En värld utan slut fick jag av mamma för tre-fyra år sen (kanske ännu längre sen?), då hon visste att jag hade slukat Svärdet och spiran. Den har hängt med ett par flyttar och bara blivit stående i hyllan, då annan läsning kommit före. 1200+ sidor tjock, så tog faktiskt formatet emot oxå: jag ska ju orka hålla i den när jag läser den om kvällarna.

En värld utan slut är en fristående fortsättning på Svärdet och Spiran och tar vid ca 150 år efter den sistnämnda. Kingsbridge har växt, katedralen behöver repareras och pakter, intriger, stark kärlek, svartsjuka, ärelystnad och ont hat finns på precis samma sätt som i första boken. Fyra personer får vi följa, som sammanlänkas av en händelse när de är små. Fyra personer med väldigt olika livsöden som tillsammans gestaltar liv och leverne på hela den sociala stegen i 1300-talets England.

Med Follett är det aldrig är någon tvekan. Han förklarar för sin läsare alla pakter, allas motiv, vem som är lirad med vem och varför saker sker. Här förutsätter vi inget hos läsaren, utan talar om läget direkt. Ibland vill jag inte vara klipsk och beräknande när jag läser, utan enbart låta mig hänföras/förfasas av händelseförlopp och skeenden och då är Follett bra. Jag våndas och längtar med de olyckligt kära, drar en lättad suck av lycka när bra saker händer bra personer och ser med svarta ögon på personer som gör ont och vill ont. Spänningen förtas inte av att deltagarnas motiv till sina handlingar är klara, ety utgången är oviss ända tills Follett bestämmer sig för att berätta.

Jag uppskattar oxå (vad jag tror är äkta) sakkunskap om hantverk, vare sig det gäller katedrals- eller brobyggeri. Det finns en tjusning i att låta passionerade människor prata/visa om sin passion och de av Folletts karaktärer jag tycker bäst om är de som är nytänkande, passionerade och intelligenta. De överkommer hinder som står i sin väg och låter sitt kunnande tala för sig självt. Lättläst, lättförstått och väl utfört hantverk, Follett. Det tycker vi om 🙂

Annonser