You are currently browsing the monthly archive for november 2009.

Lite ommöblering i vardagsrummet har nu möjliggjort en alldeles underbar läs-&myshörna under trappan. Förträfflig för te- och bokstunder. Framförallt om man virar in sig i täcket och får äta choklad samtidigt som man läser! Mysandes där har jag nyligen plöjt

  • Jerry Williams s.k självbiografi, en bok som inte fick mig att gilla honom mindre, trots vissa frågetecken kring fakta och fiktion. Vilken rocklegend!
  • Anders Öhrmans Komma ut. Berättelser ur garderoben, en intervjubok där tjejer och killar berättar hur det var att komma ut för sin omgivning. Tårar i ögonvrån genom nästan hela boken, så himla fint och fasansfullt om att berätta om det innersta för de närmaste. Så modigt och så himla onödigt att heteronormen ska vara så stark.

Jag har oxå läst ut Reading Lolita in Tehran, som jag nog hade haft större behållning av om jag, förutom Lolita även hade läst The Great Gatsby, Henry James och Jane Austen. Bra om litteratur som situations(o)beroende och som sprängstoff i ett styrt samhälle. Sugen på att läsa ovan nämnda verk/författare och mer av arabisktalande/-skrivande författare.

På väg hem från en av höstens alla utbildningar jag går plöjde jag Alexandramannen. Vår tids största nätsexhärva av journalisten Katia Wagner. En makalös historia om att bli lurad på Internet för att sen bli utnyttjad IRL. Där både offren och förövaren, just Alexandramannen, intervjuas och visar bilden av ett samhälle utan kunskap och möjligheter att skydda sina unga (kvinnliga) medborgare. Jag vill kunna säga att det här skedde i Internetanvändandets barndom i Sverige, i slutet av 90-talet och början av 00-talet, men det vore att ljuga. Tyvärr. Duktigt läskig bok som varenda förälder, lärare och soc.sekreterare borde läsa. Pronto!

Den nya läshörnan till trots, så dalar inspirationen som alltid så här års. Jag läser väl en del, men vi får väl se när jag bloggar igen.

Förutom Guillou är Jerry Williams en husgud ihusetjagväxteupp. Han kallas kärleksfullt Sherry (eller är det Cherry?) och är allmänt avgudad. Han spelas alltid på högsta volym och det SKA sjungas med!

När jag är nere och inte har ro att läsa en Hamilton, så funkar det ofta med Git it, Who’s gonna follow you home eller Billy Jean, Charlie Brown & Suzie Q för att få mig på bätre humör. Jag har knappt hört karln prata, så jag tog och lyssnade på hans sommarprat häromkvällen. Och jag är förstås inte det minsta biased när jag tycker att han verkar vara en jävligt rolig kille. Skön och varm. Och mer musikaliskt skolad än jag hade trott.

Jag googlade honom och förutom att jag hamnade i en jättelång Flashbacktråd där hans släktskap med en otrevlig, tillika brottslig, Fernström diskuterades, så hittade jag en artikel där han (bland annat) diskuterar sin familj. Närmare bestämt så här:

Du och din hustru har varit gifta i 25 år och har två döttrar tillsammans ?

– Mm, men jag snackar inte om sånt egentligen.

Är det för att skydda privatpersonen Erik Fernström?

– Nej, jag tycker bara att det blir corny när man pratar om kärringar och sånt. Det blir nästan som att de är någon sorts bihang.

– Jag hade blivit jävligt förbannad om jag hamnat i den rollen. De har ju en alldeles egen power. /…/

Respect, Jerka. Familjen snackar man inte om i relation till Erik-som-Jerry. För de har en alldeles egen status. Som självständiga. Respekt, kallas det.

Dvärgen är anställd vid hovet i ett litet furstendöme i renässansitalien. Han är 26 tum hög och reagerar med ilska på det mesta som andra reagerar med glädje/kärlek/insert valfri positiv känsla.  Han avskyr mänskosläktet, likväl som han avskyr sitt eget släkte. Han har ett stort behov av ensamhet och har ordnat det så att de dvärgar som tidigare fanns på slottet sålts. Och dräpt den sista. Fast att han avskyr allt är faktist inte sant. Han beundrar fursten (nästan), ohejdat, älskar krig och våld och förstörelse. Lika starkt som han beundrar fursten avskyr han furstinnan. Han är så arg på allt att jag mest fnissar i början av läsningen för att det blir så komiskt.

Han skriver ned sina iakttagelser och det är nedteckningarna vi läser. Furstendömet får besök av Bernardo, som karvar i lik, målar av furstinnan med ett gåtlikt leende och målar Jesu sista måltid. Furstendömet drar i krig till dvärgens stora förtjusning. Han får åka med fursten i en likadan (fast pytteliten) rustning. Han iakttar slagfältet ovanifrån och man riktigt ser honom framför sig där han slåss med skuggor och låtsasfajtas med sin pyttevärja och är jättestolt. Fast han kommer hem från kriget med blodig värja på riktigt. Furstendömet ska sluta fred med sin granne och fiende sedan generationer och dvärgen tar ett initiativ under festkvällen som får fursten att vända honom ryggen. Och sen går det mest utför. Skrattet har förstås fastnat i halsen långt innan dess.

När ett av mina kusinbarn var ca 1,5 år gammalt, så bodde Fantastiskheten och jag ett par veckor hos henne och hennes familj. Vi upptäckte snabbt att den lilla varelsen hade ett morgonhumör utav Guds nåde. Hon var som ett litet åskmoln strax under knähöjd som det kom små blixtar ur: btink, btink (små blixtar gör ju oxå små ljud). Hon var toksöt, men ack så förbannad där på morgonkvisten och ibland fick man hålla sig ordentligt för garv, där hon kom btink, btink. Jag får upp en liknande bild av dvärgen. Btink, btink, men gone evil. Åskmoln med liten blodig värja i handen som inte drar sig för att okynneshoppa på folk i rena ilskan och dräpa dem. En skitarg dvärg med blodig värja som stolt går omkring i sin rustning även fast kriget är över.
Dvärgen är förfördelad redan innan födseln. Hans släkte föds av människor, och säljs som narrar och/eller uppassare till hoven. Han är tvingad till underkastelse och ilskan, hatet och avskyn, dvs förhållningssättet, är hans enda möjlighet att påverka sin omvärld. Ja, och så våldet då. I den mån han kommer åt att utöva det. En dvärg, d.v.s väsenskild från människan, är en genial skildring av ondska, som skild från människans andra, goda, egenskaper. Dvärgen är det första jag läser av Lagerkvist, men nog inte det sista. Jag har fördomar om s.k klassiker att språket ska vara svårgenomträngligt och ålderdomligt och blir alltså förvånad när så inte är fallet här. Den här boken kommer jag att bära med mig länge.
%d bloggare gillar detta: