You are currently browsing the monthly archive for maj 2010.

Jag hoppar runt och studsar en aning här hemma, för det blev nyssens klart att jag ska till Kina  i sommar. En vecka i Beijing!!

Jag.Ska.Till.Kina!

Så jag behöver nu lite bokrelaterad hjälp: Jag ska alltså enbart vistas i Beijing, så min stora fråga är nu vilken guidebok jag ska köpa? (Dagens i-landsproblem?)

ViLäsers majnummer är kanske det bästa så här långt.

Exempel 1: den välgjorda intervjun med Murakami. Han verkar så mysig och jag älskar att han inte vet vart hans berättande ska ta honom: Jag skriver med samma förväntan och bultande hjärta som barnet som lyssnar på den spännande sagan. Oj, vad ska hända nu?! Den dag jag inte blir överraskad av det jag skriver, tänker jag lägga av. Vilken dröm att hitta en historia så där! Vilket äventyr det måste vara att vara författare då! Och vilken glädje författeriet måste vara!

Exempel 2: Johanna Koljonen berättar som klassikern Margaret Kempe. Hade jag inte läst ViLäser, hade jag inte hört talas om henne eller blivit sugen på att läsa mer om henne!

Den nya formen med det härliga retroomslaget och de små tipsen att mer finns på ViLäsers webb är oxå klockrent. Särlek! 🙂

Jag längtar till september, då inte bara nästa nummer kommer, utan då tidningen börjar komma tätare!

I trädgården tills solen försvann och sedan några timmar i soffan tillbringade jag med Mamma, pappa, barn i går eftermiddag.

Sjögren vid Hammarbypolisen får till sig ett flickmord på en Finlandsfärja. Sedan hittar en av hans kollegor ett spädbarn i en buske och en bit därifrån en död kvinna utan id-handlingar. Mycket att göra blir det och fort ska det utredas. Petra Westman, polisen som hittar barnet och dennes mamma, blir ansvarig för den utredningen samtidigt som hon försöker hålla tankarna från den tidigare höstens one night stand stångna.

Gerhardsen är igen knivskarp både i sitt språk och i sitt handlingsskapande. Hon förstår och skildrar sociala problem mästerligt, skitigt och sunkigt är det, gammal fylla luktar det och glasmärken syns i vardagsrumsbordet. Hon skildrar ungdomens känslomässiga berg- och dalbana så igenkännbart och skildrar treåringens truliga, trotsiga, lillgamla tänkande, så att jag tänker att den kvinnan förstår hur barn tänker.

De figurer vi känner sedan Pepparkakshuset fortsätter att leva sitt eget liv och ibland är jag mer nyfiken på deras historier än uppklarandet av morden, då jag redan tidigt i läsningen misstänker att Gerhardsen tänker se till att själva mordhistorien blir löst och uppklarad, men samtidigt se till att nyfikenheten kring medlemmarna i Sjöbergs team bara ökar hos läsaren.

Måtte du nu inte dö, Gerhardsen, som en annan succéförfattare efter tre böcker! (Hon säger i Bokhoras Måndagsmöte från i påsk i år att hon håller på med bok nummer fyra och den måste komma jättejättesnabbt. I pocket typ innan jag har hunnit läsa Vyssan Lull eller så! 😉 )

Fick tag i Rudbergs debutroman Väninnan för en femma i helgen och för den summan kan det väl vara värt att utmana sina fördomar, tänkte jag.

Jag hade taggarna utåt när jag började läsa och letade verkligen fel. Till min irritation märkte jag att jag fastnade. Jag blev nyfiken på hur det ska gå för Kristin. Förstår att hennes äktenskap med David är illa, men att hon (eller jag) än inte förstått hur illa. Noterar de stereotypiska könsrollerna och gillar att Eva som frisk fläkt och motpol (lixom Kajan i Stjärnor utan svindel..). Jag noterar vissa likheter med Stjärnor… som (kanske inte helt otippat) en liten stund senare nämns. Och dissas. Njäe.

