You are currently browsing the monthly archive for juni 2009.

Häromhelgen fick jag så äntligen tid och lust att ombörja Murakamis Fågeln som vrider upp världen. Nu kan jag inte släppa den. Jag tar spårvagnen istället för går sista biten till jobbet för att få läsa; jag går lite tidigare till busshållplatsen för att hinna stå och läsa innan bussen kommer; jag anstränger mig för att hålla ögonen öppna varje kväll för att läsa nåågra ord till. I helgen åkte den förstås med till den nyfunna badstranden och ikväll var den middagslektyr vid förutnämnda avsvalkningsställe.

Långsamt långsamt utvecklar historien  sig från att ha varit en roman till att vara något mer, något mörkare, något lite mer skrämmande. Och det kommer helt oväntat, allt i den boken är helt oväntat. Men bra. Genomgående mycket bra.

Annonser

Dagens i-landsproblem: Vilka böcker ska jag lägga till i min önskelista på Bookmooch? Min hjärna är helgdöd och min bokdel i kalendern ej uppdaterad. Kriis.

Som jag har längtat efter att läsa en roman av Lahiri! Jag har verkligen älskat mig igenom hennes novellsamlingar, men alltid önskat att hennes karaktärer och berättelser ska få en hel roman att utvecklas och berättas i. I väntan på ett namn är verkligen precis vad jag har väntat på (även om den kom redan 2003, så har jag alltså inte läst den förrän nu..)

På samma sätt som i novellsamlingarna skildrar hon med omedelbarhet sina karaktärers liv och tankar. Direkt får man kontakt med dem, direkt är deras känslor, motiv och handlingar klara för en. Ingen startsträcka, inget onödigt tjafs, men ändå finstämt, lixom finmejslat. Aldrig ett ord för mycket, men heller inte ett för lite. Väl iakttaget och väl beskrivet.

Igen fångar Lahiri känslan av att inte höra hemma någonstans, en känsla som finns i båda generationerna Ganguli. Intressant hur liknande känslor av främlingsskap både finns hos generationen som lämnade ett bekant land, språk och dito kontinent och hos det uppväxande släktet i Det Nya Landet som inte har bott längre hemifrån än fyra timmar med tåg. I alla Lahiris berättelser finns ett slags stillsam melankolo och sorgsenhet över att inte höra hemma någonstans. Samtidigt finns ett driv framåt i berättelsen. Sällsam kombination.

I Lahiris skildring av Gogols och Maxines relation så tror jag ibland att jag läser Hustvedt: New York-sk välutbildad medelklass med sina egna quirks, bekväm och välkomnande vänlig, utan att vara översittare. Jag tror att Leo t.ex (från What I loved) skulle trivas med Maxines föräldrar.

Det enda jag inte riktigt gillar är slutet. Jag undrar om det är för att det känns för enkelt att sluta där det en gång började eller för att jag gör den kopplingen? Till skillnad från resten av berättelsen känns det faktiskt onödigt långdraget, ni vet som de sista tonerna i ett smörigt stycke som lixom aldrig vill ta slut.

Lahiri hanterar även romanens format väldigt väl och jag hoppas som Magix att Lahiri snaart kommer kommer med något nytt! Och väldigt gärna en roman!

Läs mer om Lahiri här

Myrorna ligger aaaalldeles för nära mitt jobb. Sådär att man bara kan slinka in och ta en kik i deras pockethylla som står prixis vid kassan. Och komma därifrån med:

Dagens skörd

Dagens i-landsproblem: Follett-tegelstenen på 1200 sidor är för stor att ha med som pendlingsläsning. Då behöver jag en pirra. Kanske tom ett helt släp.

