Den absolut första chic-lit jag överhuvudtaget läste var Vattenmelonen av Marian Keyes. Sen har jag inte läst henne på många många år, men när jag hittade En oväntad semester, så kände jag att det var dags igen.

Rachel är irländska och bor i New  York, otrivs på sitt jobb och ägnar sig åt att festa och ta droger istället. Så mycket att hon efter en överdos tas in på behandlingshem på Irland. Coolt, tycker Rachel, som ser framför sig en semester där hon ska glida omkring med kändisar, ta del av spabehandlingar och massage och äta massa färsk frukt och grejer. För HON är då ingen missbrukare. Allt är ju bara ett missförstånd från hennes familj. Hon har ju inga drogproblem! Fast så är det väl kanske inte, när allt kommer omkring.

Som vanligt är Keyes en skön iakttagare av mänsklig interaktion och människors funderingar kring dessa. Rachel är fullständigt övertygad om att hon inte har några problem och tycker mest hon har fått en biljett till första parkett när hon i gruppterapin får se andra människor bryta ihop och erkänna sin problematik. Och jag bara väntar på att terapeuten ska vända sig till Rachel. Och när det händer, vojne, vojne!

Rachels hela historia kryper fram, vi får träffa Machogänget och fantastiske Luke och hur i all världen ska det gå dem emellan som Rachel har behandlat honom? Det här är en varm, sorglig och faktiskt riktigt intelligent bok, som jag tycker på ett fint sätt fångar den totala förnekelsen hos en missbrukare. Och självklart finns där det chääärlek oxå, vad vore väl en chic-lit utan det?

Dock stör den svenska titeln mig. Den engelska är mycket bättre.

Annonser