Det är lättläst, lättillgängligt, även om flytet i läsningen ibland tvärstannar. På grund av det bedrövliga språket. Till exempel: ”…kände att hon var urirriterad på…”, ”Kristin kunde inte hålla sig längre, utan började storböla, Big Time” [mina kursiveringar]. Det funkar inte som illustration till gruppspecifikt språk, utan blir bara…talspråkligt och…dåligt och fantasilöst. Säger mer om författarens skrivförmåga än om något annat.

Vidare stör jag mig på detta ständiga namedroppande av märkesnamn. Okej, jag fattar den distansskapande grejen med att inget som nämns någonsin är Lindex/HM/märken som ”vanligt folk” oftast har råd med, men det blir för mycket. Dessutom misstänker jag att vissa skrivningar är intern manustext och skulle ha korrlästs bort -jag skulle t ex ha skrivit ”…puder/Chanel” för att som författare komma ihåg vad jag menar, men ”…Chanelpuder” i den läsarvänligare (d.v.s. färdigredigerade) versionen.

Nyfikenheten driver mig trots detta att läsa vidare. Ska det gå som jag tror att det kommer att gå?  (Jo, det gör det, även om jag inte tycker att Kristin riktigt får sista ordet sagt gentemot David.) Och swoosh, så har jag fått mig ett par timmars förströelse, lite förtjusande kittlande förälskelse och känslan av att tillsammans med ett par tjejkompisar får irritera sig över jobbiga killar. Och jag tycker mycket om att ha träffat Eva och hennes kusin Johan. Språkhantering och berättartekniskt nydanande väljer man inte Rudberg för att få.

Men jag begriper inte: vad är det med chic lit som gör att jag vill fortsätta läsa? Förströelsen kan jag ju få genom att läsa andra böcker. Är det månne utflykten till det liv jag inte lever? Överklassen i det här fallet. Inblicken bakom överklassgardinerna, till de sällskap jag inte har tillgång till, de problem jag inte har, de fester jag inte blir bjuden till? Troligen. Gud, så lättroad jag är 🙂

Jag fick tag på dem för en bilresa plus parkering: del ett och två i Carin Gerharsens Hammarbyserie: Pepparkakshuset och Mamma, pappa, barn. Tack Karin för böckerna och tack mig för att jag var klok nog att lyssna på råd och ta dem till mig. Gerhardsen är ju uunderbar!! Pepparkakshuset äro utläst och bjuder helgen på fint väder, så intages nog trädgården med Mamma, pappa, barn.

Äntligen en deckare där polisvardagen står i fokus. Jag instämmer med Dala-Demokratens blurb att boken konstigt nog är trevlig. Det mördas och torteras på löpande band och vi får läsa en mördares dagbok. Det är fingeravtryckskollar och SKL, tjuriga förundersökningsledare och diskussioner kring vad som ska spridas till media. Och ändå är det trevligt.

Äntligen en polis som inte är olycklig, lönnfet, halvalkoholiserad och ensamvarg! Kommissarie Sjöbergs vanliga vardag gör att det makabra i hans arbete blir desto tydligare: att komma hem från att jaga seriemördare till att natta artonmånaderstvillingar kan lixom inte bli mer…självklart i all sin kontrastrikedom. Jag gillar’t!

Äntligen ett minnesvärt persongalleri, där även andra än kommissarien tillåts ta plats och få liv. Jag tycker mycket om Jamal och hade gjort mycket för att vara med på gruppens julmiddag på den libanesiska restaurangen.

Jag vill läsa mer av Gerhardsen. Inte bara för att hon skriver deckare där hon skildrar mördarens sociala bakgrund så att man får genuin förståelse för hur en gärningsman kan skapas. Inte bara för att hon väljer att visa att det går att vara professionell polis och ratta ett familjeliv med hustru/sambo (är Sjöberg gift? Eller är han bara sambo?) och fem barn. Utan minst lika mycket för att hon skapar bihistorier som jag vill läsa mer om: vad blir det av den kemi som finns mellan Petra och Jamal? Blir det konfrontation med den jovialiske vardagssmygrasisten Sandén?

