Fick tag i Rudbergs debutroman Väninnan för en femma i helgen och för den summan kan det väl vara värt att utmana sina fördomar, tänkte jag.

Jag hade taggarna utåt när jag började läsa och letade verkligen fel. Till min irritation märkte jag att jag fastnade. Jag blev nyfiken på hur det ska gå för Kristin. Förstår att hennes äktenskap med David är illa, men att hon (eller jag) än inte förstått hur illa. Noterar de stereotypiska könsrollerna och gillar att Eva som frisk fläkt och motpol (lixom Kajan i Stjärnor utan svindel..). Jag noterar vissa likheter med Stjärnor… som (kanske inte helt otippat) en liten stund senare nämns. Och dissas. Njäe.

Det är lättläst, lättillgängligt, även om flytet i läsningen ibland tvärstannar. På grund av det bedrövliga språket. Till exempel: ”…kände att hon var urirriterad på…”, ”Kristin kunde inte hålla sig längre, utan började storböla, Big Time” [mina kursiveringar]. Det funkar inte som illustration till gruppspecifikt språk, utan blir bara…talspråkligt och…dåligt och fantasilöst. Säger mer om författarens skrivförmåga än om något annat.

Vidare stör jag mig på detta ständiga namedroppande av märkesnamn. Okej, jag fattar den distansskapande grejen med att inget som nämns någonsin är Lindex/HM/märken som ”vanligt folk” oftast har råd med, men det blir för mycket. Dessutom misstänker jag att vissa skrivningar är intern manustext och skulle ha korrlästs bort -jag skulle t ex ha skrivit ”…puder/Chanel” för att som författare komma ihåg vad jag menar, men ”…Chanelpuder” i den läsarvänligare (d.v.s. färdigredigerade) versionen.

Nyfikenheten driver mig trots detta att läsa vidare. Ska det gå som jag tror att det kommer att gå?  (Jo, det gör det, även om jag inte tycker att Kristin riktigt får sista ordet sagt gentemot David.) Och swoosh, så har jag fått mig ett par timmars förströelse, lite förtjusande kittlande förälskelse och känslan av att tillsammans med ett par tjejkompisar får irritera sig över jobbiga killar. Och jag tycker mycket om att ha träffat Eva och hennes kusin Johan. Språkhantering och berättartekniskt nydanande väljer man inte Rudberg för att få.

Men jag begriper inte: vad är det med chic lit som gör att jag vill fortsätta läsa? Förströelsen kan jag ju få genom att läsa andra böcker. Är det månne utflykten till det liv jag inte lever? Överklassen i det här fallet. Inblicken bakom överklassgardinerna, till de sällskap jag inte har tillgång till, de problem jag inte har, de fester jag inte blir bjuden till? Troligen. Gud, så lättroad jag är 🙂

Annonser