Periodvis dras jag till riktiga eländesböcker. Såna där skildringar av olyckliga, trasiga, misshandlade, skadade människor. De  ska vara BOATS*, dessutom och gärna självbiografiska, det vill säga att det är pojken i boken som har skrivit den (undrar vad det bokvalet säger om mig…).  När ingen annan ser av Duncan Fairhurst är en sån bok. Hans far utnyttjar honom sexuellt under tio års tid, från det att Duncan är fyra tills han är fjorton år. Duncan flyr in i allehanda droger för att döva känslorna och dölja för sig själv vad han utsatts för. Tills det inte funkar längre.

Fairhurst beskriver rakt, naket och obönhörligt om det som sker och sina känslor kring det. Han älskar sin far och den uppmärksamhet han får, men hatar det fadern utsätter honom för. Ändå saknar han uppmärksamheten när övergreppen slutar. Han går i terapi och inser att han blir svartsjuk, när han av terapeuten får frågan om han tror att fadern hade andra offer. Vilka känslor (från offrets sida) att förknippas med sexuella övergrepp: kärlek och svartsjuka!

Duncan lär av sin far att egenintresset är det enda som ska styra ens handlingar och han drar sig inte för att ljuga för sina vänner om det gynnar honom själv. Något som slår tillbaka på honom när han för en gångs skull försöker vara ärlig.

Det är bitvis starkt motbjudande läsning och illamåendet är rent fysiskt. Anledningen är inte enbart det fruktansvärt egoistiska i att förgripa sig på ett barn (och dessutom sitt eget!), utan även för att Fairhurst inget lämnar åt läsarens fantasi. Inget om övergreppen och inget om Duncans upplevelse av det. Det är en intelligent redogörelse, utan distans eller överslätande förklaringar. Fairhurst beskriver det komplexa och i att vara offer för en pedofil som tillika är ens förälder. Att älska och samtidigt hata. Att behöva närhet och samtidigt sky den som ska ge det. Att vara rädd för den som ska förse en med trygghet och värme.

* Based On A True Story.

Annonser