Det enda jag är lite fundersam på är varifrån titeln kommer. Jag gör ingen spontan koppling mellan titeln och historien…någon som har en förklaring?

Man behöver bara sticka in huvudet på Myrorna här i stan, så skriker böckerna åt en att de måste få följa med hem. Vad gör inte en stackars bokräddare… Sist gick det så här:

Slavenka Drakulic Som om jag inte vore där

Denise Rudberg Väninnan (min första Rudberg! Här ska fördomar utmanas!)

Björn Larsson Den sanna berättelsen om Inga Andersson

Joseph Finder Paranoia

Lars Helander Nobelpristagare! Personliga möten med nitton författare (länk till dagensbok.com, då jag inte hittade någon förlagssida för boken)

Gabriel García Márques Hundra år av ensamhet (kanske äntligen blir den läst. Nångång).

Från två helt skilda håll har jag nu fått tips om Carin Gerhardsen. Jag hittade en länk från LillaOs blogg som jag hade sparat, där hon skriver om den andra delen i Gerhardsens Hammarbyserie, Mamma, pappa, barn. Och häromdagen tipsade Karin mig i en kommentar om Gerhardsens böcker. Betyder inte detta att jag fortast tänkbara måste införskaffa mig Pepparkakshuset? Så att jag får se vad det är folk pratar om?

För länge länge sedan (för mer än ett år sedan) tänkte Martin ihop en bokenkät. Nu har tiden kommit för mig att svara på den:

1. Varför läser du?

Oj. Som underhållning; för att lära mig saker (om mig själv som om andra); för att jag är fascinerad av språk, uttryckssätt och hur andra tänker; för att lära mig saker och för att jag inte kan låta bli, tror jag.

Det är det bästa sätt att fördriva tid på och ett fantastiskt sätt att skaffa sig kunskap och förståelse. Jag läser oxå som avkoppling, för att fly min egen tillvaro. Varför läser man inte?

2. Vad tycker du är förbjudet inom litteraturen?

Litteratur är ett fantastiskt forum att utforska sådant som är (eller har varit) förbjudet (eller socialt otänkbart) IRL, som kvinnans rätt till sin egen vilja och homosexualitet för att ta några historiska exempel. Eller pedofili (Lolita). Så jag tror att jag tycker att allt borde vara tillåtet, inom ramen för vad som är lagligt. Hets mot folkgrupp tycker vi ju inte om, till exempel.

Saker som jag däremot direkt ogillar inom litteratur är dåligt språk, oavsett sig det handlar om misshandlad svenska/engelska, dåligt översatt litteratur, dåligt underbyggd argumentation (om det är den typer av böcker) och när folk skriver om saker de inte vet något om, alltså direkt okunskap. Fast kanske kan man inte förbjuda dumhet? 😉

3. Vad är ett måste?

Jag går igång på språk och intellektuell klarhet. Underfundigheter, ordvändningar som ger nya perspektiv eller tankar uttrycka med annorlunda ord, det är min tekopp! En tanke, något som ska utforskas och testas är ofta en bra utgångspunkt för en bok. Och såklart går en väl berättad och -tänkt historia oxå hem! Jag går igång på form oxå, fast än har jag inte läst tillräckligt mycket av sådana konstiga böcker, så jag föredrar fortfarande de med en början och ett slut.

4. Vilket är viktigast när du intresserar dig för en bok: popularitet eller status?

Jag vill egentligen inte välja läsning efter de två kriterierna. Om jag tvunget måste välja, så är det status. S.k. klassiker har ju blivit klassiker av en anledning och det är alltid intressant att utforska varför (d.v.s läsa dem). Om man med popularitet menar försäljningsstatistik och inte popularitet i bekantskapskretsen, så kan jag bli hemskt anti. Om en bok har hypats för mycket, så vill jag inte läsa den. Åtminstone inte förrän hypen har lagt sig. Jag kan oxå vara hemskt elitistisk och i begynnelsen dissa böcker delvis för att de är populära. Läckbergs skriveri ger jag inte mycket för, till exempel. Jag baserar det enbart på rykten och förtal, dock, ety jag inte har läst någon av hennes böcker. Inte har jag någon lust till det heller. Åtm inte just nu (fast jag dissar hennes böcker av andra orsaker oxå. Även de baserade på hörsägen). Chic lit dissade jag oxå enbart för att de var populära. Tills jag läste Djävulen bär Prada. Fast jag väljer sällan böcker utifrån endast dessa två kriterier. Jag läser för att jag är nyfiken. Ibland blir det Pesten, en annan gång en nyutkommen sak.

