Tessa är 16 och ska snart dö. Hon har leukemi och vet att ingen bot finns för henne. Hon ska dö. Hon har gjort en lista med saker hon ska klara av före hon dör. Before I die. Ha sex, bli kär, testa droger och bli känd står bland annat på den listan. Hon bor hemma med pappa och lillebror, är trulig och tonårig men orkar samtidigt inte så mycket som tidigare. En kombination som kan bli ganska påfrestande för hennes omgivning. . Hade jag inte läst en av kundrecensionerna på Adlibris, så hade jag nog inte läst ut boken. Anna skriver

Lägg inte ifrån er boken om ni tycker att den är lite barnslig och naiv i början. Detta är något så sällsynt som bok som tar sig mer för varje sida…

I början av läsningen förväntar jag mig att boken ska vara något i stil med Mike Gayles The to-do list, men påminns snabbt om att det här ju är en roman, så såklart är den ju annorlunda. Här är det heller inte själva listan som står i centrum. När jag kommit över det, så ser jag den som en ungdomsbok i begreppets mest negativa bemärkelse: tunn, förenklad och alldeles för lättläst. Men jag hade Annas ord i bakhuvudet och fortsatte läsa. Och den växer. Ju längre in i boken man kommer, desto sjukare blir Tessa och desto bättre blir boken. Makabert nog.

Ju närmare döden hon kommer, desto närmare livet kommer berättelsen. Jag får inga åh-gud-det-gäller-att-ta-vara-på-livet-för-vi-lever-bara-en-gång-tankar av den här boken. Det når den lixom inte upp till. Däremot funderar jag en del kring att döden faktiskt är rätt jobbig. Visst, vetskapen om att hon ska dö gör att Tessa kanske vågar ta för sig mer än vad hon skulle göra annars, eftersom hon har en deadline i ordets mest bokstavliga bemärkelse. Men ju närmare slutet hon kommer, desto ondare gör det ju i hjärtat på hennes närmaste, de som älskar henne. Och på henne, som älskar dem.

Trots det hjärteonda ligger det kanske ändå en trygghet i dödens oundviklighet. Den är definitiv, så är det bara. (Resonemanget förutsätter någon form av oplötslig död, typ bilolycka.) Och då kan man inte göra något för att undvika den (ja, alltså relaterat till Tessas situation. Jag säger inte nåt om säkerhetsbälten, don’t drink and drive och såna saker). Ergo kan man fokusera på att göra det bästa av tiden som är kvar. Jag tror inte människan kan greppa tidsrymden ”ett liv”, fatta att hon ska dö om så länge och därför leva som om hon ska dö. Jag fattar det iaf inte. Så det vore väl fint att få en liten hint att ”nu du, börjar det dra ihop sig” ett gäng år innan. Och ett ”nu du är det nära, ska du göra nåt rejält livsfarligt, så är det minsann dags nu. 48 timmar kvar”. Så att jag hunne prova heroin innan det vore försent.

Och visst gråter jag i slutet av boken. För att det är så fyllt av kärlek.

Annonser