Jag fick tag på dem för en bilresa plus parkering: del ett och två i Carin Gerharsens Hammarbyserie: Pepparkakshuset och Mamma, pappa, barn. Tack Karin för böckerna och tack mig för att jag var klok nog att lyssna på råd och ta dem till mig. Gerhardsen är ju uunderbar!! Pepparkakshuset äro utläst och bjuder helgen på fint väder, så intages nog trädgården med Mamma, pappa, barn.

Äntligen en deckare där polisvardagen står i fokus. Jag instämmer med Dala-Demokratens blurb att boken konstigt nog är trevlig. Det mördas och torteras på löpande band och vi får läsa en mördares dagbok. Det är fingeravtryckskollar och SKL, tjuriga förundersökningsledare och diskussioner kring vad som ska spridas till media. Och ändå är det trevligt.

Äntligen en polis som inte är olycklig, lönnfet, halvalkoholiserad och ensamvarg! Kommissarie Sjöbergs vanliga vardag gör att det makabra i hans arbete blir desto tydligare: att komma hem från att jaga seriemördare till att natta artonmånaderstvillingar kan lixom inte bli mer…självklart i all sin kontrastrikedom. Jag gillar’t!

Äntligen ett minnesvärt persongalleri, där även andra än kommissarien tillåts ta plats och få liv. Jag tycker mycket om Jamal och hade gjort mycket för att vara med på gruppens julmiddag på den libanesiska restaurangen.

Jag vill läsa mer av Gerhardsen. Inte bara för att hon skriver deckare där hon skildrar mördarens sociala bakgrund så att man får genuin förståelse för hur en gärningsman kan skapas. Inte bara för att hon väljer att visa att det går att vara professionell polis och ratta ett familjeliv med hustru/sambo (är Sjöberg gift? Eller är han bara sambo?) och fem barn. Utan minst lika mycket för att hon skapar bihistorier som jag vill läsa mer om: vad blir det av den kemi som finns mellan Petra och Jamal? Blir det konfrontation med den jovialiske vardagssmygrasisten Sandén?

Det enda jag är lite fundersam på är varifrån titeln kommer. Jag gör ingen spontan koppling mellan titeln och historien…någon som har en förklaring?

Annonser