5. Vilken författare har betytt mest för dig? Varför?

Pratar vi skönlitteratur så är de två första som dyker upp Per Anders Fogelström och Jan Guillou. Jag läste Stad-och Hamilton-serierna under en period när läsningen på riktigt var en flykt från min egen tillvaro. Läsning var en av få saker jag kunde koncentrera mig på och det faktum att jag fortfarande kunde njuta av att läsa skönlitteratur var en riktig lisa. Både Fogelström och Guillou visade med sina respektive serier att världen fortfarande kunde kläs och diskuteras i ord (hur än olika de annars är). Världen var hanterbar via orden, oavsett mord eller stadsförändring.

Pratar vi facklitteratur, så är en bok som heter Det sociala landskapet (av Göran Ahrne, Roman & Franzén) viktig för att den fick mig att tänka kring Sverige i rent sociologiska termer. Och pratar vi tänkare som har skrivit ner det de tänker så är Fairclough (diskursanalytiker) hemskt klartänkt och den vars teorier jag baserade min magisteruppsats i sociologi på.

6. Vilken redan existerande bok borde det varit du som skrivit?

Jag önskar att jag kunde skriva som Louise Boije av Gennäs och Martina Lowden. Jag önskar oxå att jag kunde tänka som Gerd Brantenberg (Egalias döttrar) och som Ajvide Lindqvist i Hanteringen av odöda.

7. Har du, när du läst klart en bok, varit arg på hur den slutat och velat skriva om slutet, en karaktär eller liknande?

När jag precis har lagt ihop boken, så kan jag vara det. T.ex. om det inte blir det slut jag hade tänkt mig eller tyckte att karaktärerna hade förtjänat. Jag brukar försöka klura på anledningen till att författaren har valt slut. Är jag riktigt ambitiös i mitt klurande (oftast behöver det då vara en riktigt bra bok för att jag ska tycka det mödan värt), så försöker jag leta recensioner/analyser och jämföra med mina egna tankar. Hittar jag ett tillfredsställande svar som jag bara inte tänkt på, så kan jag låta det bero.

8. Finns det någon bok du gillar som du aldrig skulle råda någon annan att läsa? Vilken?

”Finns det någon bok du uppskattar som du skulle vilja hålla hemlig för andra?” En sån bok är ju bara glädje och det vore väl dumt att osprida? Fast jag försöker sällan pracka på andra böcker jag tycker är bra. Jag är ju rätt kräsen läsare själv och ogillar att bli påprackad tips. Ergo…

Jag tycker överlag det är svårt att ge andra boktips, då jag brukar vilja veta mer om vilka böcker de läser annars och anpassa mina tips därefter. Lite skadad av att ha jobbat ett tag i servicebranschen, kanske 😉

9. Om du fick bestämma, vem skulle du ge Nobelpriset i litteratur?

Pass!

I senaste numret av ViLäser kunde vi läsa att Louise Boije af Gennäs är på väg tillbaka! Hon hör till en av mina favoritskildrare av mellanmänskliga relationer och jag blev såklart jätteglad att hon fortsätter skriva!

Hos Bonnier läser jag att den första delen i en planerad trilogi heter Högre än alla himlar och kommer ut den 3 september 2010. Toklängt!

Från att starkt ha ogillat Sittenfields I en klass för sig till att inte ens läsa Mannen i mina drömmar blev jag riktigt riktigt sugen på Presidentens hustru. Dels tack vareJoLs recension på Bokhora, men framförallt av själva innehållet: en fiktionalisering av det liv som hustrun till en av USA: s mest impopulära presidenter lever. Hur kommer det sig att man väljer att leva med en sån karl? Och ett helt liv, lixom.

