig själv. I den sista delen åker hon till Bali för att älska. Egentligen för att finna balans, men hon råkar visst finna lite kärlek oxå. Hoppsan.

Jag gillar ju att läsa om människors resor, inre som yttre, och föll därför för den här boken. Jag gillar att läsa om Gilberts utveckling och att hon är så ärlig om sina reaktioner. Jag tänker ganska ofta ”gud, så amerikaaanskt hon reagerar” (precis så där fördomsfullt), men gillar henne ändå. Trots det, så fastnar boken ändå inte så där på hjärnan som andra böcker jag har tyckt om. Den glider lixom iväg, utan att lämna något annat intryck än ett ljummet okej.

Advertisements