Bokhore-Helena har en ny enkät. Enkäter tycker vi om, så här kommer mina svar:

Senast köpta inbundna bok: Oj, det tror jag inte jag kommer ihåg. På sistone har det blivit mycket pocket.
Senast köpta pocketbok: Den senaste jag köpte var någon av de här fyra. Senast moochade boken var Rubyfruit Jungle.
Ultimata längden på en bok: Jag tycker inte om korta böcker. Jag läser snabbt och vill att historier ska räcka läänge. Noveller har ju Jhumpa Lahiri lärt mig älska, men annars är nog genomsnittsboken jag läser 300-400 sidor. Då tar det lixom ett tag att läsa ut den 😉
Favoritbokhandel: Även fast jag bara har varit där en gång, så är jag kär i Celsiusbokhandeln i Uppsala. The Upsala English Bookshop gillar jag oxå.
Favoritbibliotek: Bibblan hemma i Lapphelvetet! Deras fackavdelning är rena guldgruvan och dessutom är böckerna jag vill läsa sällan utlånade. Den bibblan är för mig förknippad med läslust och sommar och saknar jag läsinspiration när jag är hemhemma, så går jag dit. Det slår aldrig fel!
Favoritplats att läsa (i hemmet): I en av fåtöljerna vid fönstret i vardagsrummet. Med en filt över benen och ryggen mot resten av världen i sommarljus är det min oas.
Favoritplats att läsa (utanför hemmet): Jag läser gärna på tåg. Då har man mängder med tid och ska dessutom mest sitta stilla…jag undrar om det inte är så att tågets uppfinnare faktiskt var inbiten bokläsare 😉 På en filt på en gräsmatta en solig dag är också skönt. Det ska fläkta lite och jag ska ligga i skuggan, då är det perfekt!
Fem författare du alltid köper i inbundet format: För fem år sen hade jag svarat Liza Marklund, men det gäller helt klart inte längre. Nu köper jag dessutom knappt nåt inbundet längre.
Bästa lässnackset: Många av mina bästa lässtunder har jag haft tillsammans med chokladbollar, även om det finns risk för kladd, framförallt på sommaren. Choklad överlag får bli mitt svar, trots kladdrisken, faktiskt.
Bästa läsdrycken: Te! Gärna Guteblandning eller rött kryddigt. Ett stort glas vatten i närheten är oxå nödvändigt, jag avskyr att behöva avbryta läsningen för att gå och hämta vatten. Lixom Helena blir jag törstig av att läsa.. eller möjligen av chokladen..
Bästa bakgrundsljudet vid läsning: Tystnad eller fågelsång.
När på dygnet läser du helst? I veckorna blir det innan jag somnar, men på helgen gärna på eftermiddagen, från typ 14 och framåt.
Bästa bakfylleläsningen: Jag vill se teveserier när jag är bakis. Alt. somna till Formel1.
Bästa kollektivtrafikläsningen: Något sammanhängande, men som tål att snabbdyka in i. Jhumpa Lahiri är riktigt bra, faktiskt, lixom chic-lit och relativt lättläst facklitteratur. Överlag är facklitteratur bra pendlingsläsning, så länge de inte behandlar ämnen jag arbetar med.

Rubyfruit jungle är en berättelse om att hitta det ställe där man passar in. Historien om Molly Bolt är en historia om att växa upp ointresserad av att passa in i traditionella roller och att gå sin egen väg. Kanske framförallt är det en historia om en ung stark kvinna som går sina egna vägar i en tid när det verkligen inte var vanligt och knappt socialt tillåtet. Hon tar för sig, uppför sig på det hela taget rätt mycket som en man, och det är minsann inte populärt hos männen…Dessutom är hon lesbisk.