Alice växer upp till  amerikansk (demokratisk) medelklass, bor med föräldrar och sin farmor. (Farmoderna är en av mina favoritkaraktärer och jag hade velat läsa en bok enbart om henne. Åh, vad jag tycker om henne!)  Alice träffar så Charlie, av en välbärgad republikansk släk och tjäärlek uppstår. Snabbt går det och pang, så är de gifta. De bosätter sig i närheten av Charlies familj. Och tjong, så blir det politik för Charlies del och hemmafruliv för Alice del.

Och från att historien helt har handlat om Alice och hennes val, så flyttas nu fokus till Charlies val och tillvaro. Jag irriterar mig på den överdrivna självklarhet med vilken Charlie tar sig fram i tillvaron. Han är självcentrerad och egofixerad (och då är det ändå Charlie jag irriterar mig på och inte Dubya). Hans värld cirkulerar kring honom, hans familj, hans val, hans affärer. I hans värld ingår ibland Alice. Nej, jag gillar inte Charlie. Mest för att han inte fattar vad han slarvar bort.

Jag fattar å andra sidan inte varför Alice stannar kvar hos karln. Jag begriper inte vad det är hon ser hos honom. Hon säger att hon ser hos honom det hon först uppskattade hos sin farmor, nämligen busighet, humor och vanvördnad, en antydd intelligens snarare än en påstådd. Förutom att jag knappt ser ens en antydd intelligens, så ser jag helt andra saker. Som att han är självcentrerad och egofixerad. I min värld kan man då ha hur mycket humor man vill, det kompenserar inte.

Jag förstår heller inte de val som Alice gör. Jag vet inte om jag tycker om henne ens. Jag tycker att hon kompromissar bort sin egen tillvaro. För någon annans skull. Och så kanske gör vi lite till kvinns (oftare än till mans, då det ingår i rollen som ”riktig” kvinna att sätta andra först?). Kanske är hennes val de för henne enda tänkbara -de enda alternativ hon ser finns. Pre-Charlie lever hon ett icke-stort liv. Hon har sitt arbete, hon har sin bostad, hon besöker sina föräldrar. Och detta utan att otrivas. In i detta lugna liv sveper så Charlie in med charm och en doft av överflöd och fläärd. Såklart hon blir tagen med storm.

Sedan noterar hon även hans hm..mindre trevliga sidor. Och de trevliga sidorna med hans familjs estate vid havet. De mindre trevliga sidorna med hans familj. De trevliga sidorna med hans familj. De trevliga sidorna med det ekonomiska överflödet. Hon noterar hela tiden det icke-självklara som de tar för självklart. Hon noterar det priviligerade, deras sätt att tänka kring sitt överflöd, deras sätt att resonera kring (och behandla) hemhjälp och hon noterar det som skilt från hennes resonemang. Hon fortsätter leva med det. Kanske projicerar jag mitt ogillande på hennes observationer och gör det till även hennes ogillande. När hon då fortsätter leva i den värld hon då ogillar, så tolkar jag det som hyckleri. Fast är det det?

Vad är det Lau..förlåt, Alice gör tokigt? Kanske ser jag henne med mina 2000-talsögon och ser att de val hon gör är annorlunda än de jag (kanske) skulle ha gjort och därmed felaktiga. Kanske ska jag istället se de val hon gör som ganska typiska för en vit medelklasskvinna född på 40-talet? Och att jag med min reaktion helt enkelt visar att jag tillhör en annan generations kvinnor, i ett annat land, i en annan tid.

Jag tycker alltså inte om Charlie och jag tror inte jag tycker om Alice. Men jag tycker mycket om Presidentens hustru! Språket, alla de små detaljerna och att Sittenfield skildrar Alice situation och hennes tankar om sin situation med sådan skicklighet. Sittenfield väjer inte för komplexiteten och skildrar allt det tjörviga så exakt att tjörvigheten framstår som glasklar. En mycket elegant presentation.

(Det är till och med så att jag funderar över om jag inte ska ta och läsa I en klass för sig på nytt.)

%d bloggare gillar detta: