I Stalins kossor lär vi känna Anna, som växer upp i Finland, men har en estnisk mamma. Just estniciteten är viktig, eftersom Anna växer upp i en tid när järnridån fortfarande finns. Mamma Katarina lär Anna att hålla absolut knäpptyst om Estlandsresorna och -ursprunget. Anna lärs ständig misstänksamhet och vaksamhet, att vakta sin tunga och hon tvingas avstå det fina estniska hon ser och vill anamma.Vikten av denna ständiga vaksamhet knackas med obönhörlig plågsamhet in i läsaren (”räkna alltid med att Storebror ser dig. Ö.v.e.r.a.l.l.t.”).

Så bra om att växa upp i ett land där framtidsutsikterna ligger i att lämna för det främmande och lite föraktade, men ändå så hett eftertraktade. Om hur det blev när så flyttlasset gick till det grönare gräset och hur det blev sen.

Och så bra om att redan från första skoldagen måsta dölja en annorlundahet man blir lärd är avvikande och skämmig, om att gå in i allt med vetskapen att inte passa in och om att försöka förstå och ta kontroll för att känna sig en liten gnutta lugn och hemma nånstans. Och på allt detta alltid utgå från att vara iakttagen och ifrågasatt. Plus såklart allt det vanligt tjörviga och jobbiga i att växa upp och försöka förstå sig själv i sin omvärld.

Jag vill ha mer Oksanen!

Annonser