Ojoj. Vid läsande av nedanstående kommentar till Guillous yrkesbiografi bör följande nämnas: den första ljudbok jag överhuvudtaget lyssnade på vad Coq Rouge. På kassett (!).  Jag kan tänka mig att detta var 1990-1992. Jag var alltså runt 10-11 år gammal. Jag begrep inte hälften av den och framförallt inte det politiska, men jag tyckte den var bra. Hooked. Långt långt låångt senare hade jag fått tag på Ondskan och läste ut den på en natt. Hooked. Jag plöjde Hamiltonserien och böckerna om Arn. Och tänkte att a) han vet hur han ska göra sina karaktärer riktigt sexiga; b) det sägs att en bra lögn ligger riktigt nära sanningen och här tror jag vi har en kille som kan sitt hittepå riktigt bra. Och jag har bott på hans Solbacka (även fast det var en slump av stora mått). Jag njuter storligen av hans skrivstil. Här är inget dunkelt tänkt. Han är övertygande och kan argumentera för sin sak. Man behöver lixom inte tveka om var kamrat Guillou står. I någon fråga.

Ergo: I’m a tad biased. Just a tad.

Guillou inleder sin bok med att konstatera att han skäms för sitt tjugoåriga jag och endast med stark självövervinnelse…tvingas erkänna att han var jag. En ovanligt ödmjuk inledning från en herre som väl ändå kan vara ganska kaxig när det vill sig. Avväpnande.

Det som skulle bli juridik och (smalt) författeri blev journalistik och sen (bestseller-)författeri. Och så det blev sen. Han skriver om att lära sig debatteknik the hard way (”trampar du i klaveret -stå still”) och om många och långa nätter av alkoholmarinerade diskussioner om journalistik på diverse krogar. Han skriver om hur kändiskrig skapas och om varför man snabbskriver en bok av ett reportage. Allt detta utan att bli privat, men väl personlig. Fram träder bilden av en karl med skarpt intellekt som inte drar sig för att använda det -en taktiker av rang som begriper mycket, men kanske ändå inte allt och som vet när och hur han ska få branschen att spela efter sin pipa. Men som oxå drabbas av sin bransch.

Förstås skriver han om tillkomsten av Hamiltonböckerna och böckerna om Arn. Vi får förklarat för oss vem verklighetens DG var. Verklighetens Fristedt och Appeltoft presenteras också och kanske är det i själva verket en komplimang av rang när man betänker omständigheterna under vilka de tre först träffades. Även andra skeenden i Hamilton visar sig ha verklighetsbakgrund. Det visar sig kort sagt att Guillou skriver bra lögner…

Ibland skymtar hans privatliv förbi. Att hämta/lämna-kaoset blir ett än värre kaos i och med hans då yrkesmässiga kaos. Han blir skjutsad av sin Marina till fängelset för att avtjäna IB-domen. Han och Ann-Mari Skarp nyförälskade. Precis lagom stora glimtar för att läsarens nyfikenhet ska väckas igen. Placerade på precis rätt ställe.

Och ja, det är hans sanning. Så läs den som sådan. Och njut.

Annonser