Molly ifrågasätter aldrig sin person eller sin sexualitet, utan tar den som ett faktum och agerar därefter. Hon försöker inte anpassa sig till sin omvärld, utan går omkring i världen och vill att den ska ge henne vad den ger andra kvinnor (och män!). Hon vet att hon inte passar in i den typiska kvinnorollen, men ser inte varför det skulle innebära ett annat bemötande. Hon tillåts studera på regissörslinjen, men upptäcker som enda kvinna en massa problem som inte kan vara relaterat till något annat än att hon är i minoritet och dessutom kompetent. Hon inser tidigt att de typiska rollerna som både män och kvinnor förväntas passa in i är begränsande och hindrande. Hon är den som ifrågasätter sina barndomskamrater varför de ändå hamnade i rollerna och möts av viss förvåning över frågan, men oxå av viss irritation (som kanske grundar sig i beundran och avundsjuka).

Molly är kaxig, ironisk, självsäker och inte den som ger sig i första taget. Hon ställer upp för sina vänner och är fylld av kärlek och värme. Hon får mig att skratta och jag avundas henne den styrka hon besitter att ta sin existens som självklar och värd att stå upp för i alla lägen.

I En bra dag att dö, uppföljaren till Handel med döden har Dennis Milne tagit sig till Filippinerna där han driver ett hotell tillsammans med en av sina tidigare tjallare och emellanåt försörjer sig som yrkesmördare. Under ett helt annat uppdrag får han nys om en ledtråd till mordet på en före detta poliskollega. Han åker tillbaka till London för att försöka få klarhet i vad som faktiskt har hänt.

Snabbt går det, i den här boken som i den tidigare. Händelseförlopp tar oväntade vändningar, det är rått och folk drar sig verkligen inte för att använda våld. Jag tycker mig ha läst en del deckare i min dag och brukar därför inte bli så förvånad över det som sker, då följer ett känt recept. Men En bra dag att dö förvånar mig ständigt. Saker händer snabbare än jag förväntar mig, det otänkbara inträffar mest hela tiden och lojaliteter är inte det de tycks vara. Människor är heller inte de de tycks vara. Händelser hänger heller inte ihop som jag hade trott och som Kernick ger sken av. När den initiala förvåningen har lagt sig njuter jag av att överraskas, trots att överraskningarna är blodigare, råare och mer perversa än i min vildaste fantasi. Det är outlidligt* spännande och jag kan knappt läsa snabbt nog för att få veta hur det går och hur det ska sluta.

Jag förvånas över att jag inte äcklas mer under läsningen, för Kernick låter Milne komma i närheten av de kanske vidrigaste brottslingarna. De är inte bara medvetna om att deras handlingar är olagliga; de handlar i syfte att njuta och är dessutom så högt uppsatta i samhället att de har stora möjligheter att dölja resultatet av sina handlingar genom att plantera bevis hos andra och lägga skulden på oskyldiga. De drar sig heller inte för att döda för att dölja sina handlingar. Milne framstår i jämförelse som den verklige hjälten, trots att även han är långt utanför lagens råmärken. Och visst är det därför man gillar honom; han försöker ju sätta fast de ”verkliga” brottslingarna -de som ger sig på de som inte kan försvara sig. Eller finns det grader i helvetet? Är ett uppsåtligt brott mot en brottsling en försvarbar handling?

Nästa bok, Mord för mord, kommer på svenska i augusti i år och jag kan knappt bärga mig! (Måtte inte Kernick nu gå och dö som en viss Larsson, för den här författaren vill jag baske mig följa i fler än tre böcker!)

*outlidligt= outhärdligt+olidligt. Fantastiskhetens påfund. Väldigt användbart.

Jag konstaterade ju häromsistens att Kernick skriver så himla bra, jag vill läsa mer av honom”. Så jag chansade, mailade Bra Böcker och frågade om jag kunde få ett recensionsex av En bra dag att dö. De svarar ”självklart, den är redan på väg” (faktiskt ett direkt citat). Wow!

Ca två dagar senare damp paketet ner i brevlådan. Jag slet upp paketet på väg ner i soffan, kan jag säga..

Tack Erika på Bra Böcker för suveränt snabbt svar och för utomordentlig service! 🙂

%d bloggare gillar detta: