You are currently browsing the monthly archive for februari 2010.

Inte ens ett kvarter från min arbetsplats ligger en fullkomlig livsfarlig stor liten bokaffär/galleri/träffpunkt. Man går in där och så har (minst) 45 minuter gått. Där finns inbundet, pocket, skönlitteratur på svenska och diverse utrikiska, frimärken, serietidningar, facklitteratur inom hur många ämnen som helst och fortfarande ouppackade böcker nere i källaren. Totalt finns ca 90 000 (!!) böcker på stället.

En.Våt.Dröm.  Jag skulle seriöst kunna tänka mig att tillbringa lördagarna nere bland boklådorna och hjälpa till att skapa ordning, enbart för bokumgängets skull.

Ägarinnan har för avsikt att skapa en möteplats för människor som kanske inte har någon. Hon har nyss ordnat en liten fikahörna där man kan läsa och bara sitta. När man går omkring i affären (som dessutom består av rum i rum i rum), så hörs ett mycket hemtrevligt puttrande från kaffebryggaren. Tiden existerar inte där. Det finns stolar och fåtöljer utplacerade så att man till exempel kan slå sig ner med hela famnen full av böcker och sedan välja ut vilka man ska köpa. Eller ta en kopp kaffe och prata med ägarinnan. Eller bara skjuta fram stolen mot kokbokshyllan och intensivgranska den. Delvis är böckerna fortfarande okatalogiserade, så det är inget ställe man går om man har bråttom. Men herregud, vilket paradis!

Jag skulle bara in en sväng och vips så hade nästan en timme gått. Hela 45 riksdaler fattigare och lugn och glad i själen gick jag därifrån. Följande fritagningar följde med:

Tjechov Stäppen och andra noveller

Rundberg En rysk arbetares memoarer

Sandel Kranes konditori

Moberg Simone och jag

Boije av Gennäs Ta vad man vill ha

och ett totalt wildcard: Julie Garwood Hjärtekrossaren


Något av det bästa jag vet är att helt ostressat kunna browsa igenom secondhandbokhandlar på jakt efter inget speciellt. Ta i en bok här och där. Notera vilka böcker som finns i flera exemplar och fundera över om det är flera skilda donationer eller om det är ett inköp av ett konkursbo, t.ex.. Läsa på baksidor av uppenbart vällästa böcker och fundera över vem läsaren var. Plocka ner alla konstiga och intressanta böcker för att sedan sätta sig i en lämpligt utplacerad stol/fåtölj och bestämma sig för vilka böcker som ska få följa med hem.

Från kanske den mest välsorterade Myrorna jag har besökt och en liten loppis i Lapphelvetet kom jag hem med dessa sist:

Kerstin Thorvall Det mest förbjudna

Nils Ferlin Barfotabarn

Aldous Huxley Du sköna nya värld

Fjodor Dostojevskij Anteckningar från källarhålet (jag har alltid trott att det var Kafka som skrev den…)

Sylvia Plath Glaskupan


Lauren Weisberger Djävulen bär Prada

Ludwig Wittgenstein Filosofiska undersökningar

Louise Boije af Gennäs Ingen mänska en ö

Michael Freedland Sean Connery. A biography

Ljudmila Petrusjevskaja Tiden är natt

Jenny Downham Before I die

Gun Ekroth (red) Fotspår

Berny Pålsson Vingklippt ängel

Iréne Némirovsky Storm över Frankrike


I en synnerligen osjälvisk handling, i syfte att stötta goda initiativ och ett nystartat företag, inhandlades Süskinds nyöversatta böcker efter att jag gjorde denna upptäckt. Bokus hade dessutom ett förträffligt erbjudande om en bok från Whitelines helt utan extra kostnad vid bokbeställningar och slänger de såna saker efter en, så är inte jag den som är den. 😉

Vådan av att vara Skrake berättas från Råberga, som till en början låg utanför Helsingfors, men som i slutet av historien snarare ligger i stadens utkanter. Det här är en släkthistoria som berättas både framåt och bakåt i tiden. Den berättar både om Finlands 1900-tal och släkten Skrakes. Väder är viktigt för en Skrake, ety fisket är avhängigt väder. Och Skrakar är fiskare. Passionerade, besatta fiskare. Fisken står på olika ställen beroende på väder och årstid silverfiskar* är rätt känsliga för väder.

