Hemkommen till Sverige från London och Amsterdam började jag läsa om Alberte-trilogin. Men inte minns jag historien som  så…mörk? Jag minns böckerna diffust som ”väldigt väldigt bra”, dock med oklar motivering till varför. Språket är en fullträff från första början, så det älskar jag. Men handlingen? Jag inser att jag faktiskt har glömt vad böckerna handlar om. Det är obekväm och faktiskt rätt ångestladdad läsning, men mina ögon drivs framåt av att jag inte minns hur det gick för Alberte. Det är obehagligt och mörkt och jag ifrågasätter verkligen varför jag gav böckerna epitetet ”bra”. Men varför?

Jag brukar gilla böcker med unga kvinnliga huvudpersoner som inte uppför sig enligt konventionerna; som gärna utspelar sig i urbana miljöer på 1800-1900-tal och där författaren skildrar det sociala spelet. Serien om Alberte handlar ju om unga blyga Alberte, uppväxt i en borgerlig familj och är en besvikelse för sin mor som inte förståår att Alberte inte kan uppföra sig. Den utspelar sig i en nordnorsk småstad under sent 1800, tidigt 1900-tal, där det är viktigt vad alla andra tycker; den bild andra har av en; att man blir sedd med rätt personer och att man förstår att uppföra sig. Men det är så obekvämt, så obekvämt.

Sen förstår jag. Sandel har fångat så många av mina funderingar från min uppväxt och jag minns tankegångarna, reaktionsmönstren och ångesten som omvärldens reaktioner gav. Det där med att tillvaron skaver mot en och att man inte vet vad man vill, bara vad man inte vill. Kanske för att man inte vet vilka alternativ som bjuds. Som jag känner igen mig i den sociala inlåsningen i ett litet samhälle, de rigida ramar som gäller för umgänge och aktiviteter; den efterlängtade friheten i en ny och okänd stad, det anonyma i att umgås med människor med vilka man inte har några som helst band. Och upptäckten att man ändå inte kommer ifrån sina minnen, sin uppväxt, ensamhet och sin sociala bakgrund. Att friheten såsom frihet från sig själv kanske ändå inte finns.

Därefter kan jag koncentrera mig på Alberte igen. På hur hon vågar ta för sig, gör egna val som inte alltid har outtalade motiv och som därför inte alltid kan förklara för sin frågande omgivning. Jag läser om det bitterljuva i att närma sig människor av ensamhet och närhetsbehov snarare än av nyfikenhet och glädje. Jag läser samlingsvolymen och jag upplever att läsningen av böckerna i det formatet, med omedelbar övergång mellan böckerna, gör historien mer rättvisa. Och jag konstaterar att serien om Alberte är ”väldigt väldigt bra” den här gången oxå.

Har någon läst något mer av Cora Sandel? Som Lyckan till exempel? Kranes konditori?

Annonser