Mia Skäringers bok Dyngkåt och hur helig som helst utgörs av krönikor från tidningen mama och inlägg från hennes blogg som fanns och dog och återuppstod och dog. Texterna är  tankar och händelser från hennes vardag. Det är naket och utlämnande, ärligt och ontit. Och så himla himla bra. Jag är inte trettioplus (än på ett par år), har inga barn, men känner ändå igen mig i hennes vardagsfunderingar och -pusslande.

Första texten handlar om att hon bestämmer sig för att lämna den man hon varit gift med, sina barns far. Inget ”hej, det är jag som är..”, utan pang på ba. Rätt in på bara skinnet kommer vi Mia. Omgående. Först värjer jag mig en smula. Känner lite ”men guuud, har hon ingen farstu? Vi känner ju inte ens varann!”. Sen skäms jag och tänker att ”äntligen nån som vågar tala om hur det kan vara, hur det kan kännas, hur man kan göra”. Den där vanligheten som jag inte tror att vi pratar om så mycket. Statusradsångesten i vanliga samtal, alltså. Istället för att vara så jävla surdegsunika, så kanske vi skulle dryfta våra mellanmjölksvanliga liv och faktiskt mötas som människor lite oftare. Hon är så där klok, Mia. Hon skriver om sexlust som vaknar över tid (vi snackar veckor) och om det är städat.

Mia säger oxå:

Magsjukor får vi för att vi ska komma ihåg vad som är viktigt här i livet. Vi ska höja våra huvuden från toalettstolen mot himlen, lova oss själva att prioritera rätt, det som har något värde för oss.

Jag tror att det är så bra just för att det är så vanligt. Hon skriver att hon i sin blogg vill visa ”…hederlig jävla underbar vanlighet”. Och den här boken (blok?) är fylld av just det. Klok underbar jävla vanlighet.

Note to self: skaffa liten blyertspenna att använda vid läsning av Bra Böcker. Nu har jag gjort en massa hundöron där jag uppenbarligen har läst något bra, men så här i efterhand hittar jag ju inte igen det på sidan. Ett svagt blyertsstreck hade inte skadat, alltså.

Annonser