Som populärhistorisk introduktion till Finlands (sena!) 1900-tal fungerar Westös roman synnerligen utmärkt: jag förstår att släkten Skrake lever under Många Viktiga År ™ i den finländska historien. Skrakarna var med från inbördeskriget i Österbotten via Coca-Colas inträde i Finland 1952 (där Werner Skrake körde omkull med en av Cola-bilarna och blev vida…ökänd.) och ända fram till berättaren Wiktor Ansgar Juri Skrake är vuxen och återvänder till familjens hus i Råberga.

Jag associerar Finland med en viss melankoli. Den stämning som kan finnas på våren vetni, när det ligger en och annan snödriva kvar på skuggsidan, när vintersanden inte är bortsopad än, men när det har börjat komma enstaka gröna grässtrån på södersidan husen och när solen är sådär vårvacker som den bara är på våren. När det fortfarande är dammigt, men ändå vårklart. Hela berättelsen har något vårvinterdammigt över sig, oavsett årstid i berättelsen. Vemodig, men klar.

Genom hela boken finns något undflyende, ett mysterium som ligger precis utom räckhåll för mig som läsare, hur fort mina ögon än glider över bokstäverna. Det flyttar sig ständigt framåt och blir klarare och klarare ju längre in i läsningen jag kommer. Sakta sakta förstår jag vådan av att vara Skrake och hade jag fått hela bilden presenterad för mig på en gång, så hade jag nog inte tagit in den.

Jag läser i Arbetarbladets recension att Vådan egentligen är del två i en löst sammanhållen kvartett av böcker och har en känsla av att om de andra är i samma stil som den här, så har jag en favoritförfattare i stil med Per Anders Fogelström. De övriga titlarna, Drakarna över Helsingfors, Där vi en gång gått och Gå inte ensam ut i natten, åker genast in i bokboken!

*skrakiska för havsöring

Mia Skäringers bok Dyngkåt och hur helig som helst utgörs av krönikor från tidningen mama och inlägg från hennes blogg som fanns och dog och återuppstod och dog. Texterna är  tankar och händelser från hennes vardag. Det är naket och utlämnande, ärligt och ontit. Och så himla himla bra. Jag är inte trettioplus (än på ett par år), har inga barn, men känner ändå igen mig i hennes vardagsfunderingar och -pusslande.

Första texten handlar om att hon bestämmer sig för att lämna den man hon varit gift med, sina barns far. Inget ”hej, det är jag som är..”, utan pang på ba. Rätt in på bara skinnet kommer vi Mia. Omgående. Först värjer jag mig en smula. Känner lite ”men guuud, har hon ingen farstu? Vi känner ju inte ens varann!”. Sen skäms jag och tänker att ”äntligen nån som vågar tala om hur det kan vara, hur det kan kännas, hur man kan göra”. Den där vanligheten som jag inte tror att vi pratar om så mycket. Statusradsångesten i vanliga samtal, alltså. Istället för att vara så jävla surdegsunika, så kanske vi skulle dryfta våra mellanmjölksvanliga liv och faktiskt mötas som människor lite oftare. Hon är så där klok, Mia. Hon skriver om sexlust som vaknar över tid (vi snackar veckor) och om det är städat.

Mia säger oxå:

Magsjukor får vi för att vi ska komma ihåg vad som är viktigt här i livet. Vi ska höja våra huvuden från toalettstolen mot himlen, lova oss själva att prioritera rätt, det som har något värde för oss.

Jag tror att det är så bra just för att det är så vanligt. Hon skriver att hon i sin blogg vill visa ”…hederlig jävla underbar vanlighet”. Och den här boken (blok?) är fylld av just det. Klok underbar jävla vanlighet.

Note to self: skaffa liten blyertspenna att använda vid läsning av Bra Böcker. Nu har jag gjort en massa hundöron där jag uppenbarligen har läst något bra, men så här i efterhand hittar jag ju inte igen det på sidan. Ett svagt blyertsstreck hade inte skadat, alltså.

%d bloggare gillar detta: