Just nu delar jag säng med furst Mysjkin. Jag försöker åtm ända tills jag somnar. Idioten gör två saker tydligt i mitt läsande:

a) min hopplösa oförmåga att särskilja karaktärers namn. Jag klarar mig långt med att konstatera vilken bokstav karaktärens namn börjar på, så slipper man läsa hela namnet. När det inte funkar, så kan man alltid läsa ut ett av namnet och har författaren börjat presentera en karaktär med hela namnet, så är det oftast lättare att komma ihåg efternamnet, för det är där det brukar skilja mest. Men ryssar har ju två efternamn! Först fadersnamnet och sedan familjenamnet. Dostojevski presenterar ofta karaktären med alla sina tre namn, till exempel huvudpersonen som Lev Nikolájevitj Mýsjkin. Ett stycke senare kommer personen Lev Nikolájevitj och jag blir helt förvirrad! Vem är nu det? Dessutom böjs efternamnen efter personens kön, det gifta paret heter då alltså Jepantjín och Jepantjína. Okej, där är det lättare, för där är åtm stammen densamma. Jag är heller inte van vid användandet av diminutivformen av namn, som att Gavrila blir Ganja och Nikoláj blir Kólja. Oh, those Russians.

b) mitt hopplösa minne för detaljer. Jag läser för fort för den här sortens roman. Jag vill komma framåt, vidare, veta vad som händer. Men det får man ju reda på genom att läsa vad som händer och inte plöja förbi ett halvt stycke, för att man då missar en karaktärs ilskna utrop som får hela scenen att förändras. Det här är inte en bok som skummas, det är tydligt.

Jag irriterar mig på att jag ofta måste backa någon halvsida varje kväll, för att jag inte förstår var i handlingen jag är. Det är resultatet av både a) och b). Jag har lixom dragit mig för att välja den här boken som läsning på dagtid och liksom avfärdat den som tråkig. Men det är den ju inte. Den är bara lite mer krävande än andra böcker jag har läst på sistone. För tråkig är den faktiskt inte.

Annonser