Dvärgen är anställd vid hovet i ett litet furstendöme i renässansitalien. Han är 26 tum hög och reagerar med ilska på det mesta som andra reagerar med glädje/kärlek/insert valfri positiv känsla.  Han avskyr mänskosläktet, likväl som han avskyr sitt eget släkte. Han har ett stort behov av ensamhet och har ordnat det så att de dvärgar som tidigare fanns på slottet sålts. Och dräpt den sista. Fast att han avskyr allt är faktist inte sant. Han beundrar fursten (nästan), ohejdat, älskar krig och våld och förstörelse. Lika starkt som han beundrar fursten avskyr han furstinnan. Han är så arg på allt att jag mest fnissar i början av läsningen för att det blir så komiskt.

Han skriver ned sina iakttagelser och det är nedteckningarna vi läser. Furstendömet får besök av Bernardo, som karvar i lik, målar av furstinnan med ett gåtlikt leende och målar Jesu sista måltid. Furstendömet drar i krig till dvärgens stora förtjusning. Han får åka med fursten i en likadan (fast pytteliten) rustning. Han iakttar slagfältet ovanifrån och man riktigt ser honom framför sig där han slåss med skuggor och låtsasfajtas med sin pyttevärja och är jättestolt. Fast han kommer hem från kriget med blodig värja på riktigt. Furstendömet ska sluta fred med sin granne och fiende sedan generationer och dvärgen tar ett initiativ under festkvällen som får fursten att vända honom ryggen. Och sen går det mest utför. Skrattet har förstås fastnat i halsen långt innan dess.

När ett av mina kusinbarn var ca 1,5 år gammalt, så bodde Fantastiskheten och jag ett par veckor hos henne och hennes familj. Vi upptäckte snabbt att den lilla varelsen hade ett morgonhumör utav Guds nåde. Hon var som ett litet åskmoln strax under knähöjd som det kom små blixtar ur: btink, btink (små blixtar gör ju oxå små ljud). Hon var toksöt, men ack så förbannad där på morgonkvisten och ibland fick man hålla sig ordentligt för garv, där hon kom btink, btink. Jag får upp en liknande bild av dvärgen. Btink, btink, men gone evil. Åskmoln med liten blodig värja i handen som inte drar sig för att okynneshoppa på folk i rena ilskan och dräpa dem. En skitarg dvärg med blodig värja som stolt går omkring i sin rustning även fast kriget är över.
Dvärgen är förfördelad redan innan födseln. Hans släkte föds av människor, och säljs som narrar och/eller uppassare till hoven. Han är tvingad till underkastelse och ilskan, hatet och avskyn, dvs förhållningssättet, är hans enda möjlighet att påverka sin omvärld. Ja, och så våldet då. I den mån han kommer åt att utöva det. En dvärg, d.v.s väsenskild från människan, är en genial skildring av ondska, som skild från människans andra, goda, egenskaper. Dvärgen är det första jag läser av Lagerkvist, men nog inte det sista. Jag har fördomar om s.k klassiker att språket ska vara svårgenomträngligt och ålderdomligt och blir alltså förvånad när så inte är fallet här. Den här boken kommer jag att bära med mig länge